Utan en berättelse står arbetarrörelsen still

För tre dagar sen satt jag och en hel drös andra från LO-Ung i riksdagen och diskuterade med politiska representanter för Socialdemokraterna med facklig bakgrund. Ämnet kom in på Sverigedemokraterna och antirasistisk strategi. Fokuset låg på två vägar att bekämpa SD:s framgångar: värderingar och fakta. Här flikade jag in med behovet av en metapolitik för arbetarklassen, en berättelse.

SD är ett parti som är rent idealistisk, som saknar reell mobiliseringskraft (”gräsrötter”) och som är toppstyrt från topp till tå. Hur kan de då få så många röster? Ha en sån ivrig, övertygad och högljudd väljarskara? Sån dominans i medieflödet? Svaret finns i deras maktanalys och i hur de förmedlar denna samhällsbild. Det är deras berättelse om folket mot eliten. Detta är i dagsläget den mest dominerande och positiva, visionära berättelsen i svensk politik.

Socialdemokratin har å sin sida slitits mellan två vägar; en idealistisk (”värdegrundsbaserad”) väg och en materialistisk/pragmatisk (”Budget i balans”), men saknar en berättelse om sig själva. Förut fanns den. Den hette arbetarrörelsen – och trots andra påståenden, så var de som idag pekas ut som hemska rasister i LO-yrken extremt lojala med denna berättelse och rörelse. När socialdemokratins framgångar var som störst så var partiet oskiljaktigt från berättelsen, som i korthet kunde summeras som: Det blir bättre. Genom ekonomiska reformer, genom etablerandet av en solidarisk hegemoni, genom social, politisk och facklig samverkan. Det idealistiska och materialistiska var alltså enat, knappast fullständigt enat i praktiken, men – och det här är viktigt – i berättelsen. Och ännu viktigare var att arbetarrörelsen sade det, hela tiden, även när det var BETYDLIGT värre än idag. Det blir bättre.
Denna metapolitiska konstruktion föll för varje nedskärningsbeslut som sedan togs, och som tagits sedan 90-talet. Idag saknas den berättelsen. Det är den logiska konsekvensen av att behandla en hegemoni respektlöst och ta sina väljare för givna.

Alla vänsterpolitiska projekt idag drivs utöver det av en pessimism, skepticism eller av anpassning till motståndarnas berättelser om antingen en ”PK-elit” eller ”Att ta ekonomiskt ansvar”. Inte minst är den ”gröna” berättelsen är ren apokalyptisk pornografi, i likhet med de tokigaste delarna av svensk vänster så hänger sig folk nästan åt en dödskult om ”den stora krisen” eller ”sönderfallet”. Sånt kallas med psykologiska termer för “chocktillstånd” eller “depression”.

Utöver detta så bör man notera att de metapolitiska framgångarna som faktiskt har fungerat från vänsterhåll inte har fått genomslag i den slarvigt definierade arbetarklassen. Det är en postmodern berättelse om identiteter, etnicititeter — den enande materalistiska kraften är bortflugen. Den som bar fram ”den stora kolossen” på enighet i materalistiska krav, till förmån för en världsbild som mångt och mycket är en spegelbild av SD:s syn på världen. Vem blir gagnad av det tror ni?

Här i ligger det metapolitiska problemet. Ska vi hantera SD, och i slutändan den nu mer reträttbenägna nyliberalismen (vars berättelse krisen 2008 knäckte), så måste vi formulera en metapolitik för arbetarklassen igen. Återta kommandot. Först kommer metapolitiken, tankarna, sedan kommer fakta, till sist värderingarna/normerna. Då kan vi inte spela efter våra motståndares spelregler, utan måste formulera dem själva.

Låt vår berättelse vara den om en arbetarrörelse som gaskade upp sig, stoppade reträtten och fortsatte sitt stridsrop: Det blir bättre. Med oss i fronten så slåss vi för ALLAS lika värde och förbättring av livsvillkor — med vår kraft och vår vilja kommer det bli bättre.

Låt oss vara optimister inför framtiden, vi har den trots allt i vår hand. Låt oss nu sprida kunskapen om vår egen styrka genom utbildning och praktiska exempel och att föra vidare alla erfarenheter från förr till dagens generationer – en reell kunskap om de historiska och strategierna och slutsatserna vi dragit. Och det första man noterar om man tittar på hur tidiga arbetarrörelsen formulerade sig är tydligt och enkelt: Var stolt. Du är framtiden. Ta ingen skit.

Så vinner vi tillbaka initiativet och visionerna. På så sätt blir också SD:s metapolitik verkningslös, då dess optimism bara är organiserad egoism och pessimism i visionär förpackning. Men varken det som de romantiserar idag, eller framtidens trygga samhälle, är egentligen deras sak. För dem är det bara PR (som för varje dag spricker mer och mer) för att fortsätta sitt samarbete med Svenskt Näringsliv i lugn och ro. Berättelsen om Välfärdssverige — den är vår. Låt oss ta upp den igen.

/ Stellan Elebro