Politikens avskaffande och avskaffandets politik

Anarki är alltså den vassa, destituerande eggen till det som kommunismen bygger upp. En ständigt pågående process som urholkar och avaktualiserar, och som hela tiden rör sig i skuggan av kommunismens aktualitet. 
Ian Alan Paul – The Test of Anarchy

I Brand #2 2026 finns en längre intervju med Frida Sandström och Mikkel Bolt Rasmussen kring konstnärlig och revolutionär vägran, avhopp och tillbakadraganden. Det mesta kretsar kring destitution där kapitalismens och patriarkatets institutioner måste undermineras och avskaffas. Samma gäller för utdaterade politiska identiteter och praktiker. Detta perspektiv finns närvarande i protestvågorna från 2011 och framåt, i icke-rörelsernas protester. Bland dessa kan nämnas GenZ-upproren som svepte över världen 2025, från Nepal och Indonesien till Madagaskar och Peru. “De nya protesterna är annorlunda. De är inte engagerade i ett projekt att bygga någonting. I stället består de till stor del av en nästan total vägran av allt som existerar. De orsakar en kris i allting. … När demonstranterna går ut på gatorna vägrar de sig själva. De deltar inte i en kamp för erkännande, där de ber institutionerna att erkänna dem. De vägrar institutionerna och vårt beroende av dem, det sätt på vilket de formar och håller fast oss, det sätt på vilket de gör oss själviska, giriga eller passionerade.” I korthet rör det sig enligt Bolt Rasmussen om en politisk-etisk vägran av det rådande. Tanken utvecklas vidare i hans bok The Refusalist International (2025): “Vägran är så omfattande att den pekar mot en genomgripande omvandling och slutet på världen som vi känner den. När protesterna har ebbat ut borde inget finnas kvar, inte ens en liten spillra eller utpost varifrån en ny makt kan växa fram och påtvinga sina lagar.” 

Denna form av ren vägran, en etisk revolt, vänder sig inåt mot etiska värden som föregriper kommunismen, en vilja att bygga den nya världen i den gamlas skal. Etik är ett sätt att omedelbart överskrida kapitalismens individualisering i oss själva och gemensamma samvaro genom ett nytt sätt att leva. Problemet är att viljan att vägra allt till slut kan leda till en vägran av revolutionen i sig. Man kommer in i rörelserna genom den politiska dörren och lämnar dem genom den etiska, i ett försök att skapa en värld där ett etiskt levnadssätt kan blomstra. Denna etiska reträtt leder alltför lätt till alternativism; att leva alternativt inom kapitalismen, inte kämpa mot den. Något liknande säger den autonome marxisten Maurizio Lazzarato när han påpekar att många politiska rörelser efter 1968 har delat upp revolutionen (avskaffa statens väpnade makt, expropriera expropriatörerna, överskrida kapitalismen) från det revolutionära blivandet (kritik av underkastelse, en annan produktion av subjektivitet, autonomi och olika livsformers självständighet). Den här uppdelningen motsvarar skillnaden mellan frigörelse och revolution, där den första utgör en flykt eller undandragande från den underordning och exkludering som kapitalismen försatt en i, medan den andra, revolutionen, innebär en exit från kapitalismen själv. Båda behövs, frågan är bara på vilket sätt. 

Problemet är även att denna form av ren vägran utmynnar i en beröringsskräck kopplad till faktiska organisatoriska uttryck. Alltså, de politiska former och strukturer som behövs i upproren för att nederlagens obevekliga horisont ska överskridas. Rasmussen och Sandström kritiserar till exempel tidskriften Endnotes för att vänstermelankoliskt längta efter svunna tiders organisationer, att de jämför dagens massprotester med svunna måttstockar. Men när man läser Endnotes är det tydligt att det är en politisk nysammansättning de förespråkar, inget hyllande av “den gamla arbetarrörelsens institutioner, partier och program” som Rasmussen hävdar i Brand. (2) Skillnaden är att Endnotes inte tar den fragmenterade och upplösta klassammansättningen som en given naturlag, vilket Rasmussen och Sandström gör. 

