Text: Johannes Malmgren Foto: Johannes Malmgren

Drömmer kommunbyråkrater om parkeringsplatser?

I Göteborg pågår en kamp om våra drömmar. Johannes Malmgren rapporterar från Drömmarnas kaj, där drömmarnas produktionsvillkor står på spel.

2024-04-27

Polisen rev delar av Drömmarnas Kaj fredagen den 26 april 2024.

Det senaste året har många frågat sig om drömmar får plats i Göteborg. Det är namnet på ett konstprojekt men också på en rörelse, med det gemensamma målet att kämpa mot kommunens och privata aktörers långsamma avskaffande av de fria kulturmiljöerna.

Rörelsen har med hjälp av monument och annan kulturutövning tagit ytor runtom i staden i besittning för att pressa staden till att ge plats åt det fria kulturlivet. Det första monumentet restes på kulturcentrumet Drömmarnas kaj i Gullbergsvass, som nu är hotat. Trafiknämnden röstade i december för att bevara kajen, ändå hotas den av klåfingriga kommunala tjänstemän som försöker riva den. Lyckas de är stadsdelen ett steg närmare att bli blott lager, kontor och parkeringsplatser. En död stadsdel.

Spelar det någon roll om drömmar får plats i Göteborg? Har vi inte större samhällsproblem än det fria kulturlivets borttynande? Att drömma är någonting fult. Drömmarens motsats är realisten, drömmaren är en fantast utan verklighetsförankring. Därom är vi inte eniga. Drömmandet är nödvändigt för all samhällsförändring, och kulturens närvaro i det fysiska rummet en del av det som möjliggör drömmarna.

Jag tycker att det här är vackert
Den vanligaste kritiken mot Drömmarnas monument var att det var fult. Monumentet vandaliserades och konstnärerna utsattes för hot och misshandel, så bestickande var dess ”fulhet” för en del.

Men en del av oss tycker att monumentet var vackert, och det spelar roll. Under 1900-talet försökte modernistiska konstnärer ständigt göra konst av nya former. Dessa former upptogs i kategorin konst tills denna vuxit så mycket att i praktiken vad som helst kunde vara konst. För en del innebar denna utveckling konstens slut. Vad som helst kan vara konst, och allt kan ha estetiskt värde för någon. Om allt är konst är ingenting konst.

Boris Groys har argumenterat för att det inte alls är fallet, konsten lever. Det är just hävdandet av estetiskt likaberättigande som kännetecknar god konst idag. Politisk konst kan kritiseras för att vara inkapabel att bidra till förändring, eller för att vara en marknadsföringsploj för konstnären. Men på samma sätt som politiska minoriteter behöver erkännande för att kunna nå framgång i sin kamp behöver deras estetiska värden det. Ett gott konstverk är ett sådant som bekräftar att de estetiska rättigheterna formellt är lika för alla – men i realiteten olika.

Kommersialiseringen av det offentliga rummet leder till likriktning, till att människor förlorar tillgången till kontext som gör det möjligt för dem att avgöra skillnaden mellan det som är lika och det som är olika. Då blir de få avvikande platserna, de fria kulturmiljöerna allt viktigare. Drömmarnas monument var, och Drömmarnas kaj är, platser som står för ett samhälle med lika estetiska rättigheter för alla.

Vilka drömmar får plats i göteborgarnas huvuden?
Vad är egentligen en dröm för någonting? För en samvetsgrann materialist vållar drömmarna vissa bekymmer. Medvetandet är ju en reflektion av de sociala villkor vi lever under. Hur är då drömmar möjliga? Hur är det möjligt att vi opåkallat har erfarenheter som vi kan vara säkra på är drömmar just för att de bryter med verkligheten?

Vissa skulle vilja förklara drömmarna som en produkt av det ”undermedvetna”. Det undermedvetna ska här förstås som Freuds främsta innovation. Medan marxismen söker analysera människan utifrån utgår freudianismen från människan inifrån, vilket är skälet till att alla försök till att förena dessa traditioner med varandra lett till berg av motsägelser. Valentin Volosjinov, möjligtvis en pseudonym för Michail Bakhtin, menade att det undermedvetna inte är någonting annat än den borgerlige individens medvetna självcensur, ett aktivt relegerande av vissa delar av medvetandet till ett underplan.

Christopher Caudwell gjorde ett försök att förklara drömmarna genom att byta ut det undermedvetna mot människans genotyp. Genotypen är en vilde, ren instinkt, som civiliseras genom att anpassa sig till sin livsmiljö. Caudwell skriver att den sovandes ansikte är barnsligt, denne är tillfälligt delvis skild från livsmiljöns påtryckningar och genotypen får friare spelrum. Trots att Caudwell anser att de överträdelser mot normer och lagar som pågår i våra drömmar har något infantilt över sig vill han inte avskaffa drömmarna. Drömmen har biologiskt och socialt värde eftersom den visar möjliga handlingar för människan denne annars inte skulle kunna genomföra. Därför bör en mer sofistikerad form av drömmande befrämjas, av en typ som är närmare sociala realiteter. I det här sammanhanget nämner Caudwell dagdrömmandet.

En svaghet i Caudwells resonemang är att det är beroende av en så kvasimaterialistisk variabel som genotypen. Caudwell gör inga försök att förklara genotypen, den antas ha en rad egenskaper som en ande, själ eller det undermedvetna lika gärna skulle kunna ha.

För Lev Vygotskij är drömmarna i stället en effekt av det mänskliga medvetandets kombinatoriska förmåga. Denna förmåga spelar för honom en central roll i allt lärande och skapande. Vygotskij förnekar att det finns inslag i drömmarna som inte ytterst är produkter av våra tidigare erfarenheter. Att söka någon annan källa till drömmarna än medvetandets kombinatoriska kraft är detsamma som att leta efter en övernaturlig förklaring. Vygotskij skriver att de som gör det liknar de som anser att gudar och andeväsen placerar drömmar i människornas huvuden.

De teorier som utgick från att drömmarna skapas av en inre mystisk kraft har alla uppenbara brister. Om vi accepterar att drömmarna är en produkt av kombinationer så kan vi inte vara likgiltiga till det sociokulturella material som människorna har att tillgå när vi intresserar oss för deras drömmande. Drömmen blir verklighet genom att den upplyser människorna om möjligheter som därefter realiseras och skapar förutsättningar för nya drömmar. Vi kan därför tala om drömmarnas produktionsvillkor.

Vägen genom Underlandet
Mark Fisher skriver i en av sina sista skrifter om Jonathan Millers TV-produktion Alice in Wonderland. I Millers framställning är Underlandet visuellt avskalat och Lewis Carrolls karaktärer framställs inte som djur utan som människor. På så sätt avslöjas Underlandet som en beslöjad version av vuxenvärlden ur ett barns perspektiv. För Fisher är lagret av Carrollskt nonsens ingenting annat än de vuxnas ritualer och osammanhängande repetitioner som gör att barnet förblir i ett tillstånd av plågad förvirring. Det är ett drömverk som glömt att det är dröm, ideologins galenskap.

I urbana miljöer pågår ständigt två rörelser, å ena sidan utvecklas och genomförs myndigheters och företags planer för stadsrummet, å andra sidan tillägnar sig befolkningen stadsrummet för sina egna syften, och i marginalerna växer alternativ fram som inte har mycket att göra med den offentliga maktens fysiska planering. Offensiven mot de fria kulturmiljöerna innebär att det blir svårare för befolkningen att uttrycka sina visioner för stadslivet. En stad med ett mindre synligt kulturliv blir därmed självbekräftande, eftersom det blir allt svårare att föreställa sig alternativ. Vi riskerar att bli som Alice, vilsna i en dröm som från det konkreta livets synvinkel ter sig lika absurd och främmande som en kommunal detaljplan.

Det problem som de viktigaste delarna av Fishers tänkande kretsade kring var den kapitalistiska realismen, föreställningen att inget alternativ till kapitalismen är möjligt. Alice i Underlandet framkallar känslor från utsidan. När vi skrattar åt de varelser som befolkar Underlandet så bekräftar vi inte de vuxnas värden, vi antar ett perspektiv som antyder möjligheten till någonting annat. Att utvidga denna förmåga att drömma stort, att frammana en större politisk fantasi, det är målet för den ”kommunism på syra” Fisher stod för vid slutet av sitt liv.

Ett försvar av allas estetiska rättigheter är en del av att bryta med den kapitalistiska realismen idag. Fria kulturmiljöer är en förutsättning för en mångsidig och utvidgad produktion av drömmar. När platserna Göteborgs kulturmiljöer finns på försvinner så är det inte bara ett fysiskt och socialt avskaffande av dessa miljöer, det är också en slags förintelse av de alternativ dessa miljöer står för. Därför måste Drömmarnas kaj försvaras, så att drömmar kan få plats i Göteborg.

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu