Paolo Virno – Organisatör utan partibok

_{Paolo Virno talar på konferensen C17 i Rom 2017.}

För Virno var kampen mot kapitalismen och överheten i sina nya skepnader lika mycket en kamp för livet självt – för lyckan i dess djupaste betydelse. Han flyttade till Rom i början av 1970-talet, just när upprorsandan i Italien var som starkast. Där, som ung filosofistudent, engagerade han sig i den snabbt växande autonomia-rörelsen som var besviken över Sovjetkommunismen och partikommunismens maktkorrumption. Han anslöt sig till gruppen Potere Operaio, Arbetarmakt, som organiserade bland fabriksarbetarna utifrån deras spontana kampformer.

Under en tid dominerad av marxistisk dogmatism valde han, tillsammans med många kamrater, att återvända till Marx texter – men också till borgerlighetens egna tänkare och idéer – för att förstå kapitalet inifrån. Virno och många andra autonoma valde bort partiernas politiska organ och ställde sig i stället direkt på fabriksgolven i Milano, Porto Marghera och Turin, där de talade med arbetarna vid FIAT och Alfa Romeo och Europas största petrokemiindustri för att studera de spontana former av motstånd och vägran som utövades av migrantarbetare från södra Italien. Den utbredda drömmen om det omöjliga, att storma himlen, avskaffa löneslaveriet, och ge allt åt alla levdes som en möjlig verklighet i vardagen och inte en historiematerialistisk hägring. Han sökte en politik där glädje aldrig var skild från revolt. Paolo fortsatte genom olika engagemang att verka i rörelsens skrymslen – en organisatör utan partibok, alltid lojal med den autonoma kampen.

Paolo, tillsammans med Antonio Negri och andra autonoma tänkare, såg och teoretiserade de första tecknen på nya produktionsförhållanden, postfordismen och framväxten av en ny sorts arbetare: prekär men samtidigt socialt, tekniskt och organisatoriskt kapabel – en ”massintellektuell” som trädde fram utanför de traditionella fabrikerna. För att begripa detta var han med och grundade tidskriften Metropoli. Tillsammans med bland andra Oreste Scalzone och Franco Piperno skrev Paolo där om en ny industriell tidsålder bortom det klassiska fordistiska arbetarsamhället. Makten i Italien fruktade dessa tankar.

Den 7 april 1979 slog den italienska staten till, och en repressiv storm svepte över den autonoma rörelsen. Metropoli stämplades som subversiv. Paolo Virno greps, absurd nog anklagad för samröre med Röda brigaderna, tillsammans med kamrater som Antonio Negri. Genom denna politiska häxjakt dömdes han till tolv års fängelse för ”omstörtande verksamhet”. Fängelsetiden blev tre långa år i häkte. Paolo själv brukade säga att dessa år utgjorde de bästa filosofiska seminarierna i hans liv, där de politiska fångarna förvandlade cellerna till klassrum och fortsatte kampen med studiernas makt. Under dessa år utvecklade Virno sina läsningar av Marx Grundrisse, fragmenten om maskinerna, generalstrejkens historia och fördjupade sitt intresse för språkfilosofi och känslornas politik. En tillvaro liknande Antonio Gramscis långa tillvaro i fascisternas fängelse – motståndets tänkande upphör inte bakom galler.

1987 blev Paolo och de andra slutligen frikända. Nästan genast tog han initiativ till en ny tidskrift, Luogo Comune. Här sökte Virno och andra det gemensammas villkor och utvecklade begrepp såsom det allmänna intellektet som ett sätt att förstå de framväxande villkoren i en alltmer globaliserad och nätverksbaserad produktionsform. I Luogo Comune analyserade han det postfordistiska tillståndet, livsformerna i en värld där fabriksvisslan tystnat och arbetet sipprat ut i hela samhället. Till skillnad från många inbitna marxistiska tänkare såg Virno som många feministiska filosofer att vi behöver begripa känslornas sfär för att förstå hur opportunism, cynism och rädsla reglerar och disciplinerar massans känslor för en generation som kastats ut i flexibel osäkerhet. Opportunismen, menade han, var inte längre en moralisk brist utan en teknisk dygd för den som tvingas leva på korta kontrakt och ständiga omställningar.

