Vi kommer bara få det vi lyckas ta

Denna text skrevs i början av mars av franska kamrater och publiceras nu här i svensk översättning. Protesterna och strejkerna mot Macrons pensionsreform har pågått sedan januari. Fackförbunden är mer enade än någonsin, studenter ockuperar skolor, personer som aldrig deltagit i en demonstration förut mobiliserar. Den 16 mars röstade senaten igenom pensionsreformen, men risken fanns att parlamentet skulle fälla den. Därför beslutade regeringen att driva igenom reformen utan omröstning i parlamentet, med hjälp av en omstridd paragraf i grundlagen. Två misstroendeomröstningar hölls i parlamentet, men regeringen överlevde båda. Protesterna fick ny eld och polisvåldet eskalerade. Idag fredagen den 14 april uttalar sig författningsrådet om huruvida de godkänner reformen. Författningsrådet ska också ta ställning till ett förslag om folkomröstning om att behålla pensionsåldern vid 62 år som en grupp vänsterparlamentariker lagt fram. På torsdagen den 13/4 hölls en tolfte landsomfattande protestdag. Demonstrationerna är något mindre, men ilskan är fortfarande stor.

Regeringens dom har fallit: två år, varken mer eller mindre. Om den lag som regeringen hotar oss med antas kommer pensionsåldern att höjas från 62 till 64 år, och den period under vilken du måste betala in till pensionen kommer att förlängas snabbare än planerat.

Sextiofyra år är också den hälsojusterade förväntade livslängden, det vill säga så länge som man kan förvänta sig att leva ett friskt liv. Varje år dör 15 000 personer mellan 62 och 64 år i Frankrike. För varje person som aldrig får uppleva sin pension sparar regeringen in pengar. En annan konsekvens av reformen är att den försätter de som slutar att lönearbeta före den ödesmättade åldern i än djupare fattigdom. Bland de som vare sig arbetar eller gått i pension hittar vi redan i dag varannan byggnadsarbetare, var tredje arbetare inom livsmedelsindustrin och var femte arbetare inom hushållsnära tjänster mellan 50 och 64 år. En fjärdedel av alla pensionärer (och 40% av kvinnorna) har i dag en pension på mindre än 1 200 euro i månaden. Deras inkomster riskerar att bli ännu lägre, till följd av de sammanlagda effekterna av pensionsreformen och ändringarna av a-kassan.

Det futtiga underskottet i pensionskassan, som regeringen anför som skäl till reformen, uppgår i dagsläget till 0,1 % av den inhemska bruttoprodukten, och riskerar att öka till 0,8 % fram till 2050. Beloppet är 12 miljarder euro. Detta kan jämföras med de presenter som delats ut till företag i form av sänkta sociala avgifter (CICE – skatteavdrag för konkurrenskraft och sysselsättning) till en summa på 15 miljarder euro, vilket är lika mycket som den årliga höjningen av militärbudgeten. År 2021 ökade miljardärernas förmögenheter med 38 miljarder euro (miljardärer är oftast arvtagare – deras största merit är alltså att de är födda i rätt familj). Samma år betalades 259 miljarder av de tillgångar som arbetarna producerat ut till aktieägarna. Som Bernanos skriver: ”Realismen är skitstövlarnas goda samvete.”

Den ”ekonomiska vetenskapen” som fungerar som statsreligion lyckas inte dölja regeringens mål: att göra arbetet till en ännu mer central del av livet och tvinga in en stor del av befolkningen i otrygghet. Den andel av landets tillgångar som går till de stora flertalets inkomster minskar, samtidigt som utdelningarna till aktieägarna slår rekord. Lönerna ökar i mindre grad än priserna. Inkomster från arbete, liksom tillgång till offentlig välfärd, ses inte längre som rättigheter, utan som förmåner som centralmakten delar ut godtyckligt i form av elstöd eller annat särskilt ekonomiskt stöd.

Att vi står inför en kollektiv rättighet som omvandlas till en förmån som makten kan bevilja framgår tydligt, såväl i debatten om pensionerna och om ”långa karriärer” som i det sätt på vilket man framhäver att arbetare som utför tunga arbeten ska genomgå regelbundna hälsoundersökningar. En av de första sakerna som Macron gjorde när han kom till makten för fem år sedan var att stryka fyra av de viktigaste kriterierna för vad som klassas som särskilt påfrestande arbetsförhållanden. Att exponeras för mekaniska vibrationer (till exempel från en tryckluftsborr), arbeta i smärtsamma positioner, bära orimligt tungt och andas in kemiska produkter finns nu inte längre med bland dessa kriterier. Regeringen meddelar att den nya pensionsreformen ger möjlighet till förtidspension om man lyckas bevisa sitt sjukdomstillstånd för en läkare. Denna individualisering innebär att man inte längre tar hänsyn till påfrestande arbetsförhållanden. Man tar inte längre hänsyn till den smärta och ångest det innebär att vara utsatt för en risk (vilket både arbetstagare och personer i deras närhet kan vara). Man kommer att behöva vänta tills arbetet knäcker en innan man får sluta.

