Turkiet var vid milleniumskiftet på gränsen till bankrutt. Men krisen blev en möjlighet för den politiska islamismen att komma till makten – med ett nyliberalt program.

Politisk islamism och nyliberalism – det är få länder där kopplingen varit starkare än i Turkiet. Turkiet stod i början av 2000-talet på gränsen till bankrutt. Den ekonomiska krisen övergick i en politisk kris, stark nog att rucka den sekulariserade nationalism – kemalismen – som hållit ett hårt grepp om den turkiska staten. Som ett nytt alternativ, utan solkig historia och fri från korruptionsanklagelser, seglade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) upp. Partiet, lett av Recep Tayyip Erdoğan, lyckades kombinera ett nyliberalt ekonomiskt program med en socialkonservativ islamism. När de kom till makten 2002 fick de till stånd ekonomiskt stöd från Internationella valutafonden, med ett omfattande strukturanpassningsprogram motsvarande det Grekland idag går igenom. Det skapade en exceptionell ekonomisk utveckling under tio års tid, där stora utländska investeringar lockades till köpfesten när statlig industri och välfärdssektor privatiserades. Turkiets ekonomi blomstrade, men vinsterna kom inte hela befolkningen till godo, utan fördelades ojämnt och inkomstklyftorna ökade – vilket möttes av en social protestvåg, särskilt inom den statliga och offentliga sektorn. Men det var först med protesterna mot rivningen av innerstadsparken Gezi i Istanbul sommaren 2013, som de olika protesterna löpte samman i en enad rörelse mot Erdoğan – en protest som samlade nya stadsrörelser, den utomfackliga strejkvågen, sekulariserade kemalister och kurder, queerfolk och feminister. Krisprotesterna hade nu nått ett land i kraftig ekonomisk expansion.

Brand har träffat de turkiska aktivisterna Gül Bilge Han och Erhan Can Akbulut, som bedrev stödarbetet för Geziprotesterna i Stockholm för att prata om Recep Tayyip Erdoğan och hur den nyliberala islamismen lyckades omvandla det turkiska samhället de senaste femton åren.

Hur kom Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) och Erdoğan till makten?

Gul: Det har funnits en stark tradition av högerpolitik i Turkiet långt innan Erdoğans rörelse bildades. Inte bara en sekulär nationalistisk (kemalism), utan även en islamistisk tradition. Det konservativa tänkandet var inte något som bara uppfanns och påfördes utifrån, utan det fanns redan i samhället som ideologi. Den andra sidan är att Turkiets bristfälliga demokrati gjort att det inte funnits något sätt för denna strömning att representeras parlamentariskt. Den kemalistiska staten lyckades blockera dessa tendenser från att bilda partier.

Erhan: Kemalisterna förbjöd många partier, inte bara på vänsterkanten utan även på högerkanten. De upplöste flera islamistiska partier, som ombildades till AKP, Erdoğans parti.

Gül: Det sista islamistiska parti som förbjöds var Dygdpartiet. De splittrades efter förbudet i två partier. Det ena är Lycksalighetspartiet (Saadet), det andra Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). Saadet ville fortsätta med en mer traditionell politik och islamsyn – den politiska islamistiska strömning som kallas ”den nationella visionen” (milli görüs), där de religiösa föreställningarna utgör kärnan som den politiska ideologin sedan byggs runt. Förnyarna kring Erdoğan tyckte inte att denna strategi fungerade mot kemalisterna och nådde inte ut till resten av samhället. AKP närmade sig mittenpartierna, med en mer moderat islamsyn kombinerat med en nyliberal ekonomisk politik. Detta var ett sätt att försöka komma runt de ständiga partiförbuden från staten, nå nya väljargrupper och ta sig mot makten. Den andra frågan som ledde dem till makten var hur de svarade på den ekonomiska krisen och hur deras nya ekonomiska politik skulle locka väljare till en mer moderat islam, för att särskilja sig från det mer traditionella Saadet. Så den ekonomiska krisen påverkade hur partiet utformade sin retorik.

Erhan: Den ekonomiska krisen ledde dessutom till att de partier som hade makten tappade väljarnas förtroende. Vid valet 2002 tappade de tre partier – centerhögern – som alltid haft makten en massa röster. Så kunde det nybildade AKP-partiet framstå som ett alternativ för ekonomisk tillväxt, få runt 30 procent av rösterna och locka mittenväljarna. Så det handlade inte bara om islamism, utan också om att mittenväljarna bytte parti av ekonomiska skäl.

Var i Turkiet hade AKP sitt starkaste fäste?

Gül: Det har sin bas i sydvästra Anatolienregionen, skulle jag säga. Men Istanbul var centralt för att AKP skulle kunna gripa makten. Erdogan var borgmästare i Istanbul, vilket var det första steget för honom till att gripa makten, med Istanbulrösterna i ryggen. Istanbul har ju både en enorm befolkning och där finns pengarna. Så AKP hade både stöd på landsbygden och i städerna.

Erhan: De är också starka i Kurdistan. I de kurdiska regionerna finns det bara två starka partier, det kurdiska vänsterpartiet Folkets demokratiska parti (HDP) – och det andra är AKP. Stödet ligger ofta på 60 procent mot 40 procent i de större kurdiska städerna. Så man kan inte säga att Kurdistan enbart röstar på det kurdiska partiet, de röstar också på det islamistiska partiet. Befolkningen är delad.

Kemalisterna hade ju inte bara den politiska makten, utan även kontrollen över den så kallade ”djupa staten” (militären, polis, rättsväsende), som i Turkiet – precis som i Egypten – alltid varit en reell maktfaktor. Hur lyckades Erdoğan bemöta den djupa staten?

Gül: Militärens inblandning i turkisk politik har historiskt varit ett stort hinder för varje försök att demokratisera samhället. Vi har ju en historia av militära kupper. Det var nog därför många vänsterpersoner och minoritetsgrupper, som armenier, kristna och kurder, också röstade på AKP. De lyckades skapa en inkluderande retorik. Det fanns ett behov av en uppgörelse med den kemalistiska staten, så Erdoğan använde detta behov genom att lova att de skulle göra upp med denna förtryckande statliga maktapparat och skapa en mer moderat och liberal stat där alla förtryckta grupperingar fick plats. En massa människor köpte detta – folk som nu demonstrerar mot dem. Men AKP var en ny kraft och formade själva bilden av vad de ville göra.

Var det några reaktioner från den djupa staten mot AKP när de fick den politiska makten?

Erhan: På olika nivåer, turkiska militären trycker ju alltid ner politiken, direkt eller indirekt. Under första mandatperioden var AKP försiktiga och utmanade inte militären, men under andra perioden hade de mer stöd – även från vänstern. Det var som en folkets revansch mot armén. Det ledde fram till Ergenekonrättegången, då en rad militära ledare dömdes till livstids fängelse för att leda en terroristorganisation och ha planerat en statskupp. Det var AKP:s motdrag för att rensa ut personer ur militären som kunde vara emot dem.

Fanns det verkligen några kupplaner?

Erhan: Det är ingen som vet. Det kom fram en massa dokument under rättegången, varav vissa var fejk och andra visade sig stämma. Djupa staten har ju gjort såna kupper förut, så det kunde vara sant.

Gül: Det hemska var att AKP manipulerade hela rättsprocessen och använde den i sin retorik. Så det finns ingen transparent undersökning om militärkuppen. Det finns många som hävdar, från båda sidor, att det fanns planer på en kupp – och med den turkiska militärens historia så verkar det troligt att det fanns planer. Men å andra sidan använde AKP mycket medvetet detta som ett redskap för att manipulera bort militären från makten.

Erhan: Om någon domare står ivägen för AKP så byter de ut honom. Om någon lag hindrar dem från något så ändrar de den lagen. De förändrade hela det konstitutionella ramverket, så de kunde skaffa sig kontroll.

Hur skaffade sig AKP en massbas?

Erhan: Innan varje val brukar AKP gå till fattiga kvarter och dela ut gratis kol till värmepannor eller mat. De delade ut legala papper åt illegalt uppförda fastigheter i kåkstäder.

Gül: AKP har ju gett upphov till en ny övre medelklass, som blivit nyrika och gynnats av deras politik och av den ekonomiska tillväxten. Denna klass delar den nyliberala sidan av AKP:s ideologi. Sedan finns det underklassen som förlorat på denna ekonomiska politik, men som lockats med retoriken om traditioner, ledarskap, en konservativ kvinnosyn, ett återupprättande av ett turkiskt imperium i osmansk anda, den islamistiska tron och de moraliska värderingarna. Så AKP:s nyliberala islamism får därigenom stöd av underklassen, trots att de inte får del av de ekonomiska vinsterna.

Erhan: Dessutom kontrollerar AKP 80 procent av massmedia, de äger 28 tidningar och18 tevekanaler. Inget kan sägas på dessa mediekanaler mot AKP. Massorna som röstar på AKP följer enbart dessa nyhetskällor, som skildrar Erdogans heroiska äventyr.

G: Nu har det kommit valaffischer där AKP:s kandidater är utklädda i osmanska kläder. De här föreställningarna om en imperiell storhetstid, är ju något levande i folks medvetande, vilket AKP spelar på. Det framstår som ett skämt, men som ett narrativ är det verkligt.

Efter den ekonomiska krisen fick Turkiet gå igenom ett ekonomiskt stålbad med omfattande nedskärningar och privatiseringar. Vilka protester mötte detta?

Gül: Det som hände var att arbetsrätten och de sociala skyddsnäten monterades ner. Många statliga företag, som gruvdriften, privatiserades. Byggbranschen drabbades hårt.

Erhan: Det har varit en massa spridda protester mot olika förslag och åtgärdspaket, men de har haft svårt att enas till en samlad protest. De första fyra åren skedde inte så mycket protester, men under den andra och tredje mandatperioden ändrade AKP sin politik. De blev mer aktiva i det dagliga livet, drev på mer moraliska och islamistiska åsikter – de har återvänt till den mer traditionalistiskt islamistiska ideologin ”den nationella visionen” (milli görüs).

