Vad ska vi med konsten till?

Kultur och konst beskrivs ofta som någonting vi måste försvara, såsom en av de unika platser där samhällskritiken får fritt spelrum. Men gäller detta verkligen när konsten alltmer används som instrument och mjukgörande medel i stadens aggressiva förnyelseprojekt? Söderorts institut för andra visioner tittar på hur konsten används för att dämpa effekterna av den omstridda motorleden Förbifart Stockholm. Ett av många exempel.

Nyligen utlyste bildkonstnärernas intresseorganisation KRO, i samarbete med Trafikverket, en idétävling för utsmyckningen av Förbifart Stockholm. Vi pratar om samma förbifart som forskare enigt förklarat går emot allt vad miljömål heter. Samma Förbifart som endast behagas byggas under mark i vitare och rikare villaområden som Ekerö, Lovön och Grimstaskogen, medan de brunare och barnrikaste områdena i Stockholm – Akalla,  Skärholmen och Hjulsta – kommer få den som livsfarlig granne. Det finns ett ord för det: miljörasism. Dessutom stannar skövling och föroreningar inte enbart där de är som mest påtagliga. 

Dagen efter att regeringen beslutade att förbifarten skulle byggas, så drog Kajsa Ekis Ekman i DN (4/9-2009) en parallell till Påskön och myten om hur ett folk ersatt sig själva med statyer. De ska in i det sista ha byggt dessa monument samtidigt som de genom att använda slut på skogen ödelade grunden för fortsatt liv. Ekis Ekman har inte varit ensam om kritiken, den har varit ihållande sen dess och senast den 27 september i år demonstrerade människor i Tensta under parollen “Stoppa Förbifarten eller Gräv ner den vid Hjulsta, Akalla och Skärholmen!”

Det är alltså detta bygge som konstnärer nu ska få tävla om att få smycka. Tack och Grattis. Egentligen inget konstigt, det är en del av “en-procentsregeln” som innebär att 1 procent av budgeten för statlig ny- och ombyggnation ska gå till konst. På sin hemsida säljer Stockholm Konst in regeln genom att beskriva hur den “gör det möjligt för våra beställare att profilera sin stadsdel, mark, plats eller byggnad” samt att ”konstsatsningar är identitetsskapande för beställaren samtidigt som den är en berikande gåva”. Men vilken identitet pratar vi om då de sociala kostnaderna för bygget är så stora? 

Och vilken slags konst är detta upplägg tänkt att generera? Den offentliga konsten skulle kunna föreslå andra verkligheter, utmana våra sinnen, skaka om eller fungera som ett yttepyttestöd på väg till jobbet en råkall morgon klockan 06.00. Den skulle kunna föreslå och möjliggöra andra former av rumslig politik, andra former att organisera sig på, att tänka gemenskaper på. Men i förbund med något så fantasilöst och förödande som förbifarten (eller vilket skrytbygge som helst) så kommer den konstnärliga fantasin ta slut vid påfarten. Det är liksom svårt att komma ifrån att den som får uppdraget också är med och neutraliserar konflikten om miljörasismen och därmed tar ställning för bygget.

Det går att kritisera projekttävlingar som struktur för att de utnyttjar konstnärlig arbetskraft och prekära arbetsvillkor samt erbjuder en sluten grupp bestående av jury och beställare en gratis buffé ideér och uppslag. Men det är dessutom en våldsam instrumentalisering av konstnärer och ett svek av intellekt, autonomi och kritik, till förmån för beställare och kapital. Och inte minst är det ett mjukgörande medel och en legitimisering av ett bygge som redan i sig är ett monument över rasistisk stadsplanering och ett ekonomiskt system som kan vara på väg att förgöra sig självt, och hela mänskligheten (djurarter försvinner redan i en rasande fart). 

/SIFAV – söderorts institut för andra visioner 

Läs mer: https://sifav.wordpress.com/