Virno är känd för sin läsning av Marx Grundrisse och begreppet ”det allmänna intellektet”, idén om kunskapen och språket som en produktiv kraft. Hans nytolkning identifierade hur det allmänna intellektet inte överförs enkelriktat genom maskinen utan åter distribueras till det levande, samverkande arbetet. Det allmänna intellektet, summan av vårt vetande och våra språkspel, är inte längre något kapitalet bara fångar in i det döda arbetet, det uppstår mellan människor i nätverk, i kontor, datorer och på gatorna, och kan aktiveras som en radikal motståndspotential. På 1990-talet deltog han i att utveckla förlaget DeriveApprodi, där de försökte finna nya kampformer för den prekära tidens arbetare. Paolo pekade på behovet av en exodus – ett uttåg – som politisk strategi. I stället för att erövra maktens topp föreställde han sig en massflykt, ett massundandragande från statens kontroll: en koalition av det allmänna intellektet och det virtuosa handlandet som kunde undandra sig kapitalets logik. Han talade om att försvara våra redan skapade friheter, våra nätverk av samarbete och kunskap, snarare än att bygga nya hierarkier. Revolutionen tänkt mindre som en ny stat, dömd att återskapa förtryck, utan istället ett gradvis försvinnande genom olydnad, kollektiv självhushållning, återtagandet av det samhälleliga produktionskrafterna och ockupation mitt i det vardagliga.

Under de senaste decennierna fördjupade Virno sitt intresse för relationen mellan politik och lingvistik. Språket – vår förmåga att sätta ord på världen tillsammans – var för Paolo nyckeln till det gemensamma livet. Hans mest kända verk, Grammatica della moltitudine eller Multitudens grammatik i svensk översättning (Tankekraft förlag), utforskar språkets roll i arbete och politik: hur våra ord, gester och vår kommunikation blivit produktiva krafter, men också hur de kan bli verktyg för motstånd.

Under en period kom många att genom Virnos arbete reflektera över hur värdeskapandet i den postfordistiska samtiden passerar genom våra kroppar, vårt språk och våra känslor – i en tid där hela livet blivit produktivt. Idéer som i dag beskriver människors vardag allt mer. På ett officiellt politiskt plan yttrar detta sig i ”arbetslinjens värld” – där politiker predikar att allas värde ligger i arbete, samtidigt som jobben blir allt mer osäkra och tillfälliga. Prekaritet och prekariatet blev begrepp för att förstå det rörliga, flexibla, tillfälliga låglönearbetet, präglat av otrygga anställningar, höga kunskapskrav och krav på ständig social och emotionell tillgänglighet. I denna verklighet är den främsta tillgången inte längre råvaror eller maskiner, utan vårt levande arbete – vi människor som delar kunskap, idéer, känslor och skapar innehåll. Vår uppmärksamhet och hela livet har satts i arbete som en maskin för kapitalistisk värdecirkulation. Varje aspekt av det mänskliga livet har blivit råvara för produktionen, varje dröm och tanke en möjlig profitkälla. Med dagens callcentermentalitet och kulturarbetarens oändliga projektanställningar formas nya typer av alienation och social dissonans.

Paolo Virnos tankar fick stort genomslag i diskussioner om arbete och värde. Idén om virtuositet – att arbetet i vår tid liknar konstnärens eller talarens prestation inför en publik – resonerar väl med influencerns industri, där arbetet inte är knutet till en beständig produkt utan kännetecknas av relationer, språk och samspel. Här sammansmälter servicepersonal, projektledare, kodare, vårdbiträden – alla tvingas använda sina sociala och språkliga förmågor till bristningsgränsen, improvisera, agera, ständigt le för att tjäna sitt levebröd i en oändlig hierarki och ett nätverk av globaliserade beroenden.

