Fångtidningarnas död

För femton år sedan fanns en rik flora av fångtidningar i Sverige. I dag finns det ingen kvar. Olle Eriksson förklarar hur det gick till.

I början av 2000-talet fanns en rad olika fångtidningar i Sverige. De gjordes av fångar för fångar runt om på häkten och fängelser. De hade ofta lite lustiga och underfundiga namn så som Kårridoren, Cell-Stoff eller Högsbo Crime News. Många av tidningarna levde bara något eller några nummer medan andra klarade sig längre. Innehållet var varierat men tonvikten låg ofta på information som rörde anstalten, hälsningar från intagna och anhöriga, och humor.

De tidningar som under denna tid satte mest avtryck, hade bäst spridning och lästes av flest, var Hallbladet och Kåkbladet. Hallbladet har en lång historia som går ända tillbaka till 1940-talet. Under 2000-talets första år utkom den med flera nummer per år och hade spridning på anstalter över hela landet.

Ambitionen att ena alla fångar
Kåkbladet (1999- 2010) var dock den tidning som kom att ta taktpinnen och dominera fångtidningsmarknaden. Liksom de övriga fångpublikationerna trycktes Kåkbladet på kopiator och häftades. Men där andra fångtidningar fyllde sina nummer med roliga historier, horoskop och serier så var Kåkbladet desto seriösare och nådde överlägset flest läsare. Ambitionen var att företräda fångkollektivet, nå ut på landets samtliga anstalter och påverka opinionen på utsidan. Texterna som publicerades var i regel allvarligt menade och kritiska till Kriminalvården. ”Inhuman miljö” och ”Ren förvaring!” var vanligt återkommande omdömen om myndigheten. Politiskt stod man till vänster och hade en uttalat hbtq-vänlig och antirasistisk linje. Utöver den radikala framtoningen hade Kåkbladet en ordentlig textbearbetning och korrektur.

Under dessa år gjordes tidningarna som sagt inne på anstalterna. För Kåkbladets del innebar det att ett par fångar som satt på klass ett-fängelser hade som sin sysselsättningsplikt att göra tidningen. De hade en liten redaktion som utgjordes av ett rum med dator, kopiator och häftapparat.

Säkerhetsparanoia och hårda tag
Men under 2004 skakas den svenska kriminalvården i grunden, något som kom att förändra förutsättningarna för fångkamp och fångtidningar för lång tid framöver. Inom loppet av nio månader sker fyra uppmärksammade rymningar, varav två från landets säkraste anstalter. Den borgerliga oppositionen kräver att den socialdemokratiska justitieministern Thomas Bodström ska avgå. Det föreslås att anstaltsvakter ska beväpnas och skjuta eventuella rymmare. Planerna på ett superfängelse för de grövsta förbrytarna tar fart.

Att det här var en speciell tid, när kraven på hårdare tag var högröstade, syns tydligt om man tittar på kriminalvårdsstatistiken. Mellan 2004 och 2005 utdöms flest antal livstidstidsstraff, och flest antal fängelsedomar över huvud taget, på decennier. Varken före eller efter har den upphaussade hårda tag-debatten fått ett sådant genomslag i våra domstolar. Av planerna på ett superfängelse blev det inget, men istället byggdes tre nya säkerhetsavdelningar med sammanlagt 72 platser på redan befintliga fängelser. Avdelningarna får namnet Fenix. Under 2009 och 2010 invigs de nya avdelningarna som byggts som fängelser i de redan befintliga fängelserna. Med stängsel, taggtråd och höga murar, omöjliga att bryta sig ut från.

Kriminalvårdens nye generaldirektör, Lars Nylén, får i uppdrag att skärpa säkerheten och se till att inga fler rymningar sker. Som en konsekvens av detta upplever fångarna en säkerhetsparanoia utan dess like. Nu går det inte längre att göra fångtidningar innanför murarna. I mitten av 2000-talet är det bara Kåkbladet och nystartade Framsteg som hörs. Framsteg var Förtroenderådens riksorganisations tidning och kom ut i 150 exemplar som skickades till de anslutna förtroenderåden. FRIO organiserade under ett par år uppemot 80-90 procent av alla fångar.