Klasskamp och analyser av klassammansättning ersätts med etiska skiljelinjer, mellan de som vill bevara den gamla världen och de som vill avskaffa den. Det mest iögonfallande är den konsekventa vägran att organisera sig för att etablera en bestående destituerande makt, vilket medför att analysen blir en filosofisk koloss på lerfötter. Det är helt sant att den gamla världens institutioner (staten, rättssystemet, partier, parlamentarismen, fackföreningar) oförsonligt måste avskaffas. Alla ska bort. Men att stanna där är att bromsa revolutionen halvvägs och vi vet alla ödet för dem som gör en halvdan revolution. Att destituera politiken är ett nödvändigt första steg, men för att revolutionen ska segra behövs även destitutionens politik. Den vägrans kommunism som Rasmussen pratar om måste få en politisk form. Hur ska man driva ett revolutionärt skeende vidare när upprorets lågor falnar och folk börjar gå hem? Hur kan man förhindra att ebb övergår i öken? Hur ska man undvika att bländas av upprorens fyrverkeri och analytiskt flacka mellan revolter? Problemet är att vägran är meningslös om det utrymme som skapas när stat/kapitalmaskinen drar sig tillbaka inte genast organiseras och fylls med kommunistiskt liv. Den italienske kommunisten Marcello Tarì är inne på nåt liknande när han säger: 

På sistone har jag arbetat med tanken på en makt som på samma gång är destituerande och instituerande.  … Det förefaller mig som om en destituerande rörelse, om den inte också rymmer någon form av uppbyggnad – en utarbetad positiv social form, om så bara provisorisk – saknar det mått av realism som krävs för att man verkligen ska kunna tro på dess förmåga att störta världen som den ser ut nu. (1)

Vi måste politisera den vägran som uppstår i revolten och finna de politiska former som gör att den destituerande makten kan bestå över tid. Marcello Tarì igen: “Varje fragment av kommunism som träder in i världen bryter nuets kontinuitet … så att det historiska livet kan träda fram i en ny konstellation. Till syvende och sist återstår bara en fråga, kanske naiv men ändå oundviklig: kan vi få det att bestå?”

Kommunens förnyade aktualitet

Snarare än att enbart hävda att destitutionen är immanent i dagens revolter gäller det att organisera och etablera en destituerande makt. Att politiskt utvidga de situationer som bryter den normala ordningen, så att det som öppnas i dessa situationer inte genast sluts igen om normaliteten återvänder. Tidigare generationer har sett denna kontinuitet i Partiet med stort P medan nutiden visar att kommunen är den politiska form destitutionens politik antagit. Om vi ser på ordet ”kommun” etymologiskt, alltså dess ursprungliga betydelse, betyder det helt enkelt sammanslutning, ett delande av gemensamma intressen.  I praktiken har kommunen blivit aktuell genom olika kamper de senaste femton åren; torgockupationerna, Rojava, ZAD, Standing Rock, studenternas tältläger, autonoma zoner under George Floyd-upproret, GotaGoGama-kommunen. Det är helt enkelt en kampform som spritt sig och även lyfts fram av både Osynliga kommittén och Marcello Tarì. 

Kommuner är baser eller röda fästen, fasta punkter för proletärer som avskyr den rådande ordningen. Utan denna grund riskerar man, enligt Osynliga kommittén, att bli “en kringirrande trupp utan fast mark, främmande för de situationer den genomfar, utan att så annat än misstro på vägen.” Som jag skrivit tidigare i Brand #4 2025 är ett första steg att kommunerna måste ses som röda brohuvuden, kommunistiska fragment, en serie tillhåll i den kapitalistiska öknens Sierra Maestra. Vi borde skapa, uppfinna och bygga gemensamma resurser som går att bruka för alla som väljer att göra motstånd, gå i strejk eller i uppror. Som fonder för inbördes hjälp, kollektiva lokaler som blir nya Karl Liebknecht Haus, organiserat förstärkande av passioner, omsorg och praktisk solidaritet, autonoma produktions- och reproduktionsmedel. 

Kommunformen

Kristin Ross skriver att kommunens form  ”samtidigt är en politisk rörelse och ett gemensamt territorium, en taktik och ett samhälle under tillblivelse”. Kommunformen handlar inte om att styra utan om att ta hand om gemensamma angelägenheter, ett pågående åtagande som inte fixerar relationer och institutioner i definitiva, stelbenta former. Snarare handlar det om att vara öppen för kollektiv improvisation och att konfrontera den situation som råder på ett kreativt sätt. Dela och slåss, diskutera och agera. Kommunen är alltså inte kristalliserad i någon bestämd, oföränderlig form utan kommer ständigt att förändra sitt uttryck. Denna föränderlighet har att göra med de människor som utgör varje kommun och som utformar ett liv i enlighet med hur de själva föreställer sig sin politiska frigörelse. Varje kommun byggs på ett sätt som är specifikt för sina egenskaper och subjekt, sin geografi, sina konflikter och segrar, liksom de utmaningar som ännu väntar. Kommunerna som skapades efter oktoberrevolutionen i det tidiga Sovjetunionen skiljer sig från Shanghaikommunen som i sin tur skiljer sig från Rojava. 

