Fyra timmar i Shatila

_{Döda kroppar staplade i Shatilalägret i Beirut den 20 september 1982. UNRWA-arkivet, fotograf okänd, CC BY-SA 3.0 IGO via Wikimedia Commons.}

Översättarens inledning:
Jean Genets essä från 1982 beskriver – som titeln antyder – fyra timmar i det palestinska flyktinglägret Shatila, dagarna efter massakern i mitten av september 1982. Författaren befann sig redan i Beirut vid den tidpunkten. Efter att ha satt upp pjäsen Les Paravents år 1961 bestod hans liv mest av att skriva enstaka artiklar och resa till USA och Mellanöstern.

I ”Fyra timmar i Shatila” saknas alla de mord och intriger som vanligtvis skulle ha fyllt Genets sidor. Det finns inget mer svek och inga fler utsvävningar. Essän har många kvaliteter, men det är en text som är otypisk för honom. Den extas med vilken han skrev i sina tidigare verk hade förvandlats. Den vagabonderande tjuven som en gång rörde sig genom Europas ruiner, har ersatts av en äldre författare som går bland kroppar i Beirut. Historien stannade förvisso inte upp när 1900-talet sakta kröp mot sitt slut, men författaren rörde sig på ålderns höst genom några av tidens mest omtumlande historiska terränger med ett lugn som saknades i hans ungdom. Det blir än mer uppenbart varför Jean-Paul Sartre helgonförklarade författaren i sitt verk Saint Genet.

Efter en kort beskrivning av några scener med fedayeen i Jordanien förflyttas vi snabbt till Shatila i dagens hetta, i efterdyningarna av massakern. Författaren går genom ruinerna av lägret, berättar och undersöker kropparna som ligger utspridda över gator och hus. Som det brukar vara i den här typen av situationer finns det ingen byråkrati och inga avskilda områden, bara lik. Han talar till dem som finns runt omkring honom, men tydliggör att när de fyra timmarna hade gått fanns det nästan ingen kvar.

I dag, mer än fyrtiotre år efter massakern, är det svårt som vittne att ha ett annat förhållningssätt än Genet. En stor hjälplöshet överväldigar dem som befinner sig i konfliktens periferi. Känslan av ”dagen efter” frodas i rubrikerna och siffrorna, efter massakern och morden – trots att händelserna fortfarande pågår. Den folkmordsbenägna israeliska regeringen underlättar och säkerställer fortsatta massakrer. För vittnen inträffar händelserna två gånger: i Palestina, och på nytt genom västmedians förvrängningar, där krigsmaskinens smutsgöra fullbordas.

Ingen, eller inget, ingen narrativ teknik, skulle kunna sätta ord på de sex månader, och speciellt inte de första veckor, som tillbringades av feddayeen i Jerash och Ajloun-bergen i Jordanien. Andra har redan skapat en kronologi, eller redovisning, av framgångarna och misstagen som gjorts av PLO. Känslan i luften, färgen av himlen, marken och träden, har man berättat om, men aldrig känslan av den lätta berusningen, och de lätta fotstegen som knappt nådde jorden, de glittrande ögonen, och transparensen i relationerna mellanfeddayeen, men också mellan dem och deras chefer. Under träden var varenda en rysande, skrattande, förundrade av ett liv som var så nytt för alla, och i denna rysning hittades någonting märkligt statiskt, orörligt, vaksamt, reserverat, som någon i tyst bön. Allt tillhörde alla. Alla var ensamma i sig själva. Eller kanske inte. Till slut, leende och utmattade. Området i Jordanien de hade dragit sig tillbaka från av politiska skäl var en sträcka som sträckte sig från den syriska gränsen till Salt, avgränsad i längd av Jordanfloden och vägen från Jerash till Irbid. Ungefär sextio kilometer lång och tjugo kilometer djup, denna bergiga region var täckt av stenekar, små jordanska byar och glesa grödor. Under träden och de kamouflerade tälten hade fedayeen placerat stridsenheter och både lätta och halvtunga vapen. När artilleriet väl var på plats, främst siktat mot Jordanska operationer, tog unga soldater hand om deras vapen, demonterade dem för att rengöra och smörja in dem, och monterade sedan snabbt ihop dem igen. Några lyckades med bedriften att demontera och montera ihop vapen med förbundna ögon, för att kunna göra det under natten. En kärleksfull och magisk relation hade etablerats mellan varje soldat och hans vapen. Eftersom fedayeen bara nyligen hade lämnat ungdomen bakom sig, var geväret som vapen ett tecken på triumferande virilitet och gav vissheten om att vara. Aggressiviteten försvann: tänderna syntes bakom leendet. 

Resten av tiden drack fedayeen te, kritiserade sina ledare och de rika, palestinier och andra, förolämpade Israel, men pratade mest om revolutionen, den de ledde och den de var på väg att genomföra.   

För mig, oavsett om det är i titeln, i en artikels brödtext eller på en broschyr, frammanar ordet “palestinier” omedelbart fedayeen på en specifik plats — Jordanien — och vid en tidpunkt som lätt kan dateras: oktober, november, december 1970, januari, februari, mars, april 1971. Det var i det ögonblicket, och det var där som jag lärde känna den palestinska revolutionen. Det extraordinära beviset på vad som ägde rum, kraften i denna glädje över att vara vid liv, kallas också skönhet.  

Tio år gick, och jag hörde ingenting om dem, förutom att fedayeen var i Libanon. Den europeiska pressen talade nonchalant, till och med föraktfullt, om det palestinska folket. Sedan plötsligt: västra Beirut. 

*** 

Ett fotografi har två dimensioner, precis som televisionsskärmen; ingen av dem kan korsas. Från en gatuvägg till en annan, böjd eller välvd, med fötterna mot en vägg och huvudena pressade mot varandra, de svarta och svullna liken jag behövde kliva över var alla palestinier och libaneser. Att vandra igenom Shatila och Sabra, för mig och för den övriga resterande befolkningen, liknade att hoppa hage. Ett dött barn blockerade ibland gatorna, som var så smala, så små, och de döda så många. Lukten är nog bekant för åldrande människor– den störde mig inte. Men det var så många flugor. Om jag lyfte upp näsduken eller tidningen som placerades över ett huvud så störde jag dem. Rasande av min rörelse, de svärmade till baksidan av min hand och försökte äta den. Det första liket jag såg var en femtio eller sextioårig man. Om inte han hade blivit huggen i huvudet hade han burit en krona av vitt hår. En del av den svärtade hjärnan var på marken, bredvid huvudet. Hela kroppen låg i en pool av svart och koagulerat blod. Hans skärp var inte spänt, byxorna hölls uppe av en enda knapp. Båda benen och fötterna var nakna, svarta, blå och lila: kanske han hade blivit överraskad under natten eller under gryningen. Höll han på att springa i väg? Han låg i en liten gränd precis vid ingången till Shatila-lägret som ligger mitt emot Kuwaits ambassad. Ägde Shatila-massakern rum i viskningar eller i tystnad, om Israelerna, soldater och officerare, påstår att de inte hörde någonting, inte misstänkte någonting, under tiden de ockuperade denna byggnad, sen onsdag eftermiddag? 

Fotografiet fångar inte flugorna eller den tjocka och vita lukten av döden. Det kan inte heller berätta om hoppen man gör när man går från ett lik till ett annat. Om man betraktar ett lik på nära håll händer ett udda fenomen: frånvaron av liv i kroppen blir ekvivalent med en total frånvaro av kroppen, eller snarare dess kontinuerliga backande. Även om man närmar sig, tror man, så når man aldrig den. Så blir det om man kollar försiktigt. Men om det görs en rörelse i kroppens riktning, om man böjer sig nära den, om man flyttar en arm, ett finger, så blir den plötsligt närvarande och nästan vänlig.  

Kärleken och döden. Dessa två begrepp förknippas snabbt, när det ena skrivs följer det andra snart. Det krävdes att jag åkte till Shatila för att inse kärlekens och dödens oanständighet. Kropparna, i båda fallen, har inget kvar att gömma: positioner, förvridningar, tecken, även tystnader tillhör båda världarna. Kroppen av en trettiofemårig man låg med ansiktet nedåt. Som om kroppen inte var något mer än en urinblåsa i formen av en man, hade liket blivit så svullet på grund av solen och kemin av nedbrytningen. Byxorna hade töjt sig så mycket att man trodde att de skulle spricka vid bakdelen och låren. Den enda del av hans ansikte jag kunde se var lila och svart. En bit över knäet kunde man se ett sår under det slitna tyget. Orsaken till såret: en bajonett, en kniv, ett slag? Flugor på såret och runt det. Hans huvud var större än en vattenmelon — en svart vattenmelon. Jag frågade hans namn; han var muslimsk.  

“Vem är det?” 

“En Palestinier,” en man i fyrtioårsåldern svarade på franska. “Se vad de har gjort.” 

Han drog bak filten som täckte fötterna och delar av benen. Vaderna var bara, svarta och svullna. Fötterna, i svarta oknutna militärstövlar, och anklarna hårt fastbundna med ett starkt rep — styrkan var uppenbar — runt tre meter långt, som jag arrangerade så att Mrs. S. (en amerikan) kunde få en bra bild av det. Jag frågade mannen om jag kunde få se på ansiktet.  

“Om du vill, men kolla på det själv.” 

“Kan du hjälpa mig att vända på huvudet?” 

“Nej.” 

“Drog de honom genom gatorna med det här snöret?” 

“Jag vet inte, monsieur.”  

“Vem band fast honom?” 

“Jag vet inte, monsieur.”  

“Var det Haddads män?” 

“Jag vet inte.” 

“Israelerna?” 

“Jag vet inte.” 

“Kataeb?” 

“Jag vet inte.”  

”Kände du honom?” 

 “Ja.” 

“Såg du honom dö?” 

 “Ja.” 

 “Vem dödade honom?” 

 “Jag vet inte.” 

Han gick snabbt ifrån den döda mannen och mig. Han kollade tillbaka på mig från långt avstånd och försvann in till en annan gata.  

Vilken gränd ska jag ta nu? Jag slets i av män i femtioårsåldern, av unga människor som var runt tjugo, av två gamla arabiska kvinnor, och jag fick intrycket av att vara i mitten av en kompass vars kvadrater innehöll hundratals döda.  

Jag skriver ner detta nu, utan att riktigt veta varför just nu, i min berättelse: “De Franska har vanan att använda detta intetsägande uttryck ”smutsgörat”. Nåja, som den israeliska armén beordrade ”smutsgörat” från Kataeb, eller Haddadisterna, hade arbetarpartiet sitt ”smutsgöra” gjort av Likud, Begin, Sharon, Shamir.” Jag har precis citerat R., en palestinsk journalist, fortfarande i Beirut, den 19 september.  

I mitten, nära alla torterade offer, kunde inte mitt sinne befria sig från denna “osynliga vision”: hur var torteraren? Vem var han? Jag ser honom och ser honom inte. Han är livslevande och den enda form han någonsin kommer att ta är en bildad av ställningarna, positionerna, och de groteska gesterna av de döda fermenterande i solen under ett moln av flugor.  

De amerikanska marinkårerna, de Franska fallskärmsjägarna, och de Italienska bersagliere som utgjorde interventions-styrkan i Libanon lämnade så snabbt (Italienarna, som tog sig dit med båtar två dagar sent, flydde i Hercules-flygplan!), en dag och trettiosex timmar innan deras officiella avgångstid, som om de flydde, och under dagen innan mordet på Bashir Gemayel. Har Palestinierna verkligen fel i sina funderingar om att Amerikanerna, Fransmännen och Italienarna inte hade blivit varnade att evakuera så att de inte såg ut att vara inblandade i bombningen av Kataebs högkvarter?  

De lämnade väldigt snabbt och väldigt tidigt. Israel skryter och skryter om sin effektivitet i strid, sina förberedelser och sitt engagemang, sin förmåga att transformera omständigheter till möjligheter, att skapa omständigheter. Låt oss se: PLO lämnar Beirut i glans, på ett grekiskt fartyg, med marin eskort. Bashir, som gömmer sig så gott han kan, hälsar på Begin i Israel. Interventionen av de tre arméerna (amerikanska, franska, italienska) avslutas på måndag. På tisdag är Bashir mördad. IDF går in i västra Beirut på onsdagsmorgonen. Eftersom de kom från hamnen så kom israeliska soldaterna mot Beirut på morgonen av Bashirs begravning. Från åttonde våningen av mitt hus, med kikare, såg jag dem anlända i rad: en enda rad. Jag förvånades över att inget annat hände; med ett bra gevär kunde de ha blivit berövade livet. Deras rykte föregick dem.  

Stridsvagnarna kom efter dem. Sedan kom Jeeparna.  

Trötta efter en så lång och tidig promenad stannade de nära den franska ambassaden. De lät stridsvagnarna köra framför dem, och gick rakt in i Hamra. Soldaterna satt på trottoaren, var tionde meter, med gevären riktade framför sig, ryggen mot ambassaden. Deras överkroppar var ganska stora, de liknade boaormar med två ben utsträckta framför sig.  

