FeminiSTREJKen är en oupphörlig arbetarkamp

Tidningen Brand publicerar idag ett tal som hölls på syndikalisternas strejklunch den 8 mars av Sarah Liz som är med i plattformen Transnational Social Strike (TSS). Om vad det innebär att socialisera strejken genom arbetet med plattformen.  Anledningen till att vi lägger upp den nu är dels vikten av att fortsätta undersöka möjliga feministiska arbetarprotester, det vill säga ta vidare feministstrejken, men också för att vi på 1 maj i år kommer ge ut ett helt nummer om den sociala strejken. Inte för att 1 maj är en högtidsdag – utan för att det är en arbetarkampsdag. Det visade också feministiska rörelser över hela världen att den 8 mars var. Med anledning av att kvinnor och ickebinära, världen över, går i bräschen för en ny rörelse så kommer numret om social strejk också vara späckat med kvinnokamp och feministiska röster. Detta vill ni inte missa!

Häromdagen kom det ut en text med titeln ”Det omöjliga med en internationell kvinnostrejk är precis vad som gör den så nödvändig”. Enligt mig satte den på ett pedagogiskt sätt fingret på just den sociala strejkens väsentlighet idag. Vilket den internationella kvinnostrejken vi idag beskådar, tillsammans med alla de kvinnostrejker vi genom tiderna har sett, faktiskt är. En social strejk.

Texten började såhär:

”Den internationella kvinnostrejken är en omöjlighet. På riktigt, den är det. Men låt oss tala klarspråk här. Det omöjliga med kvinnostrejken är på samma gång det som gör den till en av de viktigaste sakerna att ställa sig bakom just nu. För det omöjliga med en kvinnostrejk består inte i att kvinnostrejken inte skulle vara en ”riktig eller traditionell strejk” (grabbar som lämnar fabriken i protest). Och den består inte heller i att det bara skulle vara till för priviligerade kvinnor, att icke-priviligerade kvinnor inte skulle kunna strejka. (För det är heller inte helt sant, mitt tillägg). Nä, det omöjliga framträder och syns när vi konfronterar den verklighet och vardag som är kvinnors arbete, och när vi konfronterar vad strejk betyder idag.”

För det är just det förändrade produktions‐ och arbetsförhållandet som kräver att strejkvapnet socialiseras. Vi ser, till följd av välfärds- och migrationsreformer samt den senaste tidens europeiska attacker på arbetsrätten, en växande allomfattande osäkerhet bland många grupper. En fragmenterad och växande arbetarklass, ett splittrat arbetarkollektiv, och allt diffusare gränser mellan arbete och andra sysslor, kräver andra sätt att göra motstånd. Att arbeta i plattformen TSS tillsammans med arbetarkollektiv, organisationer, fack, utomparlamentariska grupper och individer från över 20 olika länder i Europa, är att tillsammans undersöka och experimentera med utvidgade former av strejk. Främst genom dess sociala och globala aspekter. Att gå över gränsen och sprida strejken utanför ”enbart” arbetsplatsen. Sprida protesterna och allianserna utanför det betalda arbetet och kanske till och med utanför de etablerade definitionerna av ”arbetare”, eller ”anställda”. Kampen förs samman med konflikter bortom arbetsplatskonflikten.

Konkret så innebär det att flera sfärer i samhället går samman i en gemensam motkraft och på så vis avslöjar viktiga noder för hur det kapitalistiska systemet kan agera och fungera. Precis som systemet utövar våld på flera olika arenor i samhället och över nationsgränser – på de mest raffinerade, svårfångade sätt – så måste vi också göra det i form av motmakt. Ett system som livnär sig på att vi skiktas, behandlas och värderas olika (i pengar och tid), måste mötas av en slug, enad kraft där vi står samlade, såsom just olika. Över sfärer, yrken, lönenivåer, anställbarhet och nationella gränser.

Poängen med det är inte bara att bli större och starkare. Det handlar också om att vi förlorat vår makt i många av de arbetssituationer där vi befinner oss. Därför måste vi, likt många feministiska kollektiv världen över gör idag, förstå vårt värde för kapitalisterna, alltså vad vi spelar för roll för deras profit, och erkänna det som ett maktmedel vi besitter och kan använda oss av.