En form som kommunen har tagit på senare år återfinns i Sudan. Efter upproret 2013 uppstod en mängd motståndskommittéer som tog på sig uppgiften att förbereda nästa våg av kamper. Konkret innebar detta att upprätthålla sociala center i kvarteren, bygga infrastruktur och lagra material man trodde skulle behövas, utveckla stadsövergripande och nationella nätverk av kamrater och sympatisörer samt testa dessa nätverks kapacitet genom samordnade kampanjer. Som en sudanesisk aktivist sa till en journalist från Middle east eye: ”Motståndskommittéerna har för första gången i Sudans historia slagit upp dörrarna för alla dem som varit tysta och stått utanför det politiska spelet. De har gett folket drivkraft och inspiration att träda in i revolutionen, att ta kontrollen över både sitt öde och sin framtid.” När revolutionen väl kom, i slutet av 2018, kunde dessa grupper fungera som revolutionära brohuvuden och bidrog till skapandet av kommunen i Khartoum 2019. De lyckades också bära revolutionen in i nästa fas, efter att president al-Bashir tvingats avgå och vidare, mot kuppen 2021. När inbördeskriget bröt ut 2023 skiftade de fokus mot humanitära insatser och skapade Emergency Response Rooms (ERR), en slags informella, ungdomsledda nätverk som levererade livräddande hjälp. ERR har försett människor med mat, vatten och akutsjukvård samt organiserat evakueringar för tusentals. Med andra ord, kommuner som överlevde upprorets nederlag och i stället övergick till organiserad ömsesidig hjälp i kampen mot inbördeskrigets folkmord. 

Revolutionens framtid

Ett mer spekulativt exempel på formen för en destituterande politik lägger Jasper Bernes fram i sin bok The future of revolution (2025). Han frågar sig vad det vad är som faktiskt fungerar och utgår från teorin om det kommunistiska exemplet. Det måste vara ett exempel hämtat ur klasskampen och klargjort av kampen själv. Teorin är hämtad från rådskommunisten Jan Appel och tanken om en reproducerbar handling, vars spridning, utvidgning och intensifiering skulle kunna frambringa kommunism.

Under George Floyd-upproret var det kommunistiska exemplet “abolition”, eller ”avskaffande”, mest känt genom slagordet Abolish the police. Olika taktiker och kampformer användes under upproret, såsom mordbrand och autonoma zoner, men ingen av dem blev en adekvat form för avskaffandet. 

Bernes frågar sig vad som hade hänt om det istället bildats avskaffandekommittéer (abolition committees) som permanent ockuperat platser och försökt organisera upproret. Dessa kommittéer hade kunnat växa och krympa i takt med att rörelsen gick igenom olika faser, och därigenom förlänga den berusande energin från de inledande ögonblicken in i en senare intensifiering av upproret. 

Vad hade dessa avskaffandekommittéer behövt göra? Först och främst fungera som en kritisk spegel och förstärkare av kampens innehåll: för spridningen av användbara taktiker som skärper rörelsens riktning och klargör dess mål, och som kan föra vidare upprorets energi till nya platser och sammanhang. 

Bernes menar att avskaffandekommittén hade behövt förstärka och sprida det revolutionära exemplet med Third precinct som sattes i brand. Här fanns en bokstavlig revolutionär fyrbåk som uppmanade till handling, en handling som kallade på fler handlingar, på sin egen upproriska upprepning. Men att det görs tydligt att polisens avskaffande samtidigt måste vara klassamhällets avskaffande. Att bränna ner två, tre, fyra polisstationer framstår som självmordsbenäget om det inte samtidigt utvecklas en kommunistisk livsform som klarar sig utan polisen. 

Vidare skapades polisfria, autonoma zoner. Här fanns ytterligare en potentiellt reproducerbar form som vuxit fram ur själva kampen. Sådana zoner uppstod i Minneapolis på platsen där George Floyd mördades, och senare på andra platser som Atlanta och Seattle. Tyvärr blev de mer eller mindre kaotiska områden, med sporadiska eldstrider mellan rörelsens försvarare. Avskaffandekommittéerna hade kunnat etablera och utvidga zonerna, genom att fylla dem med kommunistiskt liv.