Arbetet har invaderat personligheten. Virno menade att arbetet i postfordismen övertagit mycket av det politiska handlandets och intellektets kännetecken. Vi talar, tänker och upprätthåller relationer på jobbet som aldrig förr. Kanske är vi alla skådespelare nu, på livets stora scen – men där varje replik kan vara köpt och såld. Paolo gav oss orden ”virtuositet” och ”praxis” för att förstå detta. Och han visade vad som går förlorat: när allt blir arbete riskerar det genuint spontana att kvävas av determinerande livsmanus, rutiner och en normerande arbetsdisciplin vi tror att vi valt för oss själva.

Multituden – de många, vi som inte låter oss formas till ett enfaldigt ”folk” – bär här på hoppet. Genom moderniteten hade ”folket” varit statens och nationalismens kategori, en enhet som krävde likformighet och lydnad. Men Virno lyfte fram multituden som alternativet: det kollektiva som bevarar mångfalden och olikheten, som inte låter sig representeras av en enda vilja. I multituden såg han embryot till en ny politisk form för postfordismens era. Han trodde på vår förmåga att organisera oss horisontellt, intelligent, utan centraliserad makt. Och han såg i de nya arbetarnas samarbete, i det allmänna intellektet, inte bara kapitalets grepp om oss, utan också vår kollektiva makt att säga nej – att vägra. Arbetsköparen, överheten, kan aldrig helt underordna allt det virtuosa, begäret och intellektuella förmågorna i oss; något spiller alltid över, något undandrar sig logiken. I den spillran av obändig mänsklig kreativitet och samverkan finns fröet till olydnad.

Vi lever idag på många sätt i den värld Paolo förutsåg, där hela livet underställts lönearbetets logik genom ett globaliserad kedja av förtryck och exploatering. Vi jagar gig, säljer våra leenden i kundservice, våra idéer i kreativa frilansjobb, våra data på sociala medier i kampen uppåt och med rädslan för att falla. Förmågan att förena en fragmentiserad och starka hierarkier av exploatering över gränser, språk och specifika erfarenheter borde förenklas med internet, AI och sociala medier men åter fångas och regleras ständigt av kapitalet i samarbete med staten. Våra alienerade och individualiserade kroppar bär stressens märken, våra språk anpassas till marknadens jargong, våra känslor exploateras – från gigarbetaren som betygsätts av kunden till contentskaparen som lever på likes. Kapitalet har krupit in under huden på oss. Men samtidigt spirar också motståndet. Virnos insisterande som sagt på olydnadens potential och nya rörelser växer ständigt fram. Här i Sverige, just nu, utspelar sig en strid i Virnos anda: när regeringen försöker tvinga lärare, bibliotekarier och vårdpersonal att ange papperslösa flyktingar reser sig ett kollektiv och svarar: Vi anger inte! Det är multitudens röst – de många som samverkar utan central befallning, utan parti eller fack, i ett spontant uttryck av samvete och solidaritet. Läraren, läkaren, bibliotekarien, asylsökanden säger ifrån, med sin yrkeskunskap och sitt hjärta som vapen, och vägrar låta statens kalla kontroll avhumanisera relationen till medmänniskan. Den socialiserade arbetaren blir social och upptäcker hur kapitalets fragmentisering kan omvändas till en kollektiv kraft. Här förenas det virtuosa handlandet och det allmänna intellektet i massolydnad. I varje spontan strejk, i varje gräsrotsinitiativ, i varje konstnärskollektiv som skapar utan vinstsyfte ser vi glimten av en exodus.

Jag lärde känna Paolo personligen i Rom, där det var tydligt hur hela hans liv och uttryck genomsyrades av kampen och hur han förenade generationer av motstånd. Han visste att rörelsen kräver glädje och närvaro, erkännandet av att vår kraft uppstår i att insistera i relationer och möten, samtal, och gemenskapskapande, som gör det omöjliga möjligt genom den olydiga kampen – de livsformer som återfinns i multitudens mumlande och körsång.

Ditt inspirerande pladdrande har tystnat Paolo, men vi snackar vidare!

Ciao, compagno.