Tankar om inträdet i NATO

1. Sverige går med i NATO ett drygt halvår efter att det 20-åriga fiaskot i Afghanistan avslutades, just när massvälten som västvärlden skapat som hämnd för sitt nederlag tagit ordentlig fart. Sverige går med just efter att NATO katastrofalt och spektakulärt misslyckats med att expandera till Georgien och Ukraina. Sverige går med just när det europeiska projektet i vidare bemärkelse håller på att implodera, med djupa konflikter i både NATO och EU. Sverige går, efter alla dessa år vid sidan, med vid en tidpunkt då explicita kärnvapenhot mot just denna allians uttalats för första gången på över 30 år.

2. NATO hamnade under 10-talet i en djup kris. Den katastrofala invasionen av Irak minskade såväl omvärldens som den inhemska opinionens förtroende för och identifikation med den amerikanska krigsmakten. Fiaskot i Libyen gjorde saken än värre och bidrog ytterligare till att ”försvarsalliansens” reaktioner på krigen i Syrien och Ukraina (första vändan) blev så tama.

3. NATO-stagnationen under 10-talet måste också förstås mot bakgrund av den ekonomiska stagnationen i kapitalismens kärnländer, som visserligen pågått sedan 60-talet, men gått in i en ny intensiv fas sedan 2007-2008. I synnerhet eurokrisen från 2010 påverkade i hög grad de europeiska NATO-ländernas vilja och förmåga att spendera på försvarsutgifter vars syften blivit alltmer oklara sedan murens fall.

4. Trumps valseger 2016 byggde till inte så liten del på att han lovade att överge USA:s roll som världspolis och istället ställa hårdare krav på övriga NATO-länder att öka sina bidrag till alliansens gemensamma försvar. Dessa fantasier var helt i linje med hans löften om att bryta den ekonomiska stagnationen och återindustrialisera USA. Fantasin om att den tilltagande systemkrisen kan lösas genom att stänga in sig, och/eller göra som vi (i fantasin) gjorde förr – att helt enkelt tränga bort problemet.

5. I Bidens valseger 2020 ingick bland många andra saker löften om att återupprätta USA:s ”ledarskap” och ”förtroende”. På samma sätt vann Zelenskyj valet i Ukraina 2019 på att få till fred i konflikten i östra Ukraina och gå med i NATO. Deras totala misslyckanden har sedan Rysslands invasion paradoxalt vänts till sin motsats – propagandatriumfer, åtminstone på hemmaplan. Tidigare löften om fred blir helt irrelevanta när såväl massmedia som sociala medier går in i krigets dynamik, där allt som står i motsats till fienden tolkas heroiskt.

6. Den svenska socialdemokratin har visserligen en historia som delvis handlat om krigsmotstånd, speciellt under FNL-rörelsens starkaste dagar då krigsmotståndet trängde långt in i SAP. Men partiet har aldrig egentligen bottnat i någon fredsrörelse och liksom sina europeiska systerpartier har de sedan kalla krigets utbrott tydligt valt sida, med nära relationer till NATO. Sedan millenieskiftet har stora ytterligare kliv tagits i denna riktning, med svenskt deltagande i NATO-ledd (USA-ledd) militär aggression.

7. Regeringens bestörtning över kraven på folkomröstning var genuin — att göra en större eller mer utdragen fråga av detta framstår som helt otänkbart för dem. Lärdomen från nederlaget i EMU-omröstningen förstärktes av hur brittiska Labour slets i bitar av brexit. För ett parti som tappat all mobiliserande kraft blir folkomröstningar och andra demokratiska verktyg ett existentiellt hot.

8. NATO eller inte är knappast någon avgörande fråga för Andersson eller hennes ministär. För moderaterna eller vänstern är det en central fråga för den egna identiteten, men för karriärsossar är det precis som med så mycket annat en förhandlings- och opinionsundersökningsfråga. