Universitetsanställda engagerar sig för Palestina, trots att det inte tjänar deras karriärintressen

Catrin Lundström, biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet, skriver i Parabol Press (nr. 1, 2025) under rubriken ”Att ta ställning för Palestina kan vara egenintresse.” Lundström säger sig inta en ”sträng sociologisk blick” för att göra det begripligt hur en utrikespolitisk fråga kan väcka så starka känslor hos universitetsanställda som inte forskar om eller på annat sätt har koppling till Israel- och Palestinafrågan. Genom att applicera Bourdieu undrar hon om det vara så att det handlar om att dessa människor tar chansen att stärka sitt ”kulturella kapital” genom att engagera sig i frågan? Visst kan det vara en intressant akademisk övning: Vad ger egentligen status på svenska lärosäten i olika tider och kontexter? Lundström säger sig vilja undersöka om Palestinaaktivismen egentligen handlar om att positionera sig åsiktsmässigt “rätt” och genom det få social status inom akademin. Med den utgångspunkten blåser Lundström upp det hela på ett tendentiöst sätt som om något helt marginellt vore det centrala för att förstå solidariteten med Palestina på svenska universitet.

Det verkar som att Lundström är både okunnig om och ointresserad av hur solidaritetsrörelsen ser ut, vilka som engagerar sig i den och hur tongångarna går. Det radas upp tvärsäkra konstateranden om hur aktivister är, hur de tänker och vilka deras egentliga bevekelsegrunder är. Möjligheten att många som engagerar sig i Palestinarörelsen på universitet faktiskt kan förlora på det verkar utesluten för Lundström, alla de som får sin trovärdighet som akademiker ifrågasatt, som bemöts av universitetsledningar som ”säkerhetshot” och som ägnar tid åt solidaritetsarbete istället för det som i dagens universitetssystem verkligen är meriterande. Eller så väljer hon att inte se alla de fall som talar emot tesen. 

Texten är ofta insinuant, exempelvis genom att påstå att ”flera” inom solidaritetsrörelsen förnekar eller förminskar att sexuella övergrepp skedde under 7 oktober och att aktivister har svårt att acceptera att övergrepp sker för att de tror att muslimer inte kan våldta på grund av sin tro (!). Hur många dessa flera är lämnas därhän, men de får representera en hel rörelses påstådda oförmåga ta sexuellt våld i konflikter på allvar. Kanske säger Lundströms antagande (att rörelsen inte tror muslimska män våldtar) mer om hennes egen okunskap om feminism i Mellanöstern, men det rimmar väl med hur texten utmålar vita kvinnor i rörelsen som naiva och oinformerade. Texten är häpnadsväckande respektlös. Lundström säger sig tillämpa sociologerna Dana Kaplans och Eva Illouz teori om sexuellt kapital för att förklara kvinnors roll i solidaritetsrörelsen. Hon lyfter fram ett exempel på en intervju där två kvinnliga aktivister intervjuas som enligt Lundström ”varken verkade särskilt insatta i frågan eller ha någon egentlig koppling till regionen”. Med detta svaga case som underlag drar hon följande häpnadsväckande slutsats: ”Med avstamp i Kaplan och Illouz teorier kan kvinnor sägas ha två funktioner inom Palestinarörelsen (och i synnerhet i ljuset av våldtäkterna den 7 oktober); dels som ”utsmyckning” för att få männen att framstå i bättre dager, dels som ”ordenstecken” eller statussymbol som tilldrar andra mäns uppmärksamhet. För detta ändamål är det synnerligen viktigt att rörelsen attraherar vita kvinnor, eftersom de förkroppsligar ett skönhetsideal som signalerar renhet och oskuld i ett slags ”moralisk-estetisk hierarki”. För kvinnorna själva kan närvaron förstås generera gångbart sexuellt kapital på den heterosexuella marknaden som varandes del av en kamp som i allra högsta grad involverar män.” Det verkar ha undgått Lundström att kvinnor, och framförallt palestinska kvinnor, i många fall är ledande i solidaritetsrörelsen.  

Texten är också rent analytiskt svag. Lundström påstår att universitetsanställda, enligt Bourdieu, är del av den ”dominerande klassen”. Mot den slutsatsen kan man göra några invändningar: För det första så är den franska universitetsmiljön inte direkt överförbar till länder som Sverige. Skillnaderna är enorma. Tänk bara på traditionen av elituniversitet som inte finns i Sverige. För det andra så kan man inte, som Lundström gör, prata om universitetsanställda som synonyma med professorer. Förutom att själva forskarvärlden är hierarkisk där skillnaderna i status, trygghet och ställning varierar stort beroende på om du är adjunkt, doktorand, postdoktor, lektor, docent eller professor så finns det många andra yrkesgrupper på ett universitet. Hade hon bara tittat på rörelsen hade hon sett alla bibliotekarier, IT-tekniker och administratörer som också engagerar sig. Att påstå att detta i en klump är den dominerande klassen är knappast rimligt eller något Bourdieu skulle påstått. Hon ger inte heller ett enda exempel på att det skulle löna sig att engagera sig för Palestinas sak. Var är de som faktiskt har statuspositioner, som rektorer, dekaner, prefekter, representanter i viktiga styrelser och råd? De otaliga utbildningstillfällen som arrangerats utanför schema, på obetald tid, inte sällan med högt rankade internationella gäster, har i bästa fall ignorerats av personer i ledande ställning, i värsta fall ifrågasatts som inte varande akademiska. Man har också gjort utbildningsaktiviteter kring Palestina och Gaza har också gjorts  till en fråga om ”säkerhet”, där de egna studenterna och anställda verkar vara de som utgör ett potentiellt säkerhetshot, med låsta dörrar och begränsade lokalbokningar som följd. Därtill har polis tillkallats till universitetsområden för att avyttra fredliga protester. I en utvikning mot USA så utesluter Lundström alla de exempel på akademiker som fått sparken, studenter som stängts av, inte fått betyg, inte kunnat ta examen på grund av deras ställningstagande mot Israels handlingar eller för studenters rätt att protestera på campus. Kanske tas sådana exempel inte med för att de försvagar Lundströms tes. Men det sker till priset av hennes trovärdighet om nu ambitionen är att med sträng sociologisk blick förstå vad protesterna egentligen handlar om.  

Lundström återkommer gång på gång i sin artikel till att det är svårt att förstå varför folkmordet i Gaza väcker så starka känslor hos de som inte har någon koppling till regionen och varför det är så svårt att ha en balanserad och nyanserad diskussion. Vi tror att det finns helt andra förklaringar än de Lundström blåser upp. För det första så är många människor utrustade med empati. När man ser bilder på lemlästade kroppar som dras ut ur rasmassor, livlösa barn, klipp på familjemedlemmar som hejdlöst gråter över en förlorad familjemedlem så väcker det starka känslor som gör att man känner sig tvungen att agera på ett eller annat sätt. Att då gräva där man står genom att kritisera sina egna organisationer för att de ger legitimitet åt folkmordet är ju fullt begripligt och konstruktivt. När vi dessutom har en regering som i praktiken satt munkavle på universitetsledningarna så är det självklart att alla som vill värna en fri akademi reagerar. För det andra har Palestinasolidaritet en lång tradition i Sverige, så det finns, tvärtemot vad Lundström påstår, ”kopplingar till regionen” genom decennier av solidaritetsarbete. Därtill att palestinier faktiskt är våra kollegor och studenter. För det tredje så kan engagemanget förklaras av den västerländska akademins ökade medvetande om att det som sker i Gaza också är skolasticid, det vill säga att utbildningsväsendet i Gaza är totalförstört, att där inte längre finns några universitet och skolor, att kunskapsinstitutioner som bibliotek, arkiv och museer plundrats och jämnats med marken. För det fjärde aktiverar denna stora och komplexa fråga och dess svallvågor akademisk kunskap inom många olika fält. Man måste inte vara Palestina-Israel-forskare för att kunna förstå de allvarliga konsekvenserna av vad som pågår och applicera sina akademiska kompetenser. Kan det vara så enkelt att på kunskapsinstitutioner som svenska lärosäten så finns det helt enkelt många människor som är beredda att använda sin kunskap för att förstå och påverka omvärlden, utan en tanke på hur det skulle tjäna deras karriärintressen?

Lundströms text genomsyras av en besvikelse över det höga tonläget i debatten. Samtidigt illustrerar hon själv (kanske helt omedvetet) varför det är så svårt med en balanserad diskussion genom sitt sätt att skriva. Om man säger att kvinnor engagerar sig i Palestinarörelsen för att fungera som alibin för män, om man säger att aktivister är okunniga och saknar kunskap och genuint engagemang för sakfrågan, då är man ju själv med och aktivt grusar förutsättningarna för ett nyanserat och balanserat samtal.

Johan Örestig Kling är universitetslektor och doktor i sociologi
Karin Zackari är forskare och doktor i mänskliga rättigheter