Liket är fortfarande dött – bra spanat Säpo

Vitmaktmiljön är inget hot mot demokratin, uppger Säpo i en intervju. Det stämmer, eftersom den inte existerar längre.

Vitmaktrörelsen uppstod i Sverige i mitten av 80-talet, existerade i cirka 20 år framåt och bestod av militanta nazister. Då var de uppdelade i tre stora organisationer som hade butiker, infrastruktur och internationella nätverk. Organisationerna kom och gick men flygbladsutdelningar och aktiviteter hölls varje helg, och råkade man gå in i en sån så fick man se upp. Demonstrationer hölls flera gånger om året med hundratals deltagare. Det genomfördes omfattande angrepp på vänsterlokaler.

Rörelsen begick inbrott i vapendepåer, rånade banker och byggde upp krigskassor och vapenarsenaler. De slog ihjäl ungdomar, sköt ihjäl poliser, apterade en bilbomb som briserade när en journalist och hans barn skulle åka och bada. De sköt ihjäl en fackföreningsaktivist.

Allt som allt engagerade de genom åren ca 15-20 000 individer. Jag var med och kartlade dem under flera år.

Denna rörelse är idag så kraftigt decimerad att jag ser den som fullständigt dödförklarad. Ger den liv ifrån sig så är det mer undantag än regel. Alla organisationsförsök har fallit platt och idag finns bara den lilla sekten SMR kvar, lika liten till antalet som alltid, och de klarar inte ens av att upprätthålla ledarprincipen längre.

Rörelsen gick under i sekterism och avhopp men framför allt på grund av ett hårt yttre tryck, en repression representerad av såväl utomparlamentariska grupper som polis och socialtjänst.

Det var inte utan bakslag och förluster, men vi kan räkna det som en seger.

Men medan en rörelse gick under frodades en annan. Och det är ifrån denna ”sverigevänliga” rörelsen, som de kallar sig själva, som hotet om våldsdåd kommer idag. Det är här hetsen och hatdreven är som störst mot asylsökande, romer och muslimer idag. Det är här är kartor över flyktingförläggningar läggs ut och romläger kartläggs.

Sverigevännerna kartläggs inte av Säpo. Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism listar dem inte som en extremistmiljö. De hamnar utanför radarn, skyddade av sin gudfader i riksdagen.

Men den antirasistiska rörelsen kan blicka bakåt och konstatera att motstånd lönar sig. Vi kan se på samtiden och konstatera att vi åtminstone inte behöver förhålla oss till vitmaktrörelsen. Och vi kan lära av våra erfarenheter och bygga en inkluderande, bred antifascistisk rörelse med vetskapen om att vi har segrat förut och kan göra det igen.

/ Martin Fredriksson