Gatans fredsrörelse

I Colombia hölls söndagen den 2 oktober ett historiskt val. Då röstade folket om huruvida det fredsavtal som förhandlats fram under fyra år mellan FARC-gerillan och colombianska regeringen, med president Juan Manuel Santos i främsta ledet, skulle implementeras eller inte. Mot alla odds vann Nej-sidan med minsta möjliga marginal, och avtalet föll igenom. Colombia hamnade därigenom i ett märkligt tillstånd, då den enda förutsedda vägen till fred helt plötsligt inte fanns tillgänglig längre. Att såväl regeringen som det internationella samfundet tagit ut Ja-rösten i förväg blev plågsamt tydligt.

Efter att Nej-sidan gått vinnande ur valet befann sig det colombianska folket i en mycket förvirrad situation. Det talades om en ny polarisering i samhället, trots att valdeltagandet knappt nådde över 35%, och stämningen var allmänt orolig. Ur denna situation genomfördes en blixtmobilisering, som avsåg samla folk för att prata om läget, freden och framtiden i Colombia under måndagen efter valresultatet kommit. På gatan ParkWay i centrala Bogotá samlades därför kring 1 000 personer för att delta i diskussioner kring fredens utveckling på måndagskvällen. Utifrån detta initiativ skapades rörelsen Paz a la Calle – gatans fredsrörelse. Under veckan som följde hann en av landets största demonstrationer för fred i modern tid arrangeras, president Santos tilldelades Nobels fredspris och förhandlingar skedde i parlamenten i ett försök att gå vidare med fredsavtalen. Paz a la Calle föddes på så vis i en tid som kantades av enormt tvära kast och en oerhört föränderlig politisk samtid. Trots detta, lyckades man under samma vecka sprida rörelsen från Bogotás innerstad ut till stadens förorter, till andra stora och medelstora städer, till landsbygden och långt bortom landets gränser genom solidaritetsmanifestationer i såväl Nordamerika som Europa. Innehållet i rörelsen rör kortfattat helt enkelt olika dimensioner av fred. Syftet med rörelsen är att ta vid där regering och institutioner misslyckats – att bygga en varaktig fred för och av folket, i ett land som präglats av inbördes konflikt i snart 50 år. Paz a la Calle kallar sig en medborgarrörelse med direktdemokratiska och horisontella perspektiv, helt utan partipolitisk förankring – för och av människorna i Colombia. Rörelsen framhåller att även om organiseringen fick sin start i huvudstaden Bogotá, är inte nödvändigtvis den riktning som Bogotá tar relevant för andra platser. Istället måste den lokala kontexten skapa de aktioner och mål som ska implementeras på olika platser.

Under det andra stormötet, som hölls torsdagen samma vecka, samlades kring 1 000 personer igen på gatan ParkWay för att gå vidare med innehåll och form för rörelsen. Trots Paz a al Calles nykläckthet fanns en väl genomtänkt struktur, vilket gjorde att mötet trots sin storlek blev effektivt och lätt att följa med i. Genom att diskutera i smågrupper som samlades vid gatans olika träd och på olika gräsplättar, för att sedan rekapitulera i storgrupp, kunde alla de som ville få sin röst hörd. De tre teman som diskuterades var vilka mål och syften Paz a la Calle kunde formulera sig kring, vilka konkreta aktioner rörelsen kunde använda sig av och hur rörelsen skulle kunna sprida sig rent geografiskt.

Att se hur en rörelse med direktdemokratiska och horisontella synsätt formerar sig är alltid en fröjd. Samtidigt gör den colombianska kontexten att denna rörelse skiljer sig på många grundläggande punkter från de rörelser jag själv är van att befinna mig i eller stötta, i egenskap av svensk eller europé. Man brukar säga ”Colombia esta anhelando la paz” – vilket kan översättas till ett lite kraftfullare sätt att säga att Colombia längtar efter fred. Här kan fred och pacifism med andra ord ta sig mycket radikala uttryck, och analysen av krig, våld och fred är långt ifrån den analys som oftast tillämpas i svenska sammanhang. På så vis formulerar Paz a la Calle sig genom allianser och möjligheter till enighet snarare än konfliktlinjer. Det finns ingen antagonist i fredsbygget – det handlar inte om misstro till stat och regering utan snarare ett starkt behov av en djupt etablerad fredsprocess i såväl det sociala som det institutionella. Trots denna öppenhet lyckas Paz a la Calle hela tiden behålla folkligheten, idén om att bygga en fredsrörelse underifrån och vägran att förhandla med de rättigheter folket borde ha. I nuläget, med den politiska turbulens som Colombia genomgått, har hoppet om fred förflyttat sig från parlament och formella förhandlingar till gator och parker runt om i landet.

/ Matilda Renkvist Quisbert