Kolonialismens demoner i Nouméa och Nanterre

Den 13 maj i år bröt konfrontationer mellan polis och demonstranter ut i Nouméa, huvudstaden i det “franska området med särskild status” Nya Kaledonien, i samband med en aktionsdag och generalstrejk i protest mot lagförslag i franska parlamentet. Under de följande veckorna eskalerade konflikten med allt större strejker, demonstrationer och upplopp. Fransklojala miliser bildades och samarbetade med fransk polis och militär i att möta protesterna med brutalt, dödligt våld.

Ögruppen i Stilla Havet, av ursprungsinvånarna kallad Kanaky, är till ytan ungefär lika stor som Värmland. Den blev en fransk koloni 1853 och sedan dess har Frankrike fört en politik för att befolka ön med fransmän. Det har gjorts genom att uppmuntra frivilliga att flytta dit, men också genom att inrätta en straffkoloni. Fram till 1946 var ursprungsbefolkningen instängd i reservat och deras frihet kraftigt begränsad. Sedan 1980-talet har den politiska situationen präglats av omfattande krav på självständighet bland kanaker, med tidvisa våldsamheter. 

De senaste protesterna utlöstes av ett beslut i franska parlamentet om att utöka rösträtten för nyinflyttade franskfödda invånare på öarna. Detta undergräver kanakernas inflytande över landet, då de efter 170 år under franskt styre är en minoritet. Lagändringarna ses av självständighetsrörelsen som ett slut på det avkoloniseringsprojekt som påbörjades med två avtal mellan Nya Kaledonien och Frankrike 1989 och 1999.

Nedan följer en översatt artikel från den franska onlinepublikationen Mediapart, som undersöker regeringens och rättsväsendets svar på protesterna i relation till repressionen av protesterna mot polisvåld runtom i Frankrike 2023.

Mer än tio månader och 16 000 kilometer skiljer händelserna åt, men varje aspekt av statens gensvar lockar till jämförelse. Sedan Nya Kaledonien skakats om av ilskan hos en del av den yngre kanakiska befolkningen gör regeringen samma uttalanden och håller samma linje som i slutet av juni 2023, under de uppror som bröt ut i franska städer efter att Nahel Marzouk dödats i Nanterre.

Precis som förra sommaren försöker regeringen få den offentliga debatten att handla om ett irrationellt våldsutbrott, som framför allt hotar lugnet i landet, om inte hela landets integritet. ”Ingenting, absolut ingenting, rättfärdigar våldet. Den allmänna ordningen ska återupprättas” skriver inrikesminister Gérald Darmanin på X. Den 4 juli 2023 sade dåvarande premiärminister Élisabeth Borne i nationalförsamlingen: ”Ingenting kan ursäkta våldsamheterna. Vi är angelägna om att återupprätta den republikanska ordningen.”

Utöver sättet att formulera sig på kännetecknas regeringens gensvar i dag såväl som 2023 av en snabb och omfattande användning av repressiva åtgärder. Det departementsövergripande kriscentrumet CIC håller en mängd möten, ordningsmakten skickar förstärkning, närvaron i området utökas och identitetskontrollerna blir fler. Både i de franska förorterna och i Nya Kaledonien har makthavarna framför allt velat visa styrka och kompromisslöshet för att förhindra att rörelsen sprids.

I en skrivelse till åklagarmyndigheterna kräver justitieministern Éric Dupond-Moretti ”bestämda, snabba och systematiska straffrättsliga åtgärder” – exakt samma ord som användes den 30 juni 2023, i en skrivelse som redan undertecknats av justitieministern. Innehållet i dessa båda skrivelser liknar varandra på alla punkter: ministern kräver ”största möjliga stränghet” gentemot ”de som står bakom övergreppen” för att ”återupprätta den republikanska ordningen”.

Instruktionerna gav god effekt 2023. För de flesta av de åtalade, som ofta knappt var myndiga, yrkade man på fängelsestraff med häktningsorder. Åklagaren förklarade att det handlade om att ”avskräcka andra” och ”krossa våldsdynamiken”.  Vi ser i dag samma hårda linje i domstolen i Nouméa, även om den inte alltid följs av domarna.

