Kampen om Borgarparken och de små segrarnas strategi

En del segrar är nästan osynliga. Små beslut, som sker långt bortifrån där kampen skett, kan bli avgörande långt efter en mobilisering tappat kraft. Så var det med kampen om Borgarparken i Lund.

I början av 2012 fick vi reda på den dåvarande borgerliga alliansen i Lunds planer på att bygga fem höghus vid miljonprogramsområdet Norra Fäladens stadsdelscentrum. Tre av dessa var bostadsrättshus för ”pensionärer med villor i kranskommunerna att sälja” tänkta att ligga i områdets vackra stadsdelspark Borgarparken och Svenhögsskolans gård precis intill. För någon vecka sedan fick vi reda på att den nya kommunmajoritetens kritiska yttrande till en medborgares överklagande av den politisk klubbade detaljplanen hade lett till att en domstol begärde att planen skulle göras om. Detta innebar att planen i praktiken var skrotad. Efter nästa fyra år av kamp hade vi räddat parken från från att exploateras.

Bortsett från själva sakfrågan – som vi i grund och botten menar handlar om att sprida ut förtätningen över hela staden istället för att offra miljonprogrammets grönska när glesa villamattor lämnas ifred – var vår ingång att vi ville vinna små men tydliga segrar. Att stoppa planerna var vårt viktigaste, men kanske också minst realistiska mål. Utöver det så diskuterade vi saker som att skapa en strid ström av politiska aktiviteter i vårt lokalsamhälle, att tvinga politiker att öppet erkänna områdets krav på rättvisa och föra konflikten till ”maktens centrum” inne i Lund för att därmed bryta förortens politiska isolering. Alla dessa saker hände mer eller mindre under kampen om Borgarparken. Till och med de borgerliga politikerna erkände att planen behövde arbetas om, och tog bort ett tänkt höghus från parken i den version som senare föll. Detta efter vi punktmarkerat nämndmöten, haft dussintals med aktiviteter i parken och gjort miniaktioner såväl där som på andra platser med det öppna nätverket ”Rör inte Borgarparken”.

Att vi valde att sätta konkreta mål har två anledningar, som vi tror kan vara viktiga för att diskutera liknande situationer. För det första ville vi skapa något långsiktig och fokuserat. Många aktivister som bodde på Fäladen kände att vi ofta hade svårt att prioritera, och ständigt drogs in brandkårspolitik istället för att bygga upp något stabilt. Att sätta konkreta, mätbara mål tvingade oss prioritera en sak istället för att splittras mellan tusen.

Viktigare var däremot en teoretisk förståelse av klass vi länge hade laborerat med. Vi närmade oss klass som autonoma. Klass var för oss något som händer, inte något man har eller bär med sig. Det är något som ständigt skapas genom de olika kollektiva erfarenheter som uppstår i konflikter om värde – direkt i arbetslivet eller i hur arbetskraft reproduceras (till exempel i ett bostadsområde).

Vi hade länge därför jobbat med att försöka ingripa i pågående klasskonflikter för att stärka erfarenheter av klass och därmed arbetarklassen och klasskampen självt. Ofta var dessa försök att direkt delta i andras konflikter svåra att se resultaten av. Genom att precisera oss, genom att tala om segrar och framgångsrika erfarenheter av konflikter runt värde som bas för klass vill vi undvika detta.

I kampen om Borgarparken kan vi, för att blicka tillbaka, hitta både bra och dåliga saker i detta sätta att resonera. Kampen stod på två ben. Det enda benet var att vi försökte mobilisera boende i radhus nära parken där valdeltagandet var högt och kunskapen om partipolitiken var stor, för att få dem att reagera mot M/FP/KD/C-planen och hota med rösta på V/MP/S om inte planen lades ner inför valet 2014. På så sätt spelade vi på Alliansens rädsla om att medelskiktets mittenväljare som röstat på dem 2006 och 2010 skulle ta ett steg åt vänster vid valurnorna.

Det andra benet, som vi prioriterade mest, var att vi riktade oss till hyresrättsområdet på andra sidan parken. Där röstade betydligt färre blått, om ens alls, och Alliansen hade väldigt få röster som de riskerade att ”förlora” när de gjorde folk förbannade på byggplanerna. Vårt medel i detta område blev främst aktioner och demonstrationer. Vi kunde därigenom spela på maktens rädsla att arbetarklassungdomar skulle orientera sig mot den radikala vänstern, en rädsla som varit tydlig efter (den misslyckade) ockupationen av fritidsgården Romano Trajo något år tidigare i samma stadsdel. Vi var i alla lägen öppna om vilka vi aktivister var och vad våra syften var i kontakt med andra boende i området och på våra lokala nätverksmöten, och lät andras tankar få stort inflytande. Men vi valde att, i hur vi agerade i relation till politiker, försöka betona olika saker beroende på vem avsändaren var, för att frammana dessa två väldigt olika hotbilder.

Vi tror att detta sätt att försöka spela på olika rädslor var en av många viktiga anledningar till att vi till slut vann. Samtidigt visar den på ett problem. Om vi skapade klass i hyresrättsområdet genom att betona hotet att kommunens politiska kontroll skulle utmanas genom aktioner och demonstrationer, skapade vi inte då också klass när bostadsrättsägare organiserade sig och hotade med att inte rösta blått? Vi kan nog lära en hel del taktiskt i kampen som ledde fram till segern för Borgarparken. Men en sak jag redan nu har svårt och släppa ur just frågan om hur vi ska kunna slipa våra vapen för att inte bara bygga rörelser, men bygga klasskamp och klassmakt underifrån. Kanske behöver vi fler segrar, men kanske behöver vi också välja taktiker som ger andra slags segrar.

/ Juan Perez

Juan Perez, är aktivist boende på Norra Fäladen och var med och grundade Nätverket Rör inte Borgarparken.

Lär mer om Borgarparken på Allt åt allas blogg/stadsdelsblad Vårt Lund.