Utan rörelsestöd vacklar spansk vänsterpopulism

Från valframgångar till fiasko? De spanska krisprotesternas försök att bryta sig in i det parlamentariska systemet tar ett steg fram och två tillbaka i Katalonien.

Vid lokalvalen i en rad spanska städer och regioner den 24 maj i år ritades den politiska kartan om och helt nya personer kom till makten i Madrid, Barcelona, Zaragoza, Cádiz, Santiago de Compostela, A Coruña och flera mindre orter. Det nya vänsterpartiet Podemos hade bildat valkoalitioner med lokala aktivistinitiativ från den brokiga demokratirörelse som vuxit fram i Spanien sedan torgockupationerna vid valet 2011. De lokala valen var en enorm framgång för en rörelse med allt större självförtroende och gav dem segervittring inför vinterns nationella val.

Valet till regionparlamentet i Katalonien den 27 septembet visade däremot på svårigheterna denna rörelse står inför. I juli lanserades valplattformen Junts pel Sí (”Tillsammans för ett Ja”) en plattform där de stora katalanska partierna ställde upp gemensamt med löfte om ”självständighet inom 18 månader”. Högerplattformen CiU som dominerat regionen sedan Francos död hade precis spruckit och det dominanta partiet därifrån, kristdemokratiska CDC med regionens president Artur Mas i spetsen, gjorde alltså gemensam sak med den separatistiska vänstern och socialdemokraterna.

Om huvudfrågan i lokalvalen i maj varit det kommunala styret, vilket ledde till de lokala partieliternas nederlag, kunde de etablerade partierna med denna manöver flytta fokus till frågan om självständighet. Det nya högerpartiet Ciudadanos kunde i ett sådant klimat, där katalansk nationalism ställdes mot spansk, växa starkt då de tydligt profilerade sig mot självständighet men även kunde mobilisera mycket av det utbredda missnöjet med de etablerade högerpartierna. För den Podemosstyrda listan Cataunya Sí que es Pot (”Katalonien Ja det är möjligt”) blev det dock förödande. I en kampanj toppstyrd av Podemos politiske sekreterare Íñigo Errejón försökte man koppla ihop den regionala eliten med den nationella, men utan att tydligt ta ställning i självständighetsfrågan. När man dessutom byggt sin koalition utan stöd från den aktivistmiljö som varit så central i segrarna i maj lyckades man i slutändan bara få 11 av de 135 platserna i regionparlamentet, ett fiasko för ett parti som hoppas vinna regeringsmakten om knappt tre månader.

Några som däremot gick starkt framåt var Candidatura d’Unitat Popular, CUP (”Folkliga enhetskandidaturen”). CUP är ett litet regionalt initiativ som har en tydligare vänsterpolitisk prägel än Podemos. De baserar sin verksamhet på demokratiska kvartersmöten underifrån, en verksamhet som de drivit ända sedan mitten av 80-talet. Under valrörelsen lyckades de ta rollen som separatistisk vänsteropposition till CDC och Artur Mas, då de andra separatistiska vänsterpartierna gått med i dessas koalition. CUP lyckades därmed växa kraftigt och bli nästan lika stora som Podemos vallista, med 10 platser i parlamentet. Det innebär att Junts pel Sí blivit beroende av dem för att kunna bilda majoritet. I skrivande stund rapporterar spansk media om att JpS bereder sig på att acceptera stora delar av CUP:s antikapitalistiska program i ett försök att nå en kompromiss kring regeringsbildande för självständighet.

För aktivister i Sverige kan den spanska situationen te sig främmande. Samtidigt är det tveklöst av vikt för oss att följa utvecklingen i en del av Europa där demokratiprojekt underifrån, social omfördelning och direkta massaktioner kommit att ta sig in i politikens centrum. Om 24 maj visade hur det går att ena breda sociala skikt kring dessa frågor på lokal nivå, visade 27 september istället tomheten i vänsterpopulismen som retoriskt projekt. När Podemos inför de nationella valen alltmer centraliserat sin politiska ledning och distanserat sig från de sociala rörelserna har de gjort det med motiveringen att tydliggöra sitt politiska budskap och bedriva sin verksamhet i media i första hand. Fiaskot i Katalonien pekar tydligt på hur omfattande transformativa projekt istället måste förankras i lokala kamper.

/ Viktor Mauritz