Spaniens oregerliga val

Under parlamentsvalet i Spanien hösten 2011, bara några månader efter folkupproret 15M, var det rekordmånga som lät bli att rösta. Partido Popular (PP), som burit vidare ett arv från diktatorn Francos arv i en monarkistisk demokrati, vann valet.

När spanjorerna den 20 december åter gick till val var det många av dem som senast avstått från att gå till valurnan som istället gav sin röst åt Podemos, ett parti som lovat göra slut på Spaniens trettioåriga tvåpartisystem. Av rösterna mot tvåpartisystemet gick en del också till partiet Ciudadanos, som till skillnad från Podemos vänt på kraven som ställdes av 15M och förvandlat dem till ett projekt för nationell enhetlighet. Slutresultatet blev att de fyra största partierna i valet blev, från minsta till största, Ciudadanos, Podemos, socialdemokratiska PSOE och Partido Popular.

Ciudadanos, som till grunden är ett nyliberalt parti drivet av valpar från den politiska elitens privatskolor, avslöjade till mångas förvåning och på ett mycket ostrategiskt vis sina kort dagen före valet. Partiets ordförande Albert Rivera meddelade att partiet vid behov skulle stöda en högerregering ledd av Partido Popular. Den öppna lojaliteten gentemot PP blev en dödsstöt för Ciudadanos som burit “den nya politikens” flagga. När det orangea partiet tillsammans med PSOE och PP dessutom blev måltavla för ett antal välplanerade aktioner från rörelser kopplade till 15M veckan inför valet, fick Ciudadanos till slut nöja sig med endast 40 parlamentsledamöter, det vill säga mindre än hälften än vad många prognoser hade förutspått bara någon vecka inför valet.

Podemos, som sedan partiet grundades för knappt två år sedan förvittrat från ett revolutionärt verktyg till ett till parti inom “den nya vänstern”, tog 69 platser. Över hälften av platserna vann partiet genom tre självständiga lokala listor, varav Kataloniens En Comú Podem som leds av Barcelonas borgmästare Ada Colau vägde tyngre än Valenciens Compromís Podemos och Galiciens En Marea. Ensam skulle “officiella Podemos” antagligen ha fått färre röster än Ciudadanos och enligt vissa beräkningar skulle starkare alianser med de lokala medborgarlistorna ha gett partiet mera mandat än PSOE. Det vore klokt för Podemos ledning att dra vissa slutsatser från resultatet, men tyvärr verkar tendensen att sluta sig kring den egna hårda kärnan bara bli starkare.

Den tydligaste skiljelinjen i valet var det nya mot det gamla. De två nya partierna fick i sitt första parlamentsval 109 platser av 350. Resultatet är en rejäl skräll i ett valsystem som favoriserar tvåpartimodellen och som med endast en procentenhets skillnad gav PSOE 21 platser mer än Podemos.

PSOE fick 90 platser. Så som partiledaren Pedro Sánchez konstaterade i sitt valtal “skrev PSOE historia” med resultatet: Aldrig förr har partiet uppnått ett så dåligt resultat. Konservativa Partido Popular blev största partiet med 123 platser, trots en regeringsperiod präglad av korruptionsskandaler och den värsta depression Spanien upplevt sedan 1970-talet. Trots sin numeriska seger kommer Partido Popular försöka utmåla resultatet till en politisk seger. Tillsammans förlorade PP och PSOE 83 platser jämfört med 2011, då Podemos och Ciudadanos inte ännu existerade.

För absolut majoritet i Spaniens parlament krävs 176 representanter, men Partido Popular och Ciudadanos har tillsammans bara 163 platser och PSOE och Podemos tillsammans med vänsterpartiet Izquierda Unida 161. Valresultatet fick Madrid börsen att rasa dagen efter valet och att bilda regering blir svårt, fast inte nödvändigtvis omöjligt. Euroeliten hade förstås önskat en Große Koalition enligt tysk modell i julklapp, men det skulle vara en dödsstöt för tvåpartisystemet och innebära självmord för socialdemokraterna som gjorde kampanj på att PP-ledaren Mariano Rajoy skulle gå. Partido Popular kommer också efter den gångna regeringsperioden att ha svårt att hitta vänner bland de mindre partierna, varav många hamnat på kollisionskurs med den spanska regeringen på grund av frågor kring regional autonomi. Den här frågan kommer även PSOE att måsta bemöta om partiet vill bilda regering utan PP.

Den här konflikten mellan centrum och periferi är på grund av Spaniens komplicerade system av regionala självstyren och strider valets andra viktiga skiljelinje. Tack vare stödet från periferin har också Podemos äntligen insett och erkänt hur viktig frågan om regionalt självstyre är för partiets lokala, självständiga listor och för den baskiska delen av partiet. En viktig detalj i sammanhanget är att Podemos till skillnad från de andra stora partierna ställt sig bakom en folkomröstning i Katalonien. Den katalanska Podemoslistan vägrar sitta i samma regering med ett parti som inte stöder folkomröstningen, vilket gör en koalition mellan PSOE och Podemos svår.

Men hur kommer regeringen att se ut? Från den minst sannolika till den mera sannolika tror vi det kan bli en stor koalition enligt tysk modell under press från Troikan, någon form av påtvingad euroteknokrati eller nyval i mars. De lokala Podemoslistorna och partiledaren Pablo Iglesias har redan meddelat att de inte är rädda för nyval.

I väntan på ett eventuellt nyval uppmanar vi att tänka på ett ord: oregerlighet. De mest räddhågsna ser Spanien som Grekland för två år sedan. Men till skillnad från Grekland har Spanien kraften från 15M, som inte ännu lämnat landets rörelser. Vi som lever och gör politik i rörelser sörjer inte den oregerliga parlamentariska situationen. Året börjar därför bra: rörelserna kan nu i viss mån organisera röster och rörelsernas påpressningar är en viktig riskfaktor för varje parti. Förvirring råder under himlen och situationen är utmärkt för dem som lärt sig att leva och strida i konfliktens hjärta.

Ur det här perspektivet är den största vinnaren i de spanska valet inte Partido Popular eller Podemos, utan Podemos perifera vallistor och rörelserna som utgör en motmakt till partiet.

/ Lotta Tenhunen & Mikael Brunila