Hamburgs rebelliska hopp

Låt oss börja med det allra viktigaste: Det var inte bara det polisiära undantagstillståndet som präglade Hamburg i en vecka som vi borde se som en varning inför framtiden. Nej, minst lika viktigt är det faktum att tiotusentals vägrade acceptera detta. Det var tiotusentals som inte var rädda eller som, trots rädslan, var ute på gatorna. Varenda demonstration och vartenda uppbyggt tält var under konstant hot från polisens våld. Ingen gick säker för detta våld.

Det är i detta sammanhang man måste se varje aktion och varenda aktivist som deltog. Detta mod och denna olydnad – hos såväl gammal som ung, fredlig som militant, politisk som kulturell – kommer att bestå. Symbolkraften i detta kommer inspirera våra vänner i Brasilien, Grekland och Sydafrika oavsett vad medierna skriver och vad opinionsundersökningarna visar. Strategin att genom repression och förtal splittra och isolera vänstern var från första början ett totalt misslyckande och ledde till motsatsen. Olof Scholz och hans regering hade nog klarat av några få vänsteraktivister, men stod hjälplösa inför det faktum att stora delar av befolkningen solidariserade sig med dessa. Med kroppen som insats. På gatorna. Massivt och olydigt, i alla möjliga former och färger.

G20-spektaklet och de mångas toppmöte

Lite kort om G20-mötet: Angela Merkel misslyckades rejält med sin G20-show.
Var är då de konkreta resultat som ett toppmöte för 400 miljoner euro – och för vilket en hel stad sattes i undantagstillstånd – rimligtvis borde ha levererat? Ingenstans att hitta! Löftena om ”demokratins festival” eller ett toppmöte utan repressioner? Brutna. Försöket att med tusentals poliser och rigorös förbudspolitik hålla protesterna små och borta från stadens centrum? Misslyckat. Katastrof är ordet den borgerliga pressen ofta använder för ett sådant scenario. Det är en pinsamhet för Olof Scholz och hans inrikessenator. Ett toppmöte av den här storleken i en storstad i Västeuropa? Otänkbart i flera år framöver. Den globala kapitalismens avsaknad av perspektiv som utlovar någon slags framtid har nu blivit övertydlig. Därför är det inte bara vandaliseringen i fredags som nu oroar politik och medier, utan även förlusten och kapitulationen på gatorna. En förlust som på inget sätt får tolkas som vår seger.

Nu till vårt toppmöte: Vi ville inte bara störa spektaklet, utan mycket mer. Vi ville ha ett uppror av hopp, visa att det finns alternativ och att motstånd och grundläggande opposition kommer från vänster.
Att konflikten om och i Hamburg faktiskt skulle leda till ett motstånd mot undantagstillståndet, till en konflikt om demokrati och till en kamp om rätten till staden hade vi inte kunnat förutse, men det var likväl en logisk följd av själva mobiliseringen. Antiglobaliseringsrörelsens gamla uppmaning:  ”Tänk globalt, agera lokalt”, har nu fått en ny och spännande laddning.

Olydnadens vecka

Veckan av motstånd började med repression och hotet att det nog var bäst om vi inte syntes nånstans. Vi fick inte sova, inte äta; inte vara politiska subjekt på en 38 kvadratkilometer stor yta. De platser vi använde för att sova och samla oss på blev från början brutalt trakasserade och slutligen utrymda. Polisen struntade i rättsväsendet. Den militariserade hela staden istället. Men i slutet var multituden överallt och hade blivit kvitt rädslan.

Det var möjligt tack vare den överväldigande solidariteten i Hamburg. Människor öppnade sina hem. Innergårdar blev tältplatser. Flera kyrkor i St. Pauli och Altona öppnade sina portar och olika läger uppstod i närheten av dessa. Schauspielhaus och FC St Pauli lät G20-motståndare sova och äta i sina lokaler. De ville splittra och isolera oss men åstadkom motsatsen: vänskapen och solidariteten mellan helt olika grupper och människor blev enbart starkare, och detta kommer att leva kvar efter dessa dagar av protest och motstånd.

