Marx vs Transportstyrelsen – ackumulation genom outsourcning

Jag: Hur kan man förstå att känsliga uppgifter kan ha hamnat i orätta händer bara genom att Transportstyrelsen upphandlat IT-drift från IBM?
The Dude: It’s like what Lenin said… you look for the person who will benefit, and, uh, uh…
Donny: I am the walrus.
The Dude: You know what I’m trying to say…
Walter Sobchak: That fucking bitch…
Donny: I am the walrus.
Walter Sobchak: Shut the fuck up, Donny! V.I. Lenin. Vladimir Ilyich Ulyanov!

Kapitalism handlar ytterst om att ansamla pengar på hög, att ackumulera som det heter med ett fint ord. Ju större hög, desto bättre. Att ha ett ekonomiskt system som ytterst handlar om att ackumulera egendom leder till ett samhälle som har en rad inbyggda motsättningar. Detta beskrev Karl Marx redan 1867 i Kapitalet. Marx trodde att dessa inbyggda motsättningar skulle leda till att den arbetarklass som kapitalismen skapade skulle resa sig och ta makten i sina egna händer. Men kapitalismen har mot alla odds varit otroligt framgångsrik i att parera de motsättningar som finns inbyggda i systemet. Fram tills nu åtminstone.

Förutsättningarna för kapitalismen uppstod under feodalismens slutskede och en viktig komponent var den så kallade primitiva ackumulationen, de första privatiseringarna där privatpersoner tog över de gemensamma tillgångarna som fanns under feodalismen, allmänningarna, och gjorde dem privata. Detta tillsammans med de vetenskapliga framstegen under upplysningen möjliggjorde industrialiseringen, där fabriksägare kunde ta det mervärde som producerades av arbetare och lägga det på hög.

Under kapitalismens guldålder på 1950-talet stod detta produktionssätt på sin höjdpunkt i västerlandet. Det var möjligt att hela tiden öka effektiviteten i produktionen på ett sådant sätt att arbetarna kunde ges en liten del av vinsterna och på så sätt kunde de även konsumera mera vilket ledde till ännu högre vinster. Denna ordning höll i sig in på 1970-talet och kombinerat med det keynesianska ekonomiska systemet, där staten balanserar kapitalets kriser och sparar under högkonjunktur och investerar under lågkonjunktur, kunde samhället ganska framgångsrikt förbättra livssituationen för en del trots att kapitalister hela tiden samlade mer och mer på hög. Ekonomin växte och det var möjligt att ge både till kapitalister och arbetare, åtminstone lite grann.

Under 1970-talet blev det dock inte längre möjligt att upprätthålla den tillväxt som tidigare präglat ekonomin, de ständigt ökande kraven på energi till industrin ledde till svår miljöförstöring och det blev inte heller möjligt att i tillräckligt snabb takt förse industrin med mer och mer energi.

Kapitalismen behövde vända sig någon annanstans för att kunna öka storleken på pengahögarna. Det man gjorde var att vända sig till sin gamla vän primitiv ackumulation. Primitiv ackumulation var inte bara någonting som pågick före kapitalismens inträde utan nya områden har hela tiden dragits in i den kapitalistiska ekonomin, inte minst i ett strikt geografiskt hänseende. Koloniala krig och erövringar hade sugit ut människa och natur i den tredje världen fortgående under lång tid. Nu vände sig de nya nyliberala kapitalisterna och deras politiska ledare Reagan, Thatcher och Pinochet, med flera, blickarna hemåt igen. Områden som tidigare självklart varit gemensamma skulle nu göras privata för att möjliggöra privata vinster. Skolor, vårdinrättningar, kollektivtrafik, vattentäkter och mycket, mycket annat såldes ut och tillät kapitalister att fortsätta samla pengar på hög. Detta gjorde dock samhället allt mer ojämlikt och de sociala motsättningarna ökade. Det ledde också till att arbetarna fick det allt sämre, inte minst på grund av de stora internationella ansträngningarna från politiskt håll att krossa fackföreningsrörelsen. Den fordistiska ekonomin byggde på att arbetarna hela tiden kunde öka sin konsumtion och bidra till ökade vinster för företagen, men när nu lönerna började sjunka igen ledde det till stora slitningar i det ekonomiska systemet i form av ekonomiska kriser och social oro. Nyliberalismen gjorde det möjligt för kapitalisterna att fortsätta förstora sina pengahögar, men på bekostnad av den stabilitet som dittills präglat efterkrigstiden.