Även om ett arbete ibland kan ge upphov till en känsla av deltagande, eller till och med yrkesstolthet, är de flesta arbeten mindre meningsfulla än någonsin. Bokhandlare som älskar litteratur säljer böcker om personlig utveckling och historiefantaster som har valt att jobba som lärare för att de vill sprida sin kunskap ser sitt yrke reduceras till att övervaka arbetarbarn i överfulla klassrum. Vårdpersonal säger upp sig och berättar offentligt om att patientmottagandet i det som finns kvar av den offentliga sjukvården blivit en form av misshandel.

Produktivitetsökningarna som man gottar sig åt i industrin och servicesektorn har ett materiellt ursprung: ökad arbetstakt och utökad digital övervakning. Exploateringens inverkan på kroppen är den främsta ”kostnaden” för detta arbete. År 1984 led 12 % av arbetstagarna av tre sorters fysiska påfrestningar: att böja sig ner regelbundet, att bära tungt och att sitta eller stå i påfrestande positioner. I dag utgörs denna grupp av över en tredjedel av arbetstagarna. 1984 utsattes 6 % av arbetstagarna för starka psykiska påfrestningar, som att behöva utföra ett arbete omedelbart. I dag är det över hälften, och det psykiska lidandet är orsaken till en tredjedel av alla sjukskrivningar.

Ekonomins förkämpar har alltid velat öka produktiviteten och sysselsättningen. De försvarar en förlängning av arbetsveckan och en höjning av pensionsåldern. Och för att utöka ekonomins plats i våra liv omvandlas det som i går var gratis till varor. Att lifta har ersatts av BlaBlaCar, ett gästrum ses i dag som en utebliven inkomst och de råd vi ger våra grannar som en möjlighet att bli egenföretagare.

Ställda inför denna utveckling måste vi gå på offensiven och försvara vår existens. Kampen mot pensionsreformen handlar om att hävda att livet inte går att reducera till arbete, att försvara det som är njutningsfullt i livet, de stunder vi delar med människor vi älskar. Det handlar också om att försvara pensionen som en tid där man kan föra sin kunskap vidare utanför yrkeslivet och utan att exploateras, eller ett tillfälle att engagera sig i föreningslivet. Och om rätten att göra ingenting.

CGT (en av Frankrikes olika fackliga centralorganisationer, red.anm.) föreslår att vi går tillbaka till en pensionsålder på 60 år och en arbetsvecka på 32 timmar. Självklart kommer vi aldrig att få någonting annat än det vi lyckas ta. Om rörelsen mobiliserar alla krafter kommer vi kanske efter en tid att se dessa paroller som lika moderata som vi i dag ser de krav på 40-timmarsvecka som lades fram för hundra år sedan.

De senaste manifestationerna har varit enorma, men har ännu inte fått regeringen att ge efter. För första gången på flera decennier har en nationell facklig sammanslutning som samlar alla fackförbund tagit upp frågan om att blockera ekonomin. Detta kommer att ske den 7 mars. Vi uppmanar alla att delta, i strejker och demonstrationer, så att vi kan hävda oss mot arbetsgivarna och regeringen. Det är dags att samlas med kollegor, vänner eller grannar för att diskutera vilka vägar vi kan ta och se till att de problem vi har kopplade till jobb och höjda priser blir gemensamma angelägenheter.

Den 7 mars är en viktig dag, men den räcker inte för att få regeringen att ge vika. Dagen därpå, den 8 mars, är det precis som varje år den internationella kvinnodagen. Dagen infördes för ett sekel sedan för att hedra minnet av en manifestation som kvinnor i Ryssland genomförde 1917, då de krävde bröd och att deras män skulle komma tillbaka från fronten. Den här dagen har självklart en särskild betydelse i år. En koalition av feministiska organisationer och fackförbund kallar också till strejk denna kvinnodag 2023.

Macron och hans ministrar har upprepade gånger påstått att jämställdhet är ”en viktig nationell fråga”. Regeringen och dess kumpaner kan med hänvisning till en feminism som bara handlar om individuellt beteende hetsa om lag och ordning, hitta på nya brott, driva på domstolarna att döma ut hårdare straff eller framhäva någon borgerlig kvinnas ekonomiska framgång. Likväl är regeringens politik på alla punkter oförenlig med den kollektiva kampen för verklig jämställdhet. Den vidgar till och med klyftorna mellan kvinnor och män. Kvinnor har oftare än män ”ofullständiga” karriärer, på grund av deltidsarbete och mammaledighet, och är därför de som kommer att drabbas först av pensionsreformen. Redan i dag har kvinnor i genomsnitt 40 % lägre pension än män.

I flera sektorer planerar man redan att fortsätta strejka efter den 7 och 8 mars för att få regeringen att ge efter, och gymnasist- och studentorganisationerna uppmanar alla unga att fortsätta mobiliseringen den 9 mars. Nu gäller det att försöka förstå hur rörelsen kan växa, men också fördjupas och pressas att överskrida sig själv. Vi måste blockera ekonomin. För att vinna, tillsammans.

Ursprunligen publicerad i Harz-Labour nummer 34 och lundimatin#373