Vaken i tre dagar

Vändningen bort från trakasserierna och känslan av maktlöshet började med det massiva ”cornern” i tisdags och polisens attack med vattenkanoner i Arrivatiparken. Självklart var det några som gav vika i början, men i slutändan klarade inte polisen att splittra massan. Rädslan gick långsamt över i motstånd och självförtroende. Polisen ville ockupera staden och dess platser. Svaret blev ett demo-rejv av Alles Allen med över 20.000 som dansade mot G20-mötet. Därmed var känslan av maktlöshet definitivt bruten.

På torsdagen kom så polisens brutala och oprovocerade attack på Welcome to Hell- demonstrationen. Alla var nog medvetna om att polisen och senaten redan innan hade bestämt sig för att inte låta den tillståndsgivna demonstrationen ske. Men trots polisens övervåld, tårgas och brutalitet, som lätt hade kunnat sluta dödligt, samlade sig demonstrationen på nytt. Fler människor anslöt och solidariserade sig. ”Staden är vår”, var parollen som polisen fick höra gång på gång.

Block G20

Hoppets uppror blev verklighet: ett solidariskt och modigt motstånd av multituden. Det var omöjligt för toppmötet att äga rum utan att vi såg till att göra en tydlig och kännbar skillnad. Den ”blå” zonen var blott en fantasi av toppmötets strateger, och hade i praktiken helt spelat ut sin roll under fredagens blockader.

BlockG20:s aktioner började med en kollektiv vägran att acceptera ”den demonstrationsfria zonen”. Från alla håll strömmade vi mot vägarna där toppolitikerna skulle passera. Vi blev attackerade, stoppade och slagna. Men vi reste oss igen, samlade oss och fortsatte. Och vi lyckades faktiskt: Donald Trump kom för sent, Melania Trump kunde inte lämna senatens gästhus, flera delegationer vände inför blockaderna, ett evenemang med finansminister Wolfgang Schäuble fick ställas in, konserten på Elbphilharmonien försenades.

Nyckeln till detta var bra planering och förberedelser i aktionsträningarna, såväl som det spontana modet hos många. De olika blockens färger fyllde gatorna, de flöt, översvämmade och blockerade. Och de blev självständiga och utvecklades från en del i en organiserad blockad till en spontan ockupation av hela staden på några få dagar. Vi slogs återigen av en slags häpnad över det oemotståndliga i motståndets estetik och kraft. Människor från Hamburg, aktivister som rest dit, nypolitiserade människor och framför allt ungdomarna stod upp mot maktens arrogans. Det är vår tur nu.

Gränslös solidaritet

I slutändan var det 76.000 människor som stod upp mot rädslans hegemoni. De svarade på uppropet att demonstrera. Den parallella maktdemonstrationen av socialdemokraterna och de gröna blev en pinsam randnotis. Så otroligt många demonstranter dök upp trots att medierna och säkerhetspolisen hade försäkrat dem om att farliga vänsterextremister skulle delta. De kom oavsett, och de kom på grund av det. Tillsammans stod vi upp för gränslös solidaritet, mot G20:s värld och deras kapitalism, för ett bättre liv.

”Hela Hamburg…”

Ja, vi får inte förneka att de bilder på människor som inte kunde kontrollera sin ilska, och som började attackera enskilda individer och små butiker istället för statsmakten eller toppmötet, har blivit en del av den här tidens motstånd. Men det var inte våra aktioner som ledde till dessa våldsamma uttryck. Den interventionistiska vänstern stod och står för ett alternativt toppmöte, för BlockG20 och för den stora demonstrationen. Här har vi sagt vad vi gör – och gjort vad vi har sagt.