Fångtidningen från utsidan
Av det som bara några år tidigare varit en rik flora av röster inifrån fängelserna återstår nu alltså bara två – med reservation för att det faktiskt kan ha funnits någon tidning på någon anstalt som inte lyckades göra något väsen av sig. Anledningen till att tidningen Kåkbladet lyckades överleva när andra gick under var att det fanns folk på utsidan som hjälpte till med textbearbetning, layout, tryck och distribution. I Kriminalvårdens personaltidning Runtikrim ställs under denna tid frågan om det inte går att förbjuda Kåkbladet. Redaktionen svarar att den möjligheten inte finns.

Kåkbladets hade en upplaga på kring 600 exemplar. Men nyordningen tog på krafterna. Allt blir krångligare och svårare med tidningsmakeriet och 2010 läggs även Kåkbladet ned. Ett fåtal personer har gjort för mycket arbete och man orkar inte längre. Ett år senare går även FRIO i graven. Den konstanta motarbetningen från Kriminalvården i kombination med det politiska klimatet med en svag vänster gjorde att fångkampens låga nära nog slocknade.

2010 gör organisationen RFHL ett försök med en fångombudsman. När kampen inte längre gick att föra inifrån fängelserna med strejker som vapen var tanken att en fångombudsman från utsidan skulle driva opinion, hjälpa fångar med överklaganden och skriva JO-anmälningar. Men projektet läggs ned efter bara ett år.

För få händer, för stark kriminalvård
2013 startar så Filen. Till skillnad mot föregångarna har Filen ordentligt tryckpapper och ett betydligt proffsigare utseende. Upplagan ligger kring 1 000 exemplar. Man ser sig som arvtagare till Kåkbladet och fortsätter i dess anda av osande kritik mot Kriminalvården. Man arbetar även aktivt med opinionsarbete; deltar bland annat i Debatt i SVT, debatterar mot Kriminalvården på Stadsteatern i Stockholm och arrangerar ett kriminalpolitiskt samtal på Kafé 44 i Stockholm.

Hela redaktionsgruppen sitter på utsidan men man har så kallade Filen-ambassadörer på flera anstalter, vilket bidrar till en förankring bland fångarna. I december 2016 beslutade sig den lilla redaktionsgruppen för att lägga tidningen på is. Anledningarna är desamma som för föregångarna: utbrändhet, för få händer, för stora ambitioner kombinerat med Kriminalvårdens motstånd.

Fångkampens två ben
Fångkampen har alltid stått på två ben. Det ena utgörs av fångarna som organiserar sig innanför murarna, som varje vecka engagerar sig i förtroenderåden, som strejkar, skriver överklaganden och som hjälper sina kamrater med att översätta myndighetspost. Det andra benet representeras av dem på utsidan som på olika sätt hjälper fångarna att göra sina röster hörda.

I dag står fångkampen på ett stadigt ben på insidan men dessvärre med ett vingligt ben på utsidan. Visst finns det föreningar och grupper som engagerar sig och stöttar med anstaltsbesök och vid utsluss. Men det finns ingen kraft som mobiliserar fångarna att komma samman mellan anstalterna och ställa gemensamma krav. Faktum är att det är nära nog omöjligt för fångarna att själva göra det på grund av Kriminalvårdens hårda kontroll.

Med fångtidningarnas död begränsas fångarnas möjligheter att göra sina röster hörda. Vinnarna är Kriminalvården som lyckats genomföra den censur och tystnadskultur som de har eftersträvat, samt högerkrafterna i samhället som vill klämma åt de som finns på samhällets botten, klassamhällets absoluta förlorare.

/ Olle Eriksson

Olle Eriksson arbetade med Kåkbladet och Filen innan de lades ned.

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu