Kan klimatrörelsen lära något av Sverigedemokraterna?

Ja, situationen är verkligen allvarlig. Det finns alla skäl för alarmism. Trycka på larmknappen av bara helvete. Vi står verkligen inför en kollaps, där hela vårt liv står på spel. Det är vår planets överlevnad det handlar om.

Och nej, det handlar inte om en systemkollaps. Det är definitivt inte migrationen eller flyktingströmmarna som är problemet.

Ändå är hela samhällsdebatten besatt av flyktingar. Sverigedemokraterna har lyckats ta hela den politiska debatten gisslan. De driver Moderaterna och Kristdemokraterna framför sig, som i sin tur driver på sossarna och miljöpartiet. I rasande fart kastas hela det politiska spektrat höger ut. För varje ny tvärpolitisk överenskommelse som den rödgröna regeringen sluter, tar Sverigedemokraterna två steg till – och Moderaterna följer efter och kritiserar regeringen för den överenskommelse de själva tvingade fram.

Under tiden ligger klimatfrågan – den stora fråga som verkligen berör hela vår existens – och skvalpar i bakvattnet. Ständigt en död fråga, utan reell inverkan på politiken.

Klimatrörelsen och vänstern har allt för länge försökt ta i frågan genom att sitta på all fakta och forskning. Men det räcker inte att ha rätt, man måste få rätt också. Vad spelar det för roll att vi kan vinna vilken debatt som helst i klimatfrågan, om den inte diskuteras någonstans? Klimatrörelsen har alltid försökt vara bäst i klassen, snarare än populärast på skolgården.

Tänk om vi som tankeexperiment skulle använda samma metoder som Sverigedemokraterna använder för att kidnappa den politiska opinionen. Vad skulle hända om klimatrörelsen följde samma formel?

1. Skapa en berättelse med en tydlig fiendebild, ett ”vi mot dem”. Visa hur alla partier går det fossilindustriella komplexets (bil-, olje- och byggindustrins) och den industriella djurhållningens ärenden. Bunta ihop alla motparter, säg att de alla står för samma sak och att vi är de enda som är något annorlunda, den enda verkliga oppositionen.

2. Skippa moralismen. Flytta fokus från vad som konsumeras till vad som produceras och vem som producerar. Det intressanta kanske inte är vilka val vi gör, utan vilka beslut de tar. Vilka tjänar på att hota vår existens? Gör dem skyldiga. Diskutera alltid utifrån en underdogposition, det är vi som får ta smällen för deras klimatförstörande produktionssystem. Det är inte vi som ska förändras för att samhället ska förändras, utan det fossilindustriella samhället som ska tvingas till en förändring för att vi ska överleva. Så kommer förändringen av våra liv komma som en konsekvens.

3. Se till att hela tiden flytta gränserna. Ha en långtgående plan, servera den i små bitar. De förslag vi lägger ska alltid ligga på gränsen, men inom det resonabla. När övriga parter börjar närma sig, ta ett steg till. Trots att det brinner i knutarna gäller det att tänka långsiktigt. Gör som den globala uppvärmningen, vrid långsamt upp temperaturen.

4. Bygg en maktbas att göra den långa marschen mot högkvarteren ifrån. Det kommer inte att gå att utmana det fossilindustriella komplexet direkt. Så utse områden att börja i där klimateffekterna och resursplundringen går tydligt att utmana. Väx stegvis genom att fokusera alla resurser på några få kommuner, regioner, landsorter – för att sedan ta storstäderna med storm.

5. Låt svansen driva på. Ta aldrig avstånd från de radikala, utan peka retoriskt på dem som ett symptom på att klimatdiskussionen inte tas och osynliggörs. Se till att det finns en hätsk okontrollerbar rörelse, som vi inte behöver ta ansvar för. Det gäller att verka på flera plan samtidigt, högt och lågt, vulgärt och sofistikerat. Vi behöver inte ta ansvar för våra krav, det viktiga är att de flyttar gränser och tvingar etablissemanget till lösningar.

6. Det finns ingen enskild klimatfråga, gör varje fråga till en klimatfråga. Vad som än diskuteras, vänd frågan till att handla om vår överlevnad, det som verkligen står på spel. Stadsplanering, invandring, välfärd, resursfördelning, ekonomisk kris – alla frågor kan göras till hävstång för en klimatpolitik.

7. Skit i medelklassen (de kommer ändå). Det ekologiska fotavtryck vi lämnar är en klassfråga. Den största delen av befolkningen utgör inte det stora problemet, de har inte pengar att leva klimatfientligt. Medelklassens livsstil lämnar större fotavtryck, trots sin gröna fernissa. Förorten är mer ekologisk än Hammarby sjöstad. Utvecklingsländerna i det globala syd har mindre klimatpåverkan än det rika väst. Synliggör alltid det hyckleriet, gör det till en motor. Rikta ansvaret uppåt, istället för att skapa skuldkomplex neråt.

8. Snöa inte in på att ge positiva exempel. Vi behöver inte visa på alternativ, haka på den senaste teknikoptimistiska flugan eller lyfta positiva exempel som förebilder. Vi behöver bara ständigt visa på problemen och peka ut dem som tjänar på det för att kräva förändring. Övertron på att förändra genom att själv personligen gå före fungerar snarare som ventiler för att bevara systemet än att bygga upp en kritisk kokpunkt som tvingar det fossilindustriella komplexet att ändras.

9. Det är dropparna som urholkar stenen. Att förändra det fossilindustriella komplexets och djurindustrins hegemoni kräver att deras världsbild dagligen angrips och ersätts av en egen berättelse. Det gäller att varje dag omdefiniera och rekontextualisera alla nyheter som pågår. Ta fram den dolda skandalen, hur klimatkonsekvensen inte förs fram – eller att frågan är en bagatell och döljer den viktiga. Ju fler kanaler som mal på desto bättre; det krävs en armada av bloggar, twitterkonton, insändare, telefonsamtal till Ring P1. Det är genom framväxten av en sådan motoffentlighet som offentligheten tas – inte genom att få in en artikel på DN Debatt. När de känner att marken under dem rör sig kommer de anpassa språk och problemformuleringar. Men detta måste göras envetet, dagligen. Jaga klick, jaga skandaler, påkalla hyckleri, starta drev, trolla. Var inte rädd för det låga och oanständiga. Vi har inte tid att sitta på höga hästar. Stapla konkreta exempel varje dag, snarare än stora abstrakta resonemang.

10. Gör varje angrepp mot oss till ett bevis på att vi har rätt. Hävda att vi tystas, ämnet är för känsligt, får inte debatteras, att andra har ett egenintresse att skydda och därför vill sopa undan klimatfrågan. Var aldrig rädd för att det blir en hätsk debatt. Polarisering är något bra – även när fienden angriper innebär det att de diskuterar våra frågor, vi sätter agendan även när det hetsas. Folk kommer alltid sympatisera med David, inte Goliat.

Tänk om vi hade agerat så, som SD i invandringspolitiken. Så omoraliskt, oansvarigt och lågt. Vulgärt populistiskt. Rena rama pöbelfasonerna. Totalt förkastligt. Förslaget är inte seriöst.

Men.

Tänk. Vi hade kanske vunnit.

/ Mathias Wåg