Problemen inom nyliberalismen har nu växt så stora att det vi förmodligen ser är dess sista dödsryckningar. Vi nu har nått den nyliberala erans slutpunkt, där de sociala spänningarna och ständigt pågående ekonomiska kriserna fullständigt har slagit sönder världen. Vi har sett flera stora krig som tvingat stora flyktinggrupper från sina hem, vi har fått stora grupper av fattiga arbetare i tidigare ganska välmående länder och det finns en utbredd misstro mot de tidigare auktoriteterna: akademikerna, politikerna och journalisterna. Den globala uppvärmningen hotar att dränka stora delar av jorden, medan andra delar förvandlas till öknar. Enigheten om hur världen skall styras är inte heller total inom den styrande eliten. Den nyliberala hegemonin är bruten och fram kliver ärkekonservativa och främlingsfientliga politiker och företagsledare som inte är rädda för att stänga gränser och stoppa den fria rörligheten av varor och kapital som tills nu varit en grundbult i den nyliberala världsordningen. Det finns inte heller längre en tydlig uppdelning mellan politiska och ekonomiska ledare, politiker använder sina maktpositioner till att starta företag och företagsledare ger sig in i politiken på ett sätt som tidigare ansett omöjligt. I Sverige har vi Jan Emanuel Johansson och Bert Karlsson som paradexempel, men Donald Trump som USA:s president är kanske ett ännu bättre exempel på detta. Det är djungelns lag som gäller och alla tar för sig så mycket det går innan nästa bandit kommer och tar över.

Ackumulation genom outsourcing

Men hur ska kapitalackumulationen fortsätta nu när den sista skolan sålts ut och det sista sjukhuset är i privat ägo? Det går förstås fortfarande att effektivisera produktionen, till exempel genom automatiseringar och det går bra att ta för sig genom direkt krigföring, men när den nyliberala och kapitalistiska världsledarna hotas av terroristattacker och upplopp från allt mer desperata människor även på hemmaplan och vinsterna faller till följd av att människor inte längre kan konsumera så måste kapitalisterna hitta på nått nytt, hela tiden leta sig längre och längre in i samhället.

Det som präglar ekonomin efter nyliberalismen är att nu ska till och med själva statens administration privatiseras. Viktiga samhällsfunktioner har förstås sedan länge drivits i privat regi, men nu ska även statliga myndigheters egna verksamhet läggas i privata händer bortom demokratisk kontroll. Det tydligaste exemplet är kanske den amerikanska militären som numera i stor utsträckning sköts av privata firmor som Academi (tidigare Xe, Blackwater Worldwide samt Blackwater USA).

Det är i detta ljus den senaste skandalen på Transportstyrelsen ska förstås. För den som inte är insatt så har Transportstyrelsen lagt ut sin IT-drift på entreprenad vilket genom en lång kedja av underleverantörer lett till att olika databaser och register med känslig information hamnat hos IBM i Serbien utan att personalen som ska hantera uppgifterna fått någon säkerhetsklassning eller genomgått sedvanliga kontroller. Bland uppgifterna finns till exempel information om militära fordon. Tidningarna talar om att läckaget är ett hot mot rikets säkerhet.

Detta agerande är, tvärtemot vad borgerliga debattörer försöker påskina, på intet sätt unikt. Det handlar inte om socialdemokratisk släpphänthet i den offentliga förvaltningen (den här gången), utan det beror på själva outsourcingen, privatiseringen av myndighetsfunktioner. På allt fler myndigheter så ingår det nu i strategier och policies att lägga ut mer och mer verksamhet på den privata marknaden genom upphandlingar och det finns en bred politisk enighet om att så ska ske, inte bara när det gäller IT. När sopgubbarna i Stockholm strejkar eftersom deras jobb lagts ut på entreprenad och den nya entreprenören försöker sänka deras löner med 5-10 000 i månaden kan inte ens Vänsterpartiet protestera mot privatiseringen utan föreslår istället hårdare krav i upphandlingsförfarandet. Från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna vill riksdagens alla partier sälja ut all offentlig verksamhet, i alla fall om man tittar på handling snarare än ord, när det väl gäller.

Kapitalister behöver möjligheter att tjäna pengar på nya områden och därför fattar politiker (som numera ofta själva är kapitalister, eller åtminstone hoppas på att bli) beslut om att privatisera själva statsapparaten.

Kanske innebär detta dock att vi snart får se slutet på kapitalismen som ekonomiskt system, trots allt. I takt med att allt större delar av samhället lagts under kapitalets kontroll har världen blivit allt med instabil, snart finns ingen ytterligare verksamhet kvar att privatisera. Det finns inte längre några okoloniserade områden kvar på jorden (vilket kanske är förklaringen till att Elon Musk nu söker sig mot Mars). Enorma resurser har också ansamlats hos extremt få individer. Jordens åtta rikaste personer äger lika mycket som hälften av jordens befolkning gör tillsammans. Kanske är det så att kapitalismen nu äntligen har ätit upp sig själv och att vi nu står inför valet som Rosa Luxemburg formulerade som: “Socialism eller barbari”. Marx hade förmodligen rätt i att kapitalismen inom sig bar på fröet till sin egen undergång, men det är långt i från säkert att det blir socialismen som tar över, hittills har barbariet gjort stora framsteg och det går knappast att bara luta sig tillbaka och invänta kapitalismens död om vi vill ha en värld kvar att lämna över till våra barn.

/ Micke Nordin, Allt åt alla Stockholm