”Inte en till” – Bulgarisk massrörelse mot mäns våld mot kvinnor

Vad handlar protesterna om?
En våg av protester svepte plötsligt över Bulgarien den 31 juli. Det organiserades demonstrationer i 30 städer över hela landet, och i ytterligare några städer runtom i Europa. Orsaken var ett uppmärksammat fall med en kvinna som fått håret avrakat och över 20 knivsår. Det har visat sig att själva våldsdådet skedde för en hel månad sedan, och det framkommer fortfarande ny och motsägelsefull information – till exempel om vad offer och förövare hade för relation till varandra. Men det viktiga just nu är att tusentals har gått ut på gator och torg, i synnerhet framför rättsväsendets byggnader, för att visa sin solidaritet med offret och – som det heter i det mest populära slagordet från de årliga demonstrationerna den 25 november (internationella dagen mot våld mot kvinnor, reds. anm.) – säga ”Inte en till”. Protester, insamlingar, samtal och aktioner fortsätter nu under de kommande dagarna.
Det här är förmodligen de största protesterna i Bulgarien sedan protesterna mot regeringen 2013. Det känns som att ingen förväntade sig att just den här frågan, även om den är väldigt signifikant, skulle samla så många och olika människor på gatorna, i ett land som annars är genomsyrat av patriarkal reaktion.
Dessutom så ökar antalet våldsbrott som kvinnor anmäler till polisen eller berättar om offentligt dag för dag nu. Det känns som att tappen gått ur en stor tunna och det är svårt att inte dränkas av all information och alla känslor. Men det är extremt viktigt att det här händer.

Hur har situationen i Bulgarien sett ut de senaste åren vad gäller jämställdhet och feministisk kamp?
Om vi ser bortanför den specifika händelsen så har protesterna djupgående anledningar. Den viktigaste är, förstås, våldet mot kvinnor. Till och med när det gäller mord på kvinnor är statistiken opålitlig i hela Europa, och i Bulgarien så vägrar myndigheterna att göra någon statistik vad gäller mord. Ideella organisationer som Bulgariska Helsingforskommittén har försökt att samla in egen statistik sedan 2018 och enligt dem handlar det om mellan 20 och 30 fall om året, med en stadigt ökande tendens. Enligt Nationella statistiska institutet så hade var tredje kvinna utsatts för våld av en nuvarande eller före detta partner under förra året.
Något som också definierar situationen är det politiska läget, som kännetecknas av en dominans för ytterhögern som blir starkare år för år. Det enda partiet som kallar sig vänster och har någon egentlig makt – det 120 år gamla Bulgariska socialistpartiet, BSP, som bildats ur Bulgariska kommunistpartiet – går i bräschen för en kampanj mot vad de kallar ”genusideologin”. De har bland annat lyckats samla in namn till en folkomröstning mot ”genusideologi” i skolor.
När parlamentet öppnar igen i september så får vi se hur ledamöterna röstar om den bordlagda motionen om folkomröstning. Men parallellerna till utvecklingen i exempelvis Ungern och Polen är uppenbara – det spelas på djupt homofoba och transfoba känslor, med svepskäl om att skydda barn från påtvingade könsbyten och så vidare, och om att skydda den traditionella kristna familjen.
Europarådets så kallade Istanbulkonvention är ett dokument som togs fram för att koordinera olika åtgärdspaket som ska förebygga våld mot kvinnor och ge insatser till drabbade. Den orsakade moralpanik i Bulgarien då medlemsstaterna skulle diskutera den år 2018, mycket tack vare BSP och olika nationalistiska partier. Det handlade om absurda idéer om att konventionens syfte var att införa ett tredje kön och förstöra traditionella familjer. Konventionen ratificerades aldrig av parlamentet och förklarades dessutom strida mot grundlagen av en domstol, med absurda paleokonservativa argument.
Ett annat spår som konservativa mobiliserat kring har varit att skydda barn från ”välfärden”. 2018 och 2019 organiserades en moralpanik över ny lagstiftning kring barnskydd och socialtjänst, som aldrig gick igenom på grund av kampanjandet kring påstådda hot mot traditionella familjer från en auktoritär stat (som om den nyliberala staten inte är auktoritär på hundra olika sätt). Och den utvecklingen har också förstärkt patriarkala kvinnliga könsroller.
Dessutom har covid-19-pandemin och kriget i Ukraina förvärrat situationen för kvinnor i Bulgarien, liksom på andra håll. Kvinnor befinner sig under allt större ekonomisk press – som mödrar, omsorgsgivare och vårdarbetare vars löner och arbetsförhållanden inte förändrats på åratal.
Slutligen tror jag att en faktor som bidragit till det här utbrottet av missnöje är generaliserat ekonomiskt våld och en allmän brist på rättvisa som landets invånare tyngs av, men som det saknas såväl språk som representanter som kan uttrycka eller kanalisera någonstans. I skrivande stund så är det två olika tolkningar som tävlar om att svara på de här händelserna – rättsväsendet och de konservativa som menar att så länge vi justerar lagen och får institutionerna att funka så kommer kvinnor inte att lida så mycket; och den feministiska, som menar att de systemiska problemen går betydligt djupare än så och att reformer i rättsväsendet eller lagändringar bara är en del av vad som krävs.

Hur reagerar det politiska etablissemanget på protesterna?
Bara några dagar innan fallet med den vanställda kvinnan gjordes offentligt så skröt den nya majoritet som tillsatt den nya regeringen (som tillträdde i juni i år, reds. anm.) paradoxalt nog om att de antagit de viktigaste delarna av en lag som ska skydda mot våld i hemmet. Som svar på protesterna så har parlamentsledamöter beslutat att avbryta sin semester och genomföra en omröstning om tillägg som bordlagts av regeringskoalitionens alla partier – tillägg som skulle innebära att lagen inte bara gäller äkta par utan även nära relationer i allmänhet. Det är ju långt ifrån alla fall som handlar om att en gift man är våldsam, och äktenskapsvillkoret utesluter par som inte är hetero automatiskt. Men förslagen har mött kritik på många punkter; det pågår intensiva möten med ideella organisationer och experter, och det är oklart vad resultatet av dem blir.
Oavsett vilket är det tydligt att den här regeringen inte är att lite på. Bakom dess välmenande, progressiva pretentioner hittar vi smärtsamt bekant nyliberal policy som aldrig kommer leda till jämställdhet eller effektivt bekämpa våldet.

Finns det några försök att koppla ihop den framväxande proteströrelsen med tidigare feministiska kamper i Bulgarien eller andra länder?
Det som känns lovande är att parallellt med den här utvecklingen, utöver den nuvarande protestvågen, ser vi en ökande feministisk mobilisering och aktivitetsnivå. Organisationer, nätverk och grupper som LevFem och Feministiska Mobiliseringar, såväl som en uppsjö av liberalfeministiska intresseorganisationer, bygger nätverk och höjer sina röster alltmer effektivt.
Jag skulle vilja tipsa Brands läsare om att kolla in Lea Vajsovas och Bulgariska Kvinnostiftelsens väldigt informativa studie om kvinnoorganisationerna i landet, LevFems böcker och rapporter, samt nätverket Essential Autonomous Struggles Transnational (EAST).
 
Stan Dodov är socialpedagog, frilansande diskussionsledare och processkonslut hos The Orion Grid Association, och ingår i redaktionen för tidningen dVERSIA.