“Israel hade lovat den amerikanska representanten att aldrig sätta sin fot i västra Beirut, och framför allt att respektera civilbefolkningen i de palestinska lägren. Arafat har fortfarande brevet där Reagan lovar honom samma sak. Habib hade lovat Arafat befrielsen av nio tusen fångar i Israel. På torsdagen börjar massakrerna i Shatila och Sabra – “blodbadet” som Israel låtsas vilja undvika genom att skapa ordning i lägren! “…” berättar en libanesisk författare. 

“Det vore väldigt enkelt för Israel att befria sig från alla anklagelser. Journalister i varenda europeisk tidning jobbar redan för att befria dem: inte en enda berättar att hebreiska talades under torsdags- och fredagsnätterna.” Det här är vad en annan libanesisk man sa till mig. 

Den palestinska kvinnan – för jag hade inte kunnat lämna Shatila utan att ta mig från ett lik till ett annat, och gåsspel skulle oundvikligen leda till detta mirakel: Shatila och Sabra jämnas med marken, med fastighetsstrider för att återuppbygga dem på denna mycket platta kyrkogård – den palestinska kvinnan var troligen gammal för hon hade grått hår. Hon låg på ryggen, antingen hade hon blivit lämnad eller lagd där på spillrorna, tegelstenarna, de vridna järnstavarna, utan bekvämlighet. Först blev jag förvånad av den udda flätan, gjord av rep och tyg, som sträckte från den ena handleden till den andra och höll armarna isär som om hon korsfästs. Det svarta och svullna ansiktet vänt mot himlen visade en öppen mun, svart av flugor, med tänder som verkade väldigt vita. Hennes ansikte, utan att en muskel rörde sig, antingen grimaserande eller leenden eller skriket av ett tyst och oavbrutet skrik. Hennes strumpbyxor var av svart ull, och hennes rosa och gråblommiga klänning, något uppdragen – eller lite för kort, jag vet inte – så man kunde se de svarta, svullna vaderna, täckta av subtila lila märken som liknade de violetta kinderna. Var det här blåmärken eller den naturliga konsekvensen av att ruttna i solen? 

“Slog de till henne med kolven på geväret?” 

“Kolla, monsieur, kolla på hennes händer.” 

Jag hade inte märkt. Fingrarna på båda händerna var utsträckta och de tio fingrarna var avskurna som med en trädgårdssax. Soldaterna, skrattande som barn och i glädjefylld sång, roade sig troligen när de hittade henne och använde trädgårdssaxen.  

“Kolla, monsieur.” 

Fingertopparna, falangerna, med naglar, låg i dammet. Den unga mannen, som visade mig lugnt och metodiskt hur offren hade torterats, la en duk på den palestinska kvinnans ansikte och händer, och en bit kartong på benen. Allt jag nu kunde urskilja var en hög rosa och grått tyg, översvämmat av flugor. 

Tre unga män ledde mig ner för en gränd.  

“Kliv in, monsieur, vi väntar på er utanför.” 

Det första rummet var det som fanns kvar av ett tvåvåningshus. Ett ganska lugnt rum, till och med välkomnande; det gav nästan intrycket av glädje, kanske riktig glädje hade skapats av det som fanns kvar, av den del av den förstörda väggen som överlevde, av det jag först trodde var tre fåtöljer, vilket egentligen var tre bilsäten (kanske en Mercedes från en soptipp), en soffa med kuddar täckta med ett pråligt blommigt tyg, en liten tyst radio, en ljusstake med två ljus. Ett ganska tyst rum, även med mattan av granathylsor… Dörren smällde igen som om det vore drag. Jag klev fram på patronerna och öppnade dörren som ledde in idet andra rummet, men jag behövde anstränga mig: hälen av en stövel blockerade vägen, hälen av ett lik som låg på ryggen, nära två andra lik av män som låg på magen, som alla låg på mattan av använda patroner. Jag höll på att ramla över dem flera gånger. 

Längst bak i rummet fanns en annan öppen dörr, utan lås och spärr. Jag klev över kropparna, som man korsar avgrunder. Rummet innehöll, uppstaplade på en enda säng, fyra manliga lik, ett ovanpå ett annat, som om varenda en av dem hade vidtagit försiktighetsåtgärden att skydda den som låg under dem, eller som om de hade varit fångade i ett ruttnande orgiastiskt samlag. Högen av patroner luktade starkt, men det luktade inte illa. Jag hade tydligen börjat vänja mig vid flugorna och lukten. Jag störde inte längre något av dessa ruiner och detta lugn.  

På torsdagsnatten, och fredags- och lördagsnatten var det ingen som vakade över dem, tänkte jag. 

Ändå tycktes det mig att någon annan hade besökt de döda innan mig, men efter deras död. Tre unga människor väntade på mig ganska långt ifrån huset, en näsduk över näsborrarna.  

Det var då, medan jag lämnade huset, som jag fick ett utbrott av lättande galenskap som fick mig nästan att le. Jag kom på att man aldrig skulle ha tillräckligt mycket plankor och snickare för att tillverka kistor. Och varför kistor? De döda var alla muslimer som skulle bli svepta i vita tygstycken. Hur många meter tyg skulle behövas för att insvepa så många döda? Och hur många böner. Det som saknades från den här platsen, tänkte jag, var sången av böner.  

“Kom, monsieur, kom snabbt.” 

Det är nu dags att skriva att detta plötsliga och mycket korta utbrott av galenskap, som fick mig att räkna ut meterna av vitt tyg gav min gång en glad livlighet, och som kanske var orsakat av en reflektion, hörd dagen innan, från en palestinsk vän.  

“Jag väntade på att få mina nycklar (vilka nycklar: till hennes bil, till hennes hus, jag minns bara ordet nycklar), en gammal man passerade mig springande.” 

“Vart ska du?” 

“Hämta hjälp. Jag är dödgrävaren. De har bombat begravningsplatsen. Alla de dödas ben är blottade. Jag behöver hjälp att samla ihop benen.  

Den här vännen, tror jag, är kristen. Hon säger till mig igen: ”När vakuumbombens – så kallade implosion – dödade tvåhundrafemtio personer, så hade vi bara en enda kista. Männen grävde en gemensam grop på den ortodoxa kyrkan. Vi fyllde kistan och tömde den. Vi gick fram och tillbaka under bomberna och flyttade kroppar och lemmar så gott vi kunde.” 

Sedan tre månader tillbaka hade händerna fått en dubbel användning: under dagen, gripa och röra, under natten, se. Strömavbrotten tvingade fram denna “blinda” utbildning, precis som klättringen, två eller tre gånger om dagen, av den vita marmorklippan, de åtta våningarna av trappan. Vi behövde fylla alla containrar i huset med vatten. Telefonen slutade fungera när de kom in i västra Beirut, de israeliska soldaterna och deras hebreiska inskriptioner. Vägarna runt Beirut blev, på samma sätt, avstängda. Merkava-stridsvagnarna, som aldrig tog slut, visade att de höll ett öga på hela staden, och på samma gång föreställde man sig att de därinne blev rädda att de skulle bli ett stillastående mål. De fruktade utan tvekan aktiviteten hos Mourabitoun och de fedayeen som fanns kvar i delar av västra Beirut.  

Dagen efter den israeliska arméns intåg var vi fångar, men det kändes som att inkräktarna var mer hatade än fruktade – de skapade mer äckla än rädsla. Ingen soldat log eller skrattade. Ingen kastade ris eller blommor.  

Eftersom vägarna hade blivit avstängda och telefonen var tyst, fråntagen kontakt med resten av världen, kände jag mig, för första gången i mitt liv, själv Palestinsk – och hatade Israel.  

Nära stadion, nära Beirut-Damaskus motorvägen, vilken redan var nästan totalförstörd av flygbombningar, lämnade den libanesiska armén högar av vapen, alla förmodligen frivilligt skadade, till de israeliska officerarna. 

I lägenheten där jag bor har alla radio. Vi lyssnar på Radio-Kataeb, Radio-Mourabitoun, Radio-Amman, Radio-Jerusalem (på franska), Radio-Lebanon. Alla gör nog precis likadant i varje lägenhet.   

“Vi är kopplade till Israel genom många strömmar som ger oss bomber, stridsvagnar, soldater, frukter, grönsaker. De bär bort våra soldater, våra barn till Palestina, i ett ständigt och oupphörligt kommande och gående, för att, enligt dem, har vi varit kopplade till dem sedan Abraham, i hans härstamning, i hans språk, i ett samma ursprung…” (en palestinsk vän)  

“Kort sagt.”, lägger han till, “de invaderar oss, stoppar oss, kväver oss och hade gärna velat krama oss. De säger att de är våra kusiner. De är väldigt ledsna att se oss vända oss mot dem. De måste vara rasande på oss och på sig själva.” 

*** 

Bekräftelsen av en skönhet specifik för revolutionärer skapar en del problem. Man vet – man påstår – att de barnen och ungdomarna boende i gamla och tuffa miljöer, har en skönhet i ansiktet, i kroppen, i rörelsen, i blicken, som är ganska nära fedayeens skönhet.  Förklaringen kanske är sådan: genom att krossa de arkaiska orderna, en ny frihet tar sig fram igenom död hud, och fäderna och farfäderna kommer ha svårt att uppfatta glansen i ögonen, spänningen i tinningarna, glädjen av blodet i venerna.  

I de palestinska baserna, under våren 1971, var glädjen subtilt spridd i en skog, animerad av friheten av fedayeen. I lägren var glädjen olik, lite mer kvav, och etablerades av kvinnor och barn. Lägren tog emot ett typ av ljus från militärbaserna, och vad gäller kvinnorna skulle det krävas en lång och komplex diskussion för att förklara deras utstrålning. Även mer än männen, mer än fedayeen i strid, verkade de Palestinska kvinnorna tillräckligt starka för att bära upp hela motståndet och för att acceptera förändringarna som kom med en revolution. De hade redan överträtt sederna: de kollade män rakt i ögonen, de vägrade att bära slöja, deras hår var synligt, ibland helt blottat, deras röster stadiga. Den kortaste och mest prosaiska av deras uppgifter var bara ett litet steg i den självsäkra färden mot en ny, och därför okänd, ordning, men som gav dem en antydan av en renande revolution för sig själva, och en glödande ära för männen. De var redo att bli både fruar och mödrar till hjältar, som de redan var för deras män.  

I Aljouns skogar kan fedayeen ha drömt om flickor, men det verkar snarare som att varje en av dem fantiserade eller formade en flicka liggande bredvid honom, därav den speciella behagfullheten, styrkan — med deras roade skratt — av den beväpnade fedayeen. Vi var inte bara i gryningen av en förrevolution, utan också i en sensuell limbo. En kristalliserande frost gav mjukhet åt varje handling. 

Ständigt, och varje dag under en månad, alltid i Aljoun, såg jag smal men stark kvinna hukande i kylan, hukande som de andiska indianerna, eller vissa svarta afrikaner, Tokyos oberörbara, Romerna på marknaden, redo att snabbt fly vid fara, under träd framför vakthuset, en liten, hastigt uppförd byggnad. Hon väntade barfota i sin svarta klänning kantad med en fläta längs ärmarna. Hennes ansiktsuttryck var allvarligt men inte ilsket, trött men inte utmattat. Kommandoledaren skulle göra i ordning ett nästan tomt rum, och sedan skulle han ge henne en signal. Hon skulle gå in i rummet, stänga dörren, men inte låsa den. Sen skulle hon gå ut, utan ett ord eller leende, och barfota och väldigt upprätt, gå tillbaka till Jerash och till Baq’a lägret. Jag fick reda på att i rummet reserverat åt henne brukade hon ta av sig sina två svarta kjolar, ta ut kuverten och breven som var insydda inuti, bunta ihop dem och knacka en gång på dörren. När hon överlämnade breven till ledaren gick hon ut utan att säga ett ord. Hon kom tillbaka nästa dag.  

De andra äldre kvinnor skrattade, eftersom deras hem bara bestod av tre svarta stenar, vilket i Jebel Hussein (Amman), de glatt kallade “vårt hus”. De visade mig de tre stenarna, och ibland det glödande kolet, med sådana barnsliga röster, skrattade och sa: “darna”. De här gamla kvinnorna tillhörde varken revolutionen eller den Palestinska motståndsrörelsen:  de var glädje som hade förlorat allt hopp. Solen ovanför dem fortsatte sin färd. En arm eller ett utsträckt finger skapade en alltmer tunn skugga. Men vilket land? Jordanien, igenom en administrativ och politisk fiction skapad av Frankrike, England, Turkiet, Amerika… “Glädje som har förlorat allt hopp”, mest glädjefylld för att den är den mest desperata. De såg fortfarande Palestina som ett land som inte existerade längre när de var sexton, men äntligen hade de ett land. De var varken under eller över det, men i ett störande utrymme där varje rörelse var fel. Var marken fast under de bara fötterna av dessa åttiåriga och ytterst eleganta tragedienner? Det var mindre och mindre sant. Efter att ha flytt Hebron under israeliskt hot verkade marken fast, alla var lättsamma och rörde sig sensuellt i det arabiska språket. Med tiden verkade jorden uppleva detta: Palestinierna var mindre och mindre uthärdliga och på samma gång som dessa Palestinier, dessa bönder, upptäckte rörelse, att gå, att springa, nöjet av idéer utdelade som spelkort, vapnen monterade, demonterade och använda. Varje kvinna pratade i tur. De skrattar. En av dem rapporteras ha sagt:  

“Hjältar! Vilket skämt! Jag födde och smiskade fem eller sex av dem som är i jebelen. Jag torkade deras rumpor. Jag vet vad de är gjorda av, och jag kan göra några fler.  

I den ständigt blå himlen hade solen fortsatt sin färd, men den var fortfarande varm. Dessa tragedienner minns och föreställer sig på samma gång. För att understryka det de säger pekar de fingret vid slutet av en mening och betonar de emfatiska konsonanterna. Skulle en jordansk soldat gå förbi hade han varit förtjust: i rytmen av deras meningar hade han upptäckt rytmen i beduinernas danser. En israelisk soldat, om han sett dessa gudinnor, utan att höra deras ord, hade tömt sitt automatgevär i deras skallar.  

***

Det finns ingenting kvar här i Shatilas ruiner. Några få tysta gamla kvinnor gömmer sig hastigt bakom en dörr, på vilken en duk är fastspikad. När det gällerfedayeen, så kommer jag att träffa några i Damaskus.  

Man kan välja en särskild gemenskap, utanför den man är född in i; det här valet är baserat på en irrationell affinitet, vilket inte är att säga att rättvisa inte spelar någon roll, men den här rättvisan och det hela försvaret av denna gemenskap tar plats på grund av en emotionell – kanske intuitiv, sensuell — attraktion; jag är fransk, men jag försvarar Palestinierna helhjärtat och automatiskt. De har rätt därför att jag älskar dem. Men skulle jag fortfarande älska dem om orättvisa inte hade gjort dem till ett vandrande folk? 

Lägenheterna i Beirut är gradvis skadade, alla, i det man fortfarande kallar västra Beirut. De sjunker på olika sätt: som smördeg krossad mellan fingrarna på en likgiltig och glupsk King Kong; andra gånger så lutar de högsta tre eller fyra våningarna läckert i ett elegant veck, vilket ger byggnaden ett slags libanesiskt draperi. Om fasaden är oskadad – gå runt huset – de andra väggarna kommer att vara prickade av kulhål. Om alla fyra väggar står kvar utan sprickor, så släpptes bomben i mitten av byggnaden och gjorde ett hål av det som var trappan och hissen.  

I västra Beirut, efter Israelernas ankomst, sa S. till mig: “Natten hade fallit, det var nog klockan nitton. Plötsligt ett högt klirrande, klirrande, klirrande. Alla, min syster, min svåger och jag, sprang ut till balkongen. En väldigt mörk natt. Och då och då, som blixtar mindre än hundra meter bort. Du vet att nästan mitt emot oss finns en sorts israelsk kommandopost; fyra stridsvagnar, ett hus ockuperat av soldater, officerare och vakter. Natt. Och klirrandet verkar komma närmare. Blixten; några tända lyktor. Och fyrtio eller femtio barn runt tolv eller tretton år gamla som trummar rytmiskt på små jeepdunkar, antingen med stenar, eller med hammare eller annat. De skriker, sjungande: La ilah illa Allah, la Kataeb wa la yahoud (Det finns ingen Gud utom Allah, Nej till Kataeb, nej till judarna)” 

H. sa till mig: “När du kom till Beirut och Damaskus 1925 var Damaskus förstört. Generalen Gouraud och hans trupper – hans tunisiska och marockanska gevärsmän – hade skjutit och renat Damaskus. Vem anklagade den syriska befolkningen?  

Jag: “De syriska anklagade Frankrike för massakrerna och förstörelsen av Damaskus.” 

Han: “Vi anklagar Israel för Sabra och Shatila massakrerna. Inte bara Kataeb, som ersatte dem. Israel är skyldiga till att ha släppt två Kataeb-kompanier in i lägren, att ha gett dem order och uppmuntrat dem under tre nätter och tre dagar, att ha gett dem att äta och dricka, att ha upplyst lägren under natten.” 

Igen H., historieprofessor. Han säger till mig: “År 1917 var Abrahams trick uppdaterat – eller, om du föredrar, Gud var redan en förebådare till Lord Balfour. Judarna brukade säga, och säger fortfarande att Gud har lovat Abraham och hans ättlingar ett land av mjölk och honung. Men detta land, vilket inte tillhörde judarnas Gud (detta land var fullt av gudar), detta land var bebott av Kanaaniterna, som hade sina egna gudar, och som slogs mot Joshuas trupper och slutade med att stjäla den berömda förbundsarken. Och England, år 1917, styrde ännu inte över Palestina (landet av mjölk och honung) eftersom avtalet som gav dem mandat ännu inte hade blivit signerat.” 

“Begin påstår att han kom till landet…” 

“Det är namnet på en film – Den långa frånvaron. Den här polacken, ser du honom som kung Salomos arvinge? “ 

I lägren, efter tjugo år i exil, drömde flyktingarna om sitt Palestina, ingen vågade veta, eller vågade säga, att Israel hade förstört det från topp till tå – att där det en gång funnits kornfält fanns en bank, ett kraftverk där det växte vinstockar.  

“Ska vi ersätta porten till lägret?” 

“Då behöver vi bygga om en bit av väggen, nära fikonträdet.” 

“Alla stekpannor måste vara rostiga: köp en smärgelduk.”  

“Vi kanske borde koppla in el i ladan.”  

“Oj, nej, nej, inga mera handbroderade klänningar: du kan skaffa mig en symaskin, och en som är till för att brodera.” 

De gamla i lägren var eländiga; de kanske också kan ha varit det i Palestina, men där spelade nostalgi en magisk roll. De riskerade att vara fångar i lägrets olyckliga magi. Det är inte säkert att denna grupp kommer att lämna lägren med ånger. Det är i den bemärkelsen som extrem fattigdom får en att längta till det förflutna. Mannen som har förstått detta, tillsammans med bitterhet, har känt en glädje, vilken är extrem, ensam och omöjligt att kommunicera. Jordaniens läger ligger på klippiga sluttningar som är kala, men runt dem finns en ännu mer ödslig barhet: skjul, tält med hål i duken, bebodda av familjer vars stolthet glöder. Vem som helst som förnekar att män blir glada och stolta över deras uppenbara förstörelse förstår inget om det mänskliga hjärtat; de kan vara stolta för denna uppenbara förstörelse täcker en dold härlighet.  

Ensamheten hos de döda i Shatila lägret var ännu mer kännbar för att de bar gester och poser som inte var planerade. Döda i alla fall. Döda och övergivna. Dock, runt oss, i lägret, all tillgivenhet, ömhet och kärlek flöt över i sökandet efter Palestinier som aldrig svarade.  

“Vad kan vi säga till deras familjer som lämnade med Arafat, i förtröstan till löftena från Reagan, Mitterand och Perini, som hade garanterat att lägrens civilbefolkning skulle vara säker? Hur kan vi förklara att vi lät barn, gamla och kvinnor bli massakrerade, och att vi övergav deras kroppar utan böner? Hur kan vi förklara att vi inte vet var de är begravda?” 

Massakrerna tog inte plats i tystnad och mörker. Upplysta av israeliska facklor, Israelerna lyssnade på Shatila från så tidigt som torsdag kväll. Medan de festade, vilka högtider ägde rum medan döden verkade börja delta i festligheterna av soldater berusade på vin, på hat, och troligen berusade på glädjen av att underhålla den lyssnande israeliska armén, som kollade, gav uppmuntran, hetsade upp dem. Jag såg inte den israeliska armen som lyssnade och kollade. Jag såg vad den gjorde.  

Till argumentet: Vad vann Israel genom att ha mördat Bashir: att gå in i Beirut, återställa ordningen och förhindra blodbadet? 

Vad vann Israel genom Shatila massakern? Svar: vad vann de genom att invadera Libanon? Vad vann de genom att bomba civilbefolkningen under två månader; genom att jaga och förgöra palestinier? Vad ville de nå genom Shatila: förintelsen av palestinierna.  

Det dödar män, det dödar lik. Det raserar Shatila. Det är inte ointresserat av bostadsmarknadens spekulation av den förbättrade marken: det är värt fem miljoner gamla francs per kvadratyard fortfarande i ruiner. Men “uppstädat” kommer det vara värt…?” 

Jag skriver detta i Beirut, där – kanske på grund av dödens närhet, fortfarande liggande på marken – allting är sannare än i Frankrike: allting verkar hända som om, utmattade och trötta av att vara ett exempel, av att vara oberörbara, att dra nytta av vad de upplever att de har blivit — den hämndlystne inkvisitionens helgon — Israel har beslutat att låta sig bli kallt dömt.  

Tack vare en skicklig men förutsägbar metamorfos, är det nu vad det länge har hållit på att bli, en avskyvärd, temporär makt, kolonial på ett sätt som få vågar imitera, efter att ha blivit den definitiva domaren, tack vare sin långvariga förbannelse och sin valda status.  

Många frågor återstår.  

Om israelerna upplyste lägret, lyssnade in i det, hörde skotten från så många vapen, vars patroner jag sparkade under mig (tiotusentals), vem var det som faktiskt sköt? Vem riskerade sin hud genom att skjuta? Falangisterna? Haddadisterna? Vem? Och hur många? 

Vad hände med alla vapen ansvariga för alla dessa lik? Och vad sägs om alla vapen som tillhörde de som försvarade sig? I den delen av lägret jag besökte såg jag bara två oanvända pansarvärnsvapen.  

Hur kom mördarna in i lägret? Var det israeler vid alla Shatilas utgångar? I alla fall, i torsdags var de redan vid Akka-sjukhuset, mitt emot en av Shatilas ingångar.  

Enligt tidningarna så gick israelerna in i lägret så fort de fick kännedom om massakrerna, och satte stopp för dem omedelbart, alltså i lördags. Men vad gjorde de med mördarna och var har de gått?  

Efter mordet på Bashir Gemayel och tjugo av hans vänner, efter massakrerna, Mrs. B., en medlem av Beiruts överklass, kom till mig när hon fick reda på att jag var på väg tillbaka från Shatila. Hon gick upp för byggnadens åtta våningar — ingen el; jag antar att hon är gammal, elegant, men gammal.  

“Innan Bashirs död, innan massakrerna, hade du rätt att säga att det värsta var på väg att hända. Jag såg det.” 

”Snälla, berätta inte vad du såg i Shatila. Jag är för nervös och spänd och jag behöver bevara min styrka för att möta det värsta som ännu väntar.” 

Hon bor ensam med sin man (sjuttio år gammal) och hennes hembiträde, i en stor lägenhet i Ras Beirut. Hon är väldigt elegant. Väldigt raffinerad. Hennes möbler är antika, Louis XVI, tror jag.  

“Vi visste att Bashir hade åkt till Israel. Han hade fel. När man är vald statschef så ska man inte frekventera sådana människor. Jag var säker på att något hemskt skulle hända honom. Men jag vill inte höra om det. Jag måste hålla nerverna i schack för att stå ut med dessa fruktansvärda slag som ännu inte har kommit. Bashir borde ge tillbaka brevet där herr Begin kallade honom sin käre vän.  

Den övre bourgeoisien, med sina tysta servitörer, har sitt eget sätt att motstå. Madame B. och hennes man “tror inte riktigt på metempsykos.” Vad händer om de blir återfödda som israeler?  

Dagen för Bashirs begravning är också dagen då den israeliska armén går in i västra Beirut. Explosionerna närmar sig vår lägenhet; i slutändan går alla in i skyddsrummet i källaren: ambassadörer, doktorer, deras fruar och döttrar, en FN-representant i Libanon, deras tjänare.”  

“Carlos, hämta en kudde åt mig.” 

“Carlos, mina glasögon.” 
“Carlos, lite vatten.” 

Tjänarna är också välkomna in i skyddsrummet eftersom de också pratar franska. Det kan vara nödvändigt att hålla koll på dem, deras sår, deras transport till sjukhuset eller kyrkogården – vilken knipa!  

Du måste veta att de palestinska lägren, Shatila och Sabra, de är kilometervis av mycket smala gränder — för att här är gränderna så smala, så skelettliknande, att två personer bara kan röra sig framåt om den ena går i sidled — belamrade med spillror, betongblock, tegelstenar, mångfärgade och smutsiga trasor, och natten, under ljuset av israeliska raketer, femton eller till och med tjugo välbeväpnade krigare skulle inte kunnat utföra denna slakt. Mördarna arbetade och var många, och troligen åtföljdes de av tortyrgrupper som klöv skallar, skar upp lår, högg av armar, händer och fingrar, och drog de döende från ett rep, män och kvinnor som fortfarande var levande eftersom blod länge hade flödat från deras kroppar, så mycket att jag inte kunde avgöra vem som hade lämnat denna fläck av torkat blod, i hallen av ett hus, som kom från slutet på hallen och så långt som till tröskeln där den försvann till stoft. Var det en palestinsk man? En kvinna? En falangist vars kropp hade evakuerats?  

