Black Lives Matter – När kommer elden?

Juli går mot sitt slut och protesterna som bröt ut efter att amerikansk polis i början av månaden mördade Alton Sterling i Baton Rouge, Louisiana, och Philando Castille i St Paul, Minnesota, har börjat ebba ut. Demonstrationerna blev en del av det kontinuum som byggts upp sedan ett par år tillbaka kring parollen “Black Lives Matter”, men blev inte den typ av “händelse” som bröt ny mark eller inledde en ny fas för rörelsen.

Ändå blandades sorgen och vreden under de första dagarna i juli med en viss känsla av förväntning. Fyra år har gått sedan mordet på Trayvon Martin utlöste den största rörelse i USA sedan 1970-talet. Skulle nästa genombrott ske nu? Hur skulle det se ut?

Nästan från början har Black Lives Matter organiserats kring en svävande uppfattning om svart identitet, som ofta slätar över och döljer verkliga skillnader bland rörelsens deltagare och olika gruppers strategiska visioner. I olika städer har protester sett väldigt olika ut beroende på deltagarnas klassammansättning, territoriet det utspelats i och olika gruppers organisatoriska styrka (eller brist på styrka) 1.

I Ferguson blev upproret en återkommande kvarterskravall som olika ledare från både lokala och nationella organisationer förstökte styra och dämpa. För de protester som undvikit att styras av det ledande skikt äldre medborgaraktivister, har ockupationer av viktiga trafikleder och motorvägar blivit en viktig gemensam nämnare. Samtidigt har i flera städer en ny elit av anställda och BLM-aktivister fått definitionsmakt över rörelsen och bromsat den då protesterna börjat gå bortom den symboliska ockupationen av infrastruktur.

Utifrån kan det framstå som morden på poliser i Dallas och Baton Rouge som det som fick luften att gå ur sommarens rörelse, men orsakerna ligger mycket djupare. Fast Dallas stängde det mediala utrymme protesterna fått, var protesterna ändå större än någonsin i flera städer redan dagen efter Dallas. Om Dallas, och senare Baton Rouge, polariserade rörelsen internt var det på grund av den splittring som redan existerade. I Atlanta, Minneapolis och i flera andra städer utbröt under demonstrationerna högljudda och aggressiva konflikter mellan de som i slutändan vill ha kvar poliserna och de som hoppas protesterna skulle eskalera till ett bredare, men naturligtvis inte väpnat, uppror. Händelserna i Dallas och Baton Rouge spädde antagligen också på en rädsla för polisen och en eventuell hämnd för dem.

Denna gång, precis som tidigare, var tanken om en enad rörelse starkaste under de första protestdagarna, då den berusande känslan av att återigen vara på gatorna hade en samlande verkan. I Atlanta uppvisade den första demonstration en märkbar strategisk enhet och en demonstration på hundratals personer lyckades därigenom ockupera en motorväg. Men det var när polisen bara någon minut senare körde ner med sirenerna tjutande och började tömma motorvägen som splittringen blev tydlig. Strida eller springa? Mediespel eller uppror? Det var under dessa stunder som bristen på erfarenhet av organiserade konfrontationer med polisen, som präglar dagens amerikanska rörelser, och klyftan mellan de olika begären i demonstrationerna visade sig som tydligast.

I den här splittringen uppträder “ras” som ett retoriskt vapen, som om och om igen används av delar av BLM-rörelsen för att marginalisera och driva ut personer som på både verkliga och påhittade grunder kallas anarkister. Den främsta manövern går ut på att få meningskiljaktighet om strategi att framstå som en skillnad av “ras”, som om alla som stod för en viss strategisk position var vita. Manövern anspelar också indirekt på den “oskuld” som dyker upp varje gång medierna får nys om ett mord på svarta i USA. Hade personen ett brottsregister eller var hen “ren”? Förtjänade hen egentligen att bli skjuten eller var hen verkligen oskyldig? Samma moralism förlängs till protester som strävar efter att ge bilden av demonstranter som må vara arga, men ändå är ordentliga och rediga personer.

För rörelsen kommer sommaren 2016 på den tidslinjen som började år 2012 tyvärr främst ha gjort sitt avtryck genom skjutningarna i Dallas och Baton Rouge. Sommarens protester har framhävt ytterligare de etiska skiljelinjer som löper genom rörelsen och som förr eller senare antagligen utmynnar i mutationer och splittringar allt eftersom de nuvarande kompromisserna kring “svarthet”, som varit rörelsens främsta markör, börjar bryta samman.

/ Den internationella “Kravaller för Alton och Philando”-brigaden i Atlanta