Men vi vill och kan inte separera bilderna på elden i fredags från det undantagstillstånd de uppstod i. Om polisen i flera dagar trakasserar, slår och skadar folk, om de agerar som om de aldrig har hört talas om deeskalering, då är det föga överraskande att folk spontant svarar på detta.

Redan tidigare sa vi att vi inte kommer distansera oss, inte kommer glömma vems sida vi står på. Vi kommer inte bli en del i kören som nu fördömer ”brott” och som likställer den blandade gruppen av organiserade militanter och arga ungdomar med nynazister. Vi har full förståelse för avvisandet av och motståndet mot den rådande ordningen som aktionerna ändå representerade, även om vi inte är överens om formen och målen.

När det gäller organiserade grupper anser vi att det är problematiskt att dessa inte tar något politiskt ansvar, utan överlåter åt andra politiska grupper att tala om, för och med dem. Hamburg kommer också leda till debatter om insurektionell anarkism som koncept, som väl stillar hungern efter uppror, men som — enligt oss – saknar idén om hopp och solidaritet.

Schanze & Co

På vår sida står nämligen också många invånare från St. Pauli, Schanzenviertel och Altona. Många av oss bor själva där. Utan dem, utan deras praktiska solidaritet, hade protesterna inte varit möjliga. När de plötsligt blir mål för attacker och motstånd står vi på deras sida. Vi fortsätter vara en interventionistisk vänster med rötterna i kvarteren. Vi är en del av den här staden, de här kvarteren, en del av Rätten till staden-rörelsen. Vi vill föra dialog, och då med alla som står på vår sida. Med dem som tyckte det var bra och med dem som tyckte att det saknades politiska budskap. Vi vill lyssna och lära oss. Vi är en vänster som inte kan förneka den sociala realiteten; en vänster som rör sig i den.

Dagarna efter

Några tydliga ord om solidaritet: Vi står enade mot alla mediala attacker och vräkningshot mot Rote Flora. Vi är också solidariska med alla Seize-G20-grupper och alla andra som nu står i fokus för statens repressalier. Och vi kommer stå upp för alla som nu sitter häktade och som berörs av dessa repressalier. Ni är inte ensamma!

Vi har bara förakt tillövers för dubbelmoralen i delar av den borgerliga pressen och den politiska klassen. De behöver bilderna på brinnande bilar och krossade rutor för att bli av med bilderna på drunknade i Medelhavet, offren av deras krig eller alla de uteliggare i våra städer som sover under favoritbutikernas skyltfönster.

Vi känner obehag inför hatet som så kallade liberaler nu uttrycker för varje ifrågasättande av statsmakten och polisiär ordning. Vi kommer istället prata om polisvåldet, legitimeringen av undantagstillståndet och om hur vi kan organisera oss solidariskt mot allt detta. Vi kan inte förstå hur man efter en dag kan prata om ”vänsterterrorism” i ett land där ett högerextremt terrornätverk kunde mörda obemärkt i tio år och där flyktingar attackeras dagligen.

Vi ses…

Inför framtiden kommer vi nu utvärdera vilka aktioner och politiska strategier som är lämpliga i en kontext där polisen tränar inbördeskrig i stadsmiljön. Om detta och om mer principiella frågor kommer ni höra från oss efter en noggrann diskussion.

Nu ser vi tillbaka på en uppmuntrande vecka av motstånd och en mångfald av aktionsformer som lyckades mobilisera tiotusentals: från autonoma till fackrörelsen, eniga i sitt motstånd mot toppmötet och dess effekter på Hamburg. Hamburg var den rebelliska stad som möjliggjorde den här protesten. Vi har fått mod och förtroende, för oss själva och för våra allierade.

Dagarna här i Hamburg gick djupare än alla opinionsmätningar. De kommer dröja sig kvar i folks minne när ingen längre vet vem Olaf Scholz var. De kommer bära oss mot de strider som väntar, tills allt äntligen blir annorlunda.

Texten publicerades den 12 juli på http://www.interventionistische-linke.org och är översatt till svenska av Brandredaktionen