Från Paris kan man hysa tveksamheter om allt detta, speciellt om man inte vet något om layouten på lägren. Man kan låta Israel påstå att journalisterna från Jerusalem var de första att rapportera om massakern. Hur formulerade de det till arabländerna och på arabiska? Och på engelska och franska? Och när precis? Tänk bara på försiktighetsåtgärderna kring ett misstänkt dödsfall i väst, fingeravtryck, ballistik-rapporter, obduktioner, vittnesmål och motvittnessmål! I Beirut hade massakern knappt hörts om när den libanesiska armen tog över lägren och omedelbart raderade ruinerna och liken. Vem beordrade sådan brådska? Speciellt efter att ordet hade spridits om att kristna och muslimer hade dödat varandra, och till och med efter att kameror hade spelat in denna brutalitet.  

Akka sjukhus, ockuperat av israelerna, och beläget mittemot en av Shatilas ingångar, är inte tvåhundra meter från lägret, men fyrtio. Inget sett, ingen hört, inget förstått?   

Det är ju precis det som Begin förklarade till Knesset: ”Gojim dödar gojim, och de kommer för att hänga judarna.” 

Jag måste avsluta min beskrivning av Shatila, som kortvarigt avbröts. Här är kropparna jag såg sist, under söndagen, runt klockan två på eftermiddagen, när Röda Korset kom in med sina bulldozers. Lukten av död kom varken från ett hus eller ett offer – min egen kropp, min varelse, tycktes avge den. På en liten gata, i skuggan av en vägg, trodde jag mig ha sett en svart boxare sittande på marken, skrattande, förvånad över att ha blivit utslagen. Ingen hade hjärta att stänga hans ögon, hans utbuktande kritvita ögon, som kollade på mig. Han verkade modfälld, med sina upphöjda armar, lutande mot väggen. Han var en palestinier som hade varit död under två eller tre dagar. Om jag misstog honom för en svart boxare var det för att hans huvud var enormt, svullet och svart, precis som alla huvud och alla kroppar, oavsett om de var i solen eller i skuggan. Jag gick nära hans fötter. Jag plockade upp en tandprotes i dammet och lade den på det som var kvar av fönsterbrädan. Hans handflata var öppen mot himlen, hans öppna mun, öppningen i hans byxor där bältet saknades – alla svärmar av flugor som åt.  

Jag klev över ett lik, och ett till. Där i dammet, i mellan två kroppar, där var äntligen ett levande objekt – intakt i blodbadet, ett genomskinligt rosa objekt som fortfarande kunde användas: en benprotes, inplastad, och klädd i en svart sko och en grå strumpa. När jag tog en närmare titt var det tydligt att benprotesen brutalt hade slitits loss från det amputerade benet, alla remmarna som höll fast protesen till låret var sönderslitna. 

Denna protes tillhörde den andra kroppen, den på vilken jag bara lagt märke till ett ben med en fot som bar en svart sko och en grå strumpa.  

På gatan, vinkelrätt mot den där jag lämnade de tre kropparna, låg en annan. Den blockerade inte hela vägen, men den låg vid ingången till gatan så jag behövde gå förbi den och vända mig för att kunna se synen: sittandes på en stol, omgiven av ganska unga och tysta män och kvinnor, en kvinna — i arabisk klädsel – gråtande; hon kan ha varit femtio eller sextio. Hon grät över sin brors kropp, som nästan blockerade hela vägen. Jag kollade mer noggrant. Hon hade en halsduk knuten runt halsen. Hon grät och sörjde sin bror bredvid sig. Hennes ansikte var rosa, babyrosa, samma färg, väldigt mjukt, ömt – men utan ögonfransar och ögonbryn, det jag trodde var rosa var inte det översta hudlagret utan ett lager kantat av grå hud. Hela hennes ansikte var bränt. Jag vet inte av vad, men jag förstod vem.  

Jag försökte räkna de första kropparna. När jag nådde tolv eller tretton, omringad av lukten, solen, snubblandes över varje ruin, var det omöjligt; allting blev förvirrat.  

Jag har sett många sönderfallande byggnader och rivna hus välla ut i dun, jag har varit oberörd, men när jag såg Shatila och Beirut såg jag rädsla. De döda blir mig allmänt bekanta, till och med vänliga, men när jag såg de där kropparna i lägren så såg jag bara mördarnas hat och glädje. En barbarisk fest hade ägt rum: raseri, berusning, danser, sånger, svordomar, klagomål, stön – till ära för voyeurerna som skrattade på översta våningen av Akka-sjukhushet.  

I Frankrike, innan algeriska kriget, var inte Algerierna vackra, deras gång var släpande, de hade fula miner, och nästan omedelbart gjorde segern dem vackra; men kort innan segern var garanterad, medan mer än en halv miljon franska soldater ansträngde sig och dog i Aurèsregionen och över hela Algeriet, så hände en märklig sak med de arabiska arbetarnas ansikten och kroppar: som ett närmande, andan av en skönhet som fortfarande är skör men bländar oss när deras fjäll till slut faller från deras hud och från våra ögon. Vi var tvungna att erkänna det: de hade uppnått politisk frihet för att kunna ses som vackra. På samma sätt, när de väl hade lämnat flyktinglägren, från moraliteten och ordningen i lägren, från en moralitet påtvingad av behovet att överleva, när de väl hade flytt från skammen, var fedayeen väldigt vackra; och eftersom denna skönhet var ny, ska vi säga ren, naiv, den var fräsch, så levande att den genast upptäckte vad som försatte den till alla världens skönheter: den slet sig loss från skammen.  

Många algeriska hallickar, som strövade omkring i Pigalle på nätterna, använde sina inkomster för att gynna den algeriska revolutionen. Dygden var också där. Det är Hannah Arendt, tror jag, som särskiljer revolutioner beroende på om de strävar efter frihet eller dygd —- alltså arbete. Vi borde nog också inse att revolutioner och befrielser syftar — i dunkelt mått – till att hitta eller återupptäcka skönhet, det vill säga det ogripbara, obeskrivliga annat med detta ord. Men nej, å andra sidan: låt oss mena med skönhet en skrattande fräckhet uppviglad av tidigare olycka, system och män ansvariga för olycka och skam, framför allt en skrattande frihet som inser att tillväxt, befriad från skam, är lätt.  

