Mellan liv och död: lägesrapport (angående ett i högsta grad politiskt uppror)

Den 27 juni 2023 dödades 17-årige Nahel Merzouk av fransk polis i Nanterre, strax utanför Paris. En video som visade hur Nahel dödades genom en ren avrättning på nära håll spreds under de efterföljande dagarna på sociala medier. Omfattande protester och upplopp började i samband med detta sprida sig över landet. Vi publicerar här en text från våra vänner i lundimatin som kommenterar polisvåldet och reaktionerna på det, samt sätter händelserna i relation till polisens våldsamma repression gentemot politiska rörelser.

Två personer som motsatte sig regeringens förstörelse av vattenresurser rycktes den 25 mars bort av ordningsmakten från den exakta rum-tiden, nämligen manifestationen i Sainte-Soline, och skickades till ett gränsland där tid och rum inte existerar: mellan liv och död. De var inte de första och kommer inte att vara de sista. Från ett decennium till ett annat har den som i Frankrike demonstrerar utanför fackens och polisens överenskomna ramverk allt oftare behövt acceptera risken att åka på en eller flera månaders konstgjord koma.^[1] Utvecklingen av det franska sättet att upprätthålla den allmänna ordningen och av så kallade ”icke-dödliga” vapen har lett till att ett nytt, utomrättsligt straff inrättats: förvisning till en plats som helt klart ligger utanför livet – ett slags läkemedelsframkallat Guantanamo. Detta är i själva verket det högsta straffet på den straffskala som polisen numera kan använda för politiska motiv utan någon som hels inblandning av åklagare, en skala som omfattar frihetsberövande (säckning och anhållande i förebyggande syfte), nattliga intrång i bostäder, långvarig exponering för cancerframkallande gaser och lemlästningar av alla slag – vi minns de 24 ögon som gjordes blinda under gula västarna-rörelsen.

Våra olika regeringar (och vi vet att regeringarna i Frankrike styrs lika mycket av polisen som polisen styrs av dem) har alltså genom att noggrant följa de medicinska framstegen kunnat ställa in siktet allt närmare döden – de har ständigt närmat sig den men aktat sig för att nå ända fram. Från 1968 fram till i dag har de sociala rörelserna i Frankrike kännetecknats av att – och detta är en bra sak – de alltid själva begränsat sin våldsanvändning, eftersom ingen vill döda någon annan.

Demonstranterna har begränsat sig själva eftersom ingen vill och ingen någonsin har velat döda poliser, tvärtemot vad Darmanin och de dominerande reaktionära medierna påstår. Detta av strategiska skäl: man vill inte höja våldsnivån till en nivå som man inte har kapacitet att upprätthålla (politik är inte krig), men framför allt av ett skäl som ligger i dessa rörelsers själva natur: oavsett om det rör sig om striden för pensionerna eller om naturens självförsvar handlar kampen alltid om att stå på livets sida. Självbegränsningen finns emellertid också hos de styrande och deras polis. I ett samhälle där acceptansen för ett allt absurdare socialt liv bygger på löftet om ett så långt biologiskt liv som möjligt, vore användning av döden nämligen en skandal som allvarligt skulle motverka regeringens syften. Genom att tillåta sig alla former av våld och lemlästningar förutom mord kan propagandan dessutom fortsätta att sjunga samma visa om ”våld”, trots att polisen förfogar över och inte räds att använda en oändligt överlägsen krigsutrustning som gör dess medlemmar nästintill oövervinnliga.^[2]