Gül: Det finns olika massor med olika proteströrelser som försöker förändra på olika sätt, kring arbetsrätten, mot stadsomvandlingarna och utförsäljningarna av allmänningar och offentlig sektor. Det fanns en massa konflikter som inte var sammankopplade, rörelserna var åtskilda. Samtidigt som en mer konservativ syn på familjen spreds ökade våldet mot kvinnor. AKP:s påförande av en mer moralistisk och traditionell konservativ livsstil på folk skapade oro. Folk som kände att deras rättigheter var hotade, som till exempel aborträtten som AKP försökte avskaffa. Den första gnistan till Gezi och de samlade protesterna var förbudet av förstamajdemonstrationen i Istanbul, som ville vara på Taksimtorget – där en tydlig konflikt om stadsrummet gick samman med vänsterns och arbetarrörelsens kamp. Gezi parkprotesten fick situationen att explodera och tog alla med förvåning – det fanns ju ingen samlande rörelse mot Erdoğan innan dess. Det var detta som gjorde den protesten så spännande, eftersom den inte hade en historia eller en förbestämd agenda och därigenom kunde rymma så många. Men det var också rörelsens svaghet och som fick den att falla sönder.

Erhan: En uppdelning var att vänsterkrafterna samlades kring det kurdiska partiet, som det främsta oppositionspartiet – skiljd från de sekulära kemalisterna och den nationalistiska ”vänstern”. Geziprotesten var första gången de gjorde något tillsammans. Efteråt blev det en hel del besvikelse, speciellt i valet efteråt, att det inte resulterade i något. Många stödde kemalisterna för att få bort AKP.

Gül: Många påpekade att kemalisterna skulle misslyckas, för att de inte samarbetade med det kurdiska partiet. Kemalisterna kan inte släppa sin nationalism och är fast i en polarisering mot kurderna, trots att det kurdiska partiet idag är annorlunda och inte driver den sortens kurdiska nationalism alls längre. Denna splittring gynnar Erdoğan.

Hur har Erdoğan hanterat den kurdiska frågan?

Gül: Det finns en officiell överenskommelse om att sitta ner och förhandla med den kurdiska rörelsen – vilket är ett enormt steg framåt. Det är något som den gamla statsformationen aldrig skulle göra och det är ju därför det kemalistiska partiet inte vill samarbeta med kurderna, för att deras motsättning är så stark och har skapats under så lång tid.

Erhan: Men mycket är bara ett spel för gallerierna. Som under Oslomötena då de samtidigt genomförde en av de största bombningarna i Kurdistan. Medan samtalen fördes skedde fortsatta övergrepp i det tysta. Det var ett hyckleri – och detta pågår fortfarande. Fredssamtalen är en morot som slängs ut för att få kurdiska röster. Men nu kommer det nog inte fungera längre, när det kurdiska partiet är det största oppositionspartiet.

Men under Geziprotesterna kunde man se kemalister och kurder ståendes sida vid sida?

Erhan: Exakt. På Gezi fanns det inga uppdelningar mellan de som deltog. Det var det fantastiska. Jag var där den första natten, då folk från mitt kvarter gick ner till Gezi. När vi kom ut på huvudgatan var det 20 000 personer som samlats. Gamla kvinnor och män, kurder, anarkister, sekulära nationalister, homosexuella. Det var glädje och förvåning. Folk lärde sig att inte vara rädda för varandra. Det var något som jag aldrig förväntat mig skulle ske. Folk möttes i Gezipark när den var ockuperad.

Gül: Kemalister på Gezi spred exempelvis upprört videos på nätet som visade hur kurder i östra Turkiet utsattes för brutal repression och tortyr av polisen – eftersom de kurdiska protesterna skedde i solidaritet med Gezi och som en del av samma protest. Trots att den repression som skedde under protesterna egentligen inte var lika grov som de övergrepp som skett under alla år av kemalistiskt styre. Nu fanns det däremot plötsligt en förståelse, eftersom de hade någonting gemensamt som de kämpade emot. Repressionen var något som enade dem, som delades av dem. Men efteråt försvann denna tillfälliga solidaritet successivt, denna gemensamma mötesplats försvann.

Hur har Rojava påverkat kurderna och turkiska vänstern?

Erhan: Det enda hoppet för vänstern är att kurdiska partiet Folkets demokratiska parti (HDP) får makt, som turkiska vänstern gått ihop med. Om de får makten kommer vi få bättre förutsättningar. Personligen tycker jag Rojava är det mest romantiska som sker i hela världen. Media vill inte visa vad som sker i Rojava, hur de experimenterar med anarkism och självstyre – eftersom det är ett politiskt hot mot systemet.

Gül: Det pågår ett praktiskt solidaritetsarbete från dem som deltog i Geziprotesterna och inte är kemalister. Många åkte till turkiska sidan och hjälpte flyktingar, samlade in pengar eller reste till Kobane för att kämpa. Det finns ett hopp med Rojava och Kobane som återspeglas även i vad som är möjligt att göra i Turkiet. Kobane visar på ett alternativ för vänsterrörelser över hela världen.

Gül Bilge Han och Erhan Can Akbulut, intervjuade av Mathias Wåg