Kriget och kriserna

USA och Israel attackerar Iran igen, ett halvår efter de omfattande attackerna under tolvdagarskriget sommaren 2025. Det är tydligt att deras ambitioner är mer långtgående den här gången, även om mer exakta målsättningar förblir något oklara.

Efter de senaste årens öppna folkmord i Gaza har Israel å ena sidan blivit alltmer internationellt isolerat på alla nivåer. Å andra sidan har det blivit uppenbart att de inte kommer att möta något reellt motstånd från andra stater i sina angrepp mot palestinier såväl som grannländer. När ingen förljugen legitimitet finns kvar att försvara agerar den koloniala terrorstaten alltmer ohämmat i sina expansiva ambitioner.

Den israeliska aggressionen sker i symbios med en amerikansk stat vars utrikespolitiska doktrin nu helt och hållet handlar om transaktionalism, hot och våld. Det globala Imperium som man försökte konsolidera efter kalla kriget har rämnat under sina inre motsättningar. De internationella institutioner, allianser och juridiska ramverk som det byggde på har övergetts en gång för alla.

Den nya krigsregimen väver samman inrikes- och utrikespolitik där kidnappningar i Caracas och bombningar i Isfahan flyter ihop med belägringarna av Minneapolis och Chicago. Alltihop med Epsteinfilernas råa nihilism som ideologisk inramning.

De europeiska och svenska eliterna driver fritt på stormigt hav utan segel eller roder. En månad efter de senaste turerna i Grönlandskrisens öppna hot mot europeisk suveränitet, mitt i ett handelskrig, knäböjer man likväl reflexmässigt för Trump och Netanyahu när de begår öppna folkrättsbrott på andra kontinenter. Massmedia går omedelbart in i rent propagandaläge.

Den islamiska republikens ledning befinner sig sedan länge i kläm från två håll. Imperialistisk aggression utifrån. Folkliga uppror mot könat, etniskt, politiskt, religiöst och ekonomiskt förtryck inifrån. Efter pandemin och den ryska invasionen av Ukraina har man varit oförmögna att bevara någon form av social fred. Ställda inför massiva kvinno- och arbetarledda uppror, först 2022-23 och på nytt de senaste månaderna, har man inte haft något annat motmedel än rent slaktande.

Samtidigt har man visat sin oförmåga att svara på upprepade israelisk-amerikanska aggressioner. Utan något egentligt stöd från Ryssland eller någon annan har man visat upp en hjälplöshet som gjort det till en tidsfråga innan mer omfattande angrepp skulle komma.

Vad som nu kommer ske är en öppen fråga. Kanske kan mullornas regim överleva i någon form, eller så faller den. I bägge fallen väntar sannolikt nya former av förtryck av det stora flertalet av Irans befolkning. I bästa fall med nya öppningar för motstånd och befrielsekamper, även om risken för ett mer utdraget krigstillstånd och social kollaps är uppenbar. Under alla omständigheter kommer varken gamla eller nya herrar slippa motstånd från alla de som kämpat mot förtrycket under de senaste åren.

Det blev tydligt efter invasionen av Ukraina, och ännu mer efter folkmordet i Gaza, att vi hamnat i en global politisk situation där den eskalerande militarismen följer en systemisk logik – men en logik som inte är rationell utan krisartad. Krigspolitiken är en externalisering av ländernas ekonomiska, politiska och ekologiska kriser. Kriser som hänger tätt ihop med varandra.

Sett underifrån är det stora behovet detsamma som det varit i flera år nu. Vi behöver en ny internationalism underifrån. Transnationella sociala rörelser som förmår göra storskaligt motstånd mot militariseringen av ekonomin och politiken, såväl mellan stater som inom dem. Som kan knyta samman motståndet mot en global krigsregim som ter sig alltmer blodtörstig. I det turbulenta världsläge som råder kan vägen dit visa sig vara kortare än vad det först ser ut som, men vi har inte tid att vänta.