Men på den här sidan borde vi också ta upp denna fråga: är en revolution en revolution när den inte har dragit bort från ansikten och kroppar den döda huden som gjorde dem fula? Jag pratar inte om en akademisk skönhet men om det obegripliga — onämnbara — glädjen av kroppar, ansikten, skrik, ord som är sorgsna, jag pratar om en sensuell glädje, så stark att den jagar bort all erotik.  

*** 

Här är jag igen i Aljoun, i Jordanien, sen i Irbid. Jag tar bort det jag tror är ett av mina vita hår från min ylletröja och lägger det på Hamzas knä, nära mig. Han tar det mellan sin tumme och långfinger, kollar på det, ler, lägger det i fickan på sin svarta jacka, och klappar det och säger:  

“Ett hår från Profetens skägg är mindre värt.” 

Han tar en lite djupare andetag och börjar om:  

“Ett hår från Profetens skägg är inte värt mer än så.” 

Han var bara tjugotvå år gammal, hans tankar hoppade lätt över de fyrtioåriga palestinierna, men han bar redan tecken på sig – på sin kropp, i sina gester — som förband honom med dem gamla.  

Förr i tiden brukade bönderna snyta sig i fingrarna. En snärta skickade snor flygande in i buskarna. De torkade sig om näsan på sina manchesterärmar, som i slutet av en månad var täckta med en pärlemorskimrande lyster. Så gjorde även fedayeen. De snöt sig på samma sätt som adelsmän och kyrkomän snusade: lätt framåtböjda. Jag gjorde samma sak, vilket de lärde mig utan att inse det.  

Och kvinnorna? Dag och natt broderade de sju klänningar (en per veckodag) till förlovningsbruden som gavs av en, vanligtvis äldre make, som valts ut av familjen – ett plågsamt uppvaknande. De palestinska flickorna blev väldigt vackra när de gjorde uppror mot sina fäder och bröder och bröt sina nålar och brodersaxar. Det var på bergen i Aljoun, Salt och Irbid, i själva skogarna, som all sensualitet som hade befriats, tack vare revolutionen och vapen, låt oss inte glömma vapnen: det räckte, alla var lyckliga. Utan att inse det – är det sant? – utvecklade fedayeen en ny skönhet: livligheter i deras gester och deras synliga trötthet, deras ögons snabbhet och briljans, deras rösts klarare klangfärg, i kombination med deras svars snabbhet och korthet. Med deras precision också. De hade avlivat långa meningar, lärd och vältalig retorik.  

Många dog i Shatila, och min vänskap – min ömhet för deras ruttnande lik var också enorm – för jag hade känt dem. Svartnade, svullna, förruttnade av solen och döden, de var fortfarande fedayeen.  

Runt klockan två på eftermiddagen på söndagen körde tre soldater från den libanesiska armén, mig, under pistolhot, till en jeep där en officer satt. Jag frågade honom:  
“Pratar du franska?” 

“Engelska.” 

Rösten var torr, kanske för att jag precis hade väckt den. Han kollade på mitt pass, och sa till mig, på franska:  
“Har du precis varit där?” Han pekade mot Shatila.  

“Ja.” 
“Och såg du?” 
“Ja.” 
“Kommer du att skriva om det?” 
“Ja.” 

Han gav mig tillbaka mitt pass. Han gav mig tecken att gå. De tre gevären sänktes. Jag hade spenderat fyra timmar i Shatila. Ungefär fyrtio kroppar fanns kvar i mitt minne. Alla — och jag menar varenda än — hade torterats, förmodligen i berusning, mitt under sång, skratt, lukten av krut och kadaver.  

Jag var troligen ensam, jag menar, den enda européen (med några gamla palestinska kvinnor som klamrade sig fast vid en sönderriven vit trasa; med några unga fedayeen utan vapen) men om de fem eller sex människor inte hade varit där, och jag hade upptäckt denna ödelagda stad, liggande palestinier, svarta och svullna, så hade jag blivit galen. Eller blev jag det? Denna stad i bitar som jag såg, eller trodde mig se, som jag korsade, lyfte upp, vars dödsstank jag bar, hade allt detta hänt? Jag hade utforskat, fattigt nog, bara en tjugondel av Shatila och Sabra, ingenting av Bir Hassan, ingenting av Bourj al-Barajneh.  

Det är inte på grund av mina tendenser som jag upplevde den jordanska perioden som om den vore en saga. Européer och nordafrikaner har berättat för mig om förtrollningen som höll dem kvar där. Medan jag levde genom denna långa period på sex månader, knappt färgad av natten i tolv eller tretton timmar, upptäckte jag det eteriska i det som hände, den exceptionella kvaliteten av fedayeen, men jag hade en föraning om strukturens skörhet. Överallt i Jordanien, där den palestinska armén hade samlats, nära Jordanfloden, fanns det kontrollpunkter där fedayeen var så säkra gällande sina rättigheter och sin makt att ankomsten av en besökare, under natt eller dag, vid en av kontrollpunkterna var ursäkt för te, för prat blandat med upprop av skratt och broderliga kyssar (den de omfamnade skulle ge sig av den natten, korsa Jordanfloden för att placera bomber i Palestina och ofta inte återvända). De enda öarna av tystnad var de jordanska byarna: de höll tyst. Alla fedayeen verkade gå något ovanför marken, som av ett mycket lätt glas vin eller ett bloss hasch. Vad var det? Ungdomen, obeaktad av döden, som ägde tjeckiska och kinesiska vapen för att skjuta i luften. Skyddade av vapen som blästrade så högt, fruktade fedayeen ingenting. 

Alla läsare som har sett en karta över Palestina och Jordanien vet att landet inte är ett pappersark. Runt Jordan-floden är landet i hög relief. Hela detta äventyr borde ha haft undertiteln “En midsommarnattsdröm”, trots de fyrtioåriga ledarnas utbrott. Allt var möjligt tack vare ungdomen, glädjen i att vara under träden, att leka med vapen, att vara borta från kvinnor – med andra ord, att trolla bort ett svårt problem; att vara den ljusaste och skarpaste punkten i revolutionen, att ha lägerbefolkningens samtycke, att vara fotogenisk vad man än gjorde, kanske att ana att detta revolutionära sagoland snart skulle bli besudlat: fedayeen ville inte ha makt, de ville ha frihet.   

På Damaskus flygplats, på väg tillbaka från Beirut, mötte jag några unga fedayeen som flytt från det israeliska helvetet. De var sexton eller sjutton. De skrattade; de var som de i Aljoun. De kommer dö som dem. Kampen för ett land kan fylla ett mycket rikt liv, men ett kort sådant. Det var, som vi minns, Akilles val i Illiaden.