Det här är varken en modefluga eller ett övergående sätt att tänka sig motstånd på. Den sociala strejken har en historia, inte minst i kvinnokampen. Som Samira Ariadad skrev häromdagen, så har bland annat sexstrejker använts för att få stopp på krig och få till reparation av samhällelig infrastruktur. Och förstås ett viktigt exempel att nämna – att kvinnor för 100 år sen satte igång en hel revolution i Ryssland, genom att strejka för fred och bröd. Exemplen är otaliga och social strejk är inte något nytt påfund. Men nu handlar det om att göra verkstad av den helhetsanalys som vi gjort nu i flera år av hur nyliberalismen tagit sig in i våra liv; i våra relationer till varandra och splittrat oss. Det gäller att förstå att vi genom den sociala strejken gemensamt kan slå tillbaka. Från flera håll samtidigt.

En annan sak vi borde komma ihåg är att strejken är ett antifascistiskt vapen. Vi har ett parlamentariskt system och en demokrati som sedan länge spelat ut sin roll, med ett ekonomiskt system som kollapsat och det är nu alarmerande viktigt att vi är där och fyller upp med vår makt. För den har vi, och den sociala strejken är ett sätt för oss att utöva den utomparlamentariskt. Vårt senaste TSS-möte hölls i London i februari och det fanns anledningar till det. Både Brexit och den utlysta migrantstrejken OneDayWithoutUS som utfördes i Storbrittannien veckan därpå. Keir Milburn från värdgruppen för mötet, Plan C, belyste detta i sitt introduktionsframförande:

Såhär sa han:
”Vi måste nu försöka förstå hur Brexit, Trump och den extrema högern kommer att påverka våra kamper inom en snar framtid. Vi kommer behöva slåss organiserat mot högern men vi kan inte låta dem få allt vårt fokus. Vi kommer behöva slåss på extremhögerns marker för att försvara oss själva och varandra, men samtidigt måste vi skapa en grogrund så att framtida kamper blir mer fördelaktiga för oss. Det här betyder att vi måste öka vår kollektiva kapacitet, utveckla vår förmåga att agera tillsammans, både på nationell och transnationell nivå, samt hitta nya punkter där vi på riktigt kan utöva inflytande. Om vi vill undvika den katastrofala kurs som den nuvarande politiken verkar ha sikte på så måste vi utöva vår makt och göra den resan ohållbar. Men vi måste göra det på ett sätt som tillåter oss att samtidigt bygga nya världar, här och nu. Det är vad den sociala strejken betyder för mig.”

Ja, den sociala strejken berör allt ifrån arbetslösa och studenter till prekärt anställda och migranter. Även hyresgäster, kämpande i hyreskonflikter har använt sig av den här utvidgade idén om strejk – bland annat genom hyresstrejker. Det handlar om att hitta sätt att koppla kamper inom t.ex. produktionens domän till kamper mot nyliberala reformer i andra domäner, t.ex. reproduktionens domän, det vill säga hemmets och det sociala, emotionella ansvarets domän. Och precis det är årets 8 mars ett ypperligt exempel på.

En strejk på kvinnodagen är ett ultimat sätt att visa vad 8 mars egentligen handlar om. Att det inte är någon tramsig liberalfeministisk festdag utan att det är vår kampdag, där vi uppmärksammar bara lite extra den eviga klasskampen som vi oupphörligen utkämpar. För vi vet hur de här sakerna hänger samman, vi kommer aldrig att separera klass från kön, ras eller någon annan rättighetsfråga. Vi vet ju att skillnaderna är skapade och ständigt återskapas av kapitalet för att göra vår makt svagare och för att öka deras profit. Och vad kan vara ett bättre sätt att ta tillbaka den här dagen på, än på det sätt som 8 mars började – med en strejk? Och än hellre med en internationell feministisk strejk!

Sarah Liz, redaktionsmedlem i Brand och medlem i plattformen TSS

*****

Nästa möte med Transnational social strike planeras redan till maj i år. Vill ni veta mer och hålla er uppdaterade så skriv upp er på maillistan på hemsidan.