Bernes menar att militanta undersökningar skulle kunna bli själva organisationsformen. Avskaffandekommittéerna skulle inte bara ägna sig åt praktiskt arbete, utan även spekulativt: hur skulle ett avskaffande, en destituerande politik, se ut? Vad skulle krävas? Medan upplopp, ockupationer, blockader, sabotage och expropriationer pågick skulle kommittéerna kunna utveckla planer för kommunism. Osynliga kommittén igen: ”För att avsätta makten räcker det således inte med att besegra den på gatan, att montera ned dess apparater, att bränna dess symboler. Att avsätta makten är att beröva den dess fundament.” De militanta undersökningarnas grundläggande frågor skulle försöka rycka undan mattan på de kapitalistiska institutionerna och våldsmonopolet på samma gång genom att angripa vårt behov av dem. Vad skulle du göra om statsmakten försvann i dag? Vad skulle du göra om det inte längre fanns någon polis eller armé? Vad skulle du göra om alla fängelser brann? 

Ett nödvändigt inslag är att upproret måste undvika en saltomortal in i svältdöden. Därför måste skapandet av avskaffandekommittérna/kommunerna innefatta till­ägnandet och omvandlingen av existerande produktionsmedel till kommunistisk produktion och distribution. Detta är en spekulativ process, menar Bernes. Frågan för kommunister är inte bara hur något fungerar i nuläget, under kapitalismen, utan hur det skulle kunna fungera. En kommunist betraktar en kontorsbyggnad, ett snabbköp, ett gäng lastbilar eller ett bostadshus utifrån vad det skulle kunna bli i kommunismen, som en del i skapandet av kommuner. Detta skulle innebära att man sammanför dem som besitter nödvändig kunskap och skapar förbindelser med människor som arbetar på vattenverket, elbolaget, i matdistributionen. Här finns all den kunskap som kommuner behöver för att börja reproducera sig själva.

Avskaffandekommittén är enligt Bernes ett namn på en form som ännu inte har uppstått och inte ska förstås bokstavligt. En sådan form kan endast bli ett svar på frågor som ställs av rörelserna själva och uppstår av nödvändighet, inte av vilja. Att ropa efter dessa kommuner i frånvaron av upprorsrörelser blir bara varmluft, men Bernes tankeexperiment är ändå inspirerande och ställer viktiga frågor till kommande uppror. Hur kan en destituerande politik se ut?

All makt åt kommunerna!

/ Björn Nordh

1. 1. Tyvärr tar Tarì ett steg framåt och två steg tillbaka, när han sedan faller tillbaka på en politisk teologi och kristet andlig etik. 
2. 2. [Organisationen/partiet] skulle framför allt behöva tala till ett proletariat som inte längre interpelleras av arbetarrörelsens kvarlevor och som tillsammans med delar av överskottsbefolkningen och deklasserade mellanskikt drivs samman i uppror mot en allmän utarmning. Ett sådant osynligt parti skulle därför också behöva nå de upproriska grupper, vare sig det handlar om trasproletariat eller marginaliserad medelklass, som i aldrig tidigare skådade antal gått ut på gatorna, i vågor som uttrycker vår tids instabilitet. – Endnotes, Onward Barbaians
3. 3. Eller som jag skulle vilja kalla det, en typ av destituerande kommun.
   
   
   

ORDFÖRKLARING:

Destituera/destitution: Negerande kraft eller handling som bryter med institutionella praktiker och konstituerande av institutioner. Undandragande, vägran, förstörelse. Att bryta upp, men också skapa något annat.

Icke-rörelser: Med ”icke-rörelser” avser sociologen Asef Bayat ”det kollektiva handlandet hos spridda och oorganiserade aktörer”. För Bayat innebär icke-rörelserna ”en revolution utan revolutionärer”, i den meningen att de ger upphov till explosiva uppror som inte är förankrade i några strategiska perspektiv eller konkreta program. Exempelvis George Floyd-upproret 2020 och GenZ-upproren 2025. 

Inspirerat och skamlöst snott från: 

Anonymous, Toward a politics of destitution: nuclei and the revolutionary camp, Ill Will 2025

Jasper Bernes, The Future of Revolution: Communist Prospects from the Paris Commune to the George Floyd Uprising, Verso books 2025

Kristin Ross, The Commune Form: The Transformation of Everyday Life, Verso books 2025

Mikkel Bolt Rasmussen, The Refusalist International: A Theory of the New Protest Cycle, Polity books 2025

Marcello Tarì, Revisiting the Concept of Revolution