Förorterna och de utomeuropeiska områdena har en gemensam historia som hjälper oss att förstå alla likheter. ”Det koloniala prismat är centralt i den här jämförelsen” säger Ulysse Rabaté, forskare i statsvetenskap vid universitetet Paris 8. ”Tittar man på den säkerhetsmässiga administrationen av dessa två typer av områden finner man uppenbara samband, gemensamma strukturer och symmetrier. Det repressiva våldet är det enda sättet för staten att utradera den politiska dimensionen av det som håller på att ske. Det är ett sätt att ockupera utrymmet.”

I Nouméa precis som i Nanterre är det omöjligt att undvika frågan om huruvida staten erkänner den politiska dimensionen av mobiliseringar av typen ”upplopp”. De pågående upproren i Nya Kaledonien analyseras av kretsen kring inrikesministern med ord om ”sysslolösa ungdomar som utnyttjar oroligheterna för att flänga omkring”, ”brottslingar som attackerar och plundrar affärer” och ”unga radikaliserade aktivister”.

Ämbetsmannen Thierry Lataste, som fram till 2019 tjänstgjorde i Nya Kaledonien och som regeringen fortfarande vänder sig till för att få råd på området, talar i Le Figaro om ”unga, ibland väldigt unga upprorsmakare, ibland alkoholiserade eller påverkade av cannabis”. En retorik som leder till att de ungas kamp reduceras till irrationella våldsutbrott. ”De som förstör, plundrar och startar bränder på gatorna står långt ifrån de finesser som krävs för att sammankalla kongressen i parlamentet” ironiserar Thierry Lataste – som även varit kanslichef för François Hollande under dennes tid som president – i samma intervju.

Orden liknar dem som användes sommaren 2023, när en del av den unga befolkningen i arbetarkvarteren vrålade ut sin ilska mot polisvåld, rasprofilering och ojämlikhet. Från upprorens första kväll fyllde makthavarna medierna med uttalanden om upprorsmakarnas unga ålder, deras marginaliserade position, deras skärmberoende och användning av sociala medier. Trots alla uttalanden om avsikter som bland annat Mediapart samlade in ute i områdena kastade Emmanuel Macron ur sig: ”Under upploppen 2005 fanns det ett budskap. Nu har jag inte hört något sådant.”

I Répression. L’État face aux contestations politiques (Sv: “Repression. Statens bemötande av politisk opposition”), analyserar forskaren Vanessa Codaccioni denna diskurs: ”I dag är den dominerande repressiva logiken en avpolitiserande logik, som går ut på att officiellt inte betrakta aktivisterna som ’politiska’”. Ulysse Rabaté ser häri ”förnekandet av det politiska och sociala som pågår” i mobiliseringarna, vilka enligt honom utsätts för en ”process som liknar diskvalificering”.

”De försöker isolera de som tar ställning på gatan från de som tar ställning inom politiken, som om det inte fanns något samband mellan dem” säger Ulysse Rabaté, som för övrigt varit lokalpolitiker (på vänsterkanten) och aktiv inom föreningslivet. ”Staten vägrar höra den politik som formuleras. Men lyssnar man på folk på gatan i Nya Kaledonien hör man en tydlig och medveten självständighetsdiskurs. Den möts av samma vägran att höra och se som i arbetarkvarteren förra sommaren.”

Erfarenheterna är likväl desamma. Pablo Barri, som är ungdomsledare och en framträdande aktör i Nouméas kulturvärld, tillbringar största delen av sin tid med ungdomarna i de här områdena. ”I Frankrike kallar man det förorten. Här säger vi bara kvarteren. Men de liknar varandra. Man har trängt ihop människor som inte är vita i stora huslängor eller ockuperade hus. Och man har gjort samma idiotiska saker som i Frankrike på 1960-talet. De här ungdomarna har mer taggtråd omkring sig än platser som skapar sammanhållning eller framtidsutsikter. Ovanpå detta för staten en kompromisslös politik som handlar om att upprätthålla ordningen till varje pris. Förr eller senare smäller det, det är oundvikligt.

Parallellerna till maj 67

Likheterna som beskrivs i den här artikeln är inga nyheter, varken när det gäller repression eller avpolitisering. Det finns till och med en viss historisk kontinuitet i jämförelsen, inte minst sedan förorterna och de utomeuropeiska områdena efter 1900-talets våg av avkolonisering blivit de två främsta platser där Frankrikes koloniala arv lever vidare. Sedan 1960-talet återanvänder staten här de tekniker för repression och upprätthållande av lag och ordning som användes i kolonierna.

Pierre Bolottes levnadsbana är ett tydligt uttryck för den här historien. Bollotte arbetade i Indokina och sedan Algeriet med att slå ner alla ansatser till frigörelse. Därefter utsågs han till prefekt för Guadeloupe, där han beordrade massakrerna i maj 1967, och efter detta för det nyss inrättade departementet Seine-Saint-Denis 1969. I Seine-Saint-Denis inrättade han les brigades anti-criminalité, BAC, (antikriminella polispatruller), och använde våldsamma och diskriminerande metoder som prövats ut i Algeriet tio år tidigare, särskilt gentemot immigrerade befolkningsgrupper som han beskyller för ”primitivt barbari”.

De arkivmaterial som forskaren Matthieu Rigouste avslöjar och analyserar i Guadeloupe, mai 67 är särskilt talande i ljuset av det som händer i dag. När de unga invånarna gör uppror mot cheferna och centralmakten ber prefekten Pierre Bolotte Paris om tillstånd att straffa dem hårt, ”det enda fungerande förhållningssättet om man inte vill släppa lös ett våldsamt upplopp” och om man inte vill ”höra talas om självständighet på minst tjugo år”. Bolottes agerande ledde till att mellan 87 och 200 invånare dog.

Här har vi en av begränsningarna för jämförelsen mellan förorterna och de utomeuropeiska områdena. Upprorens historia kantas i de utomeuropeiska områdena av dödsfall, fler än någon annanstans. Det aktuella upproret i Nya Kaledonien har redan lett till sex dödsfall, enligt officiella siffror, varav fyra civila (vilket sedermera stigit till nio, reds. anm.).  ”Den senaste veckan visar att vi rör oss på en annan nivå” säger Ulysse Rabaté. ”Unga människor dödas och myndigheterna försvarar nästan de privata milisernas skott. Detta är unikt för de utomeuropeiska områdena.”

Trots att samma mekanismer är i rullning verkar de alltid drivas snäppet längre i de utomeuropeiska områdena. Detta gäller exempelvis undantagstillståndet, en åtgärd för upprätthållande av lag och ordning med ursprung i den koloniala historien. Den infördes 1955 och har sedan använts under kriget i Algeriet, i Nya Kaledonien under händelserna 1984, under upploppen i arbetarkvarteren 2004 och på nationell nivå efter attentaten i november 2015.

Både sommaren 2023 och i maj 2024 har högern och extremhögern varit snabba med att kräva införande av undantagstillstånd. Under upproren 2023 ansåg regeringen inte att det var en bra lösning. Denna försiktighet såg vi inte till den här veckan (ursprungligen publicerat 19 maj 2024, reds. anm.) när presidenten beslutade att utlysa undantagstillstånd från den 15 maj. Samma sak kan konstateras när det gäller förbud av sociala medier, en åtgärd som var på tal i juni 2023 men först nu tillämpats på Nya Kaledonien gällande TikTok.

Historiska och politiska trauman har nog också en annan tyngd i Kanaky. Om regeringens kungörelser för att sätta stopp för ilskan efter Nahel Marzouks död var föga imponerande, är behovet av rejäla politiska åtgärder den här gången ännu större. ”Vi har uppmärksammat alla på detta i över tio år” säger Pablo Barri. ”De här ungdomarna, det är våra barn, våra småbröder, de sitter i samma båt som vi. Vi måste prata med dem, bygga saker tillsammans. Och inte behandla dem som om det rörde sig om en annan befolkningsgrupp.”

Ursprungligen publicerad av Mediapart 2024-05-19.