”Han: Vad var det för dig, Hiroshima, i Frankrike?
Hon: Slut på kriget, det vill säga, fullständigt. Bestörtningen… Över att man vågade… bestörtningen över att man lyckades. Dessutom också, för oss, början till en okänd skräck. Och så likgiltigheten. Skräcken för likgiltigheten också…”
(Marguriet Duras, Hiroshima min älskade)

Mannen som syns på datorskärmen har makt, glasögon och grå kostym. Det enda han har att säga under de tre minuter som filmklippet varar är att han inte tänker kommentera. Han tänker inte kommentera de dokument som sipprat ut genom wikileaks om att han: migrationsminister Tobias Billström och utrikesminister Carl Bildt i ett möte med en ambassadör från USA påstått att många av de Irakier migrerat till Sverige har begått så kallade hedersrelaterade brott och att de därför måste komma på ett sätt, återupprätta en ambassad kanske, och därefter sluta ett återvändande avtal med Irak, för att snabbt göra sig av med de som inte var välkomna. De som inte skulle få stanna. Det svenska folket, ska de ha sagt, kräver en begränsad invandring.

Billströms mun öppnar sig och stänger sig. Öppen, stängd. Någon har räknat att han säger samma sak 15 gånger. ’Regeringen har varit tydliga från början vi kommenterar inte tredje part uppgifter’ utanför bild kommer en röst som frågar ’men du är ju första part, sa du så här.’ Ministern ansvarig för migrationsfrågor svarar samma sak igen. Personen som lagt upp filmen har namngett den: Upprepningssvennen.

Vi är födda i samma land Billström och jag: han i söder jag i norr, Sverige det goda antirasistiska landet. Vi är 94% hette det när Sverigedemokraterna kröp sig över den heliga spärren på fyra. Att inte röstat på ett rasistiskt parti, är det samma sak som att vara antirasist. Eller var det ett rop på hjälp, ett löfte? Sverige var nu en del av den skälvande, våldsamt (av)skumfyllda europeiska högervågen. Procent, alla som inte räknas, alla som inte är en promille, statistiken är inte gränslös den inkluderar och ignorerar.

”Den nationalistiska principen bygger på idén om nationalstaten, att statens territoriella gränser ska överensstämma med de befolkningsmässiga gränserna. I sin ideala form är alltså ett sådant samhälle befolkningsmässigt homogent.” (Sverigedemokraternas partiprogram)

Han ringer mig ibland, behöver någonstans att sova. Igen och igen saknar han säng, tak, hem, land? Vissa gånger erbjuder jag honom soffan, ibland säger jag tyvärr jag kan inte hjälpa dig. Du får ringa någon annan. Jag vet aldrig om han har någon annan att ringa.

”Det är väsentligt att se ondskan ur de drabbades perspektiv, eftersom förövaren sällan betraktar sina handlingar som onda.”
(Ann Heberlein, en liten bok om ondska)

Fyra dagar lever debatten om det här betyder att vår, Sveriges migrationsministern är rasistisk. Få kräver hans avgång. Ett år efter att Bildt och Billström suttit i Bagdad med den amerikanske ambassadören och uttalat orden att: De (Sverige) bara öppnar en ambassad i Irak om ett återvändande avtal sluts, sluts det. Återvändande avtalet. Året efter träder det i kraft och en ambassad invigs i Iraks huvudstad Bagdad. Återtagande, att ta tillbaka något man gett bort eller förlorat, det vill säga alla människor som en gång velat lämna. Avtal, kontrakt på att det ska ske, oavsett vad den som lämnat vill.

”Tiden står stilla. Du säger dig själv att hon borde dö. Du säger dig själv att om hon skulle dö nu, vid den här tiden på natten skulle det vara lättare, förmodligen vill du säga: för dig, men du avslutar inte meningen.”
(Margurite Duras, Dödssjukdomen)

Han har inte haft en bostad på tio år. Han har ringt de här samtalen lika länge. De senaste året har han ringt mig. Jag suckar, ibland suckar jag så att han hör. Han har inte råd att bry sig. Tio år utan uppehållstillstånd, som om det fanns ett icke tillstånd. Det kommer rapporter i tidningen om att hemlösheten ökar, i statistiken syns inte personer som migrerat från ett annat EU-land för att söka jobb och inte heller de som inte kan finnas här, på pappret.

Försök att se människan bakom statistiken. En värld är varje människa, ”befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror” skrev Ekelöf. Att föreställa sig människor utanför siffrornas gränser, en omöjlighet?

Undantagstillståndestaten skriver Slavoj Žižek är ett tillstånd som vi närmar oss i alla utvecklade länder jorden runt. Den ena formen av undantagstillstånd accepteras och godtas för att livet (för vissa) skall fortsätta som vanligt.

Och så skräcken för likgiltigheten?

”Alla kan se väldigt tydligt att den politik som Sverige drivit under de här åren då jag varit migrationsminister, har varit konsekvent och human, har gett skydd till de som behöver det.”
(Tobias Billström, migrationsminister 2006-)

Var tredje vecka lyfter planen, ibland från Landvetter i Göteborg i bland från Arlanda i Stockholm. Alla specialchartrade och med slutdestination Bagdad. Med på senaste resan: 60 personer från olika förvar i Sverige. Förvarade först för att inte kunna smita undan, i väntan på den slutgiltiga utdrivningen den utstötande samhällskroppens oändliga kraft, en hostning. Hur hamnade de där, på förvaren, hur blev de urskiljda ur en massa av text, som felskrivningar? Genom räder, passkontroll på tunnelbanor, på gatan på torgen, genom att det inte fanns någon annanstans att ta vägen? Radioprogrammet konflikt sänder ett program 2009, samma år som återtagandeavtalet träder i kraft. Den intervjuade tror att han och alla andra som befann sig på planet blivit nerdrogade. Detta på grund av tystnaden, efter maten. Först ångestskriken och sedan tystnaden.

En vän till mig som jobbar på häktet berättar att de som ska utvisas och hamnar där innan, förs därifrån med handklovar och i blöja. Arbetet utförs av någon. Av många. Av min vän.

”Du tror att du gråter för att du inte kan älska. Du gråter över att inte kunna påtvinga någon döden”
(Marguerite Duras, dödssjukdomen)

Utdrivningen ekar sedan: lämnar små hål i skolbänkar, på arbetsplatser, på gatorna, i tunnelbanan. Vissa är väl medvetna om att ett sår har rivits upp, andra känner av det, om inte annat så som en rysning som smyger sig på bakifrån. En smärta i mellangärdet. All ondska skriver Ann Heberlein vilar på en separerande princip: ett vi och ett dom.

Klara Meijer
Illustration: Pia Johansson Goldmann