Om vi förflyttar oss från demonstrationernas värld till vardagslivet i ett arbetarområde är det inte längre döden vi orienterar oss efter. Det är överflödigt att räkna upp alla de polisbrott som den koloniala förvaltningen av förorterna har skapat. Som en ung person från en grannförort sa till en kamrat från den intellektuella medelklassen som berättade för honom att han också hade blivit anhållen: ”med dig jävlas polisen för att du sysslar med politik, med oss för att det är vår lott i livet”. Polisens begränsning av sin egen våldsutövning fungerar bara inom en politisk sfär. Regeringens styrning av de fattiga urbana zonerna har däremot alltid vilat på att dessa områden exkluderas från den politiska sfären. Därför handlar det i dessa områden inte om att utesluta döden för att upprätthålla en illusion om politisk frihet som legitimerar allt det andra, utan om att visa, med naken brutalitet och till och med genom att döda, vem det är som bestämmer. Man är noga med att sätta rubriken ”kriminalitet” på allt som liknar olydnad i den fattiga och rasifierade befolkningen, och alla känslor styrs av de infernaliska paren religiös obskurantism – sekulärt korståg samt illegalisering – maffiaekonomi. Allt som sticker ut tas sedan om hand av en särskild polisstyrka som ser alla sina insatser som att de handlar om en maktkamp mellan gäng. Detta är något som alla lärare i prioriterade utbildningsområden som ägnar sina elever någon som helst uppmärksamhet känner till: det är svårt att hitta någon elev i högstadiet som inte åtminstone en gång utsatts för en våldsam och förnedrande visitation. Konceptet ”tidig upptäckt” som Bauer^[3] och kompani kämpade för att införa i antiterrordoktrinen används dagligen i de statliga väpnade gängens insatser i arbetarområdena – den som mördade Nahel påstår sig ha gjort detta för att Nahel skulle kunna utgöra en fara för bilister och fotgängare.

Det är hela detta system för att upprätthålla den allmänna ordningen som de senaste dagarnas upplopp har fått att bryta samman. Här ser vi hur revolten, tvärtemot vad den sociala pacificeringens sociologer menar, i högsta grad är politisk. Ytterligare ett bevis på att upploppen plötsligt har gett en hel mycket ung generation tillträde till det politiska handlandets upphöjda sfär är hur dessa unga behandlats av regeringen. Kontrasten är stor mellan den bestialiska brutalitet med vilken Nahel dödades och de taktiker – säckning och precisionsattacker – som makten, i alla fall under en första tid, valt att använda gentemot reaktionerna från de unga på gatan. Rörelsen har också överträffat ordningsmakten i omfattning, genom att inte nöja sig med att förstöra i förorterna. Viljan att krossa allt har svämmat över och störtat in i stadskärnorna, där plundringarna av de kapitalistiska rikedomarna har uppnått betydande nivåer: hur många av innehavarna till de 700 affärer som attackerats i området skulle fortfarande rösta på Macron?

Det måste vara detta slags frågor, samt den om hur det står till med det internationella anseendet efter all oro som den franska polisens agerande väckt de senaste åren hos FN och grännländernas regeringar, som fått statschefen att hålla sig till det som le Monde, med sin extatiska macronism, kallar en ”svår balansgång”. Det verkar enligt samma tidning som att presidenten vill ”visa empati” (en roll som denna säljare som tror sig vara komiker är särskilt illa lämpad för) och ”knyta nya band till de unga” (man låtsas inte om att Macron, som är världens senilitet förkroppsligad, aldrig har haft några band till de unga) – han hoppas antagligen på att kunna styra om debatten och framstå som en av folket för att övertyga medelklassen om att han har kontroll över situationen. En sak är hur som helst säker: den här krisen lägger sig till alla andra (pensionerna, gula västarna, covid, pensionerna igen, Soulèvement de la Terre) som Macronismen kommer att få lida av när det gäller önskade röster och plattformar i olika samhällsgrupper, och en död till riskerar att bli en död för mycket, inte bara för styrningen av förorterna, utan för styrningen av hela landet. Det är därför regeringen denna gång inte har velat ge polisen fria tyglar, vilket skulle uppröra polisfacket – vars upproriska flygblad kan ses som ett program som kommer att tillämpas när Le Pen blivit president.

Vi kan i alla fall återigen konstatera det som den senaste striden om pensionerna just visat, nämligen att en social rörelse bara finns när den överskrider gränserna för det tillåtna och tar till nya metoder. Bara de som överskrider kan rubba de som styr.

Macronismen och de partier som aspirerar på att ersätta den tjänar en samhällsordning som hela tiden flyttar gränserna närmare döden: döden för friheten och förståndet, för de unga på gatorna och i de fattiga områdena, för de gamla på de utarmade ålderdomshemmen, för vattnet, luften, insekterna och fåglarna. Mellan liv och död – detta uttryck beskriver bättre än någonsin det politiska val som mänskligheten allt oftare kommer att behöva ta ställning till.

Tack till den extrema ungdomen, som påminner oss om att det bara är överskridandet som kan väcka vår kollektiva varelse från den konstgjorda koma som den institutionella politiken försatt oss i.

Ursprungligen publicerad i lundimatin#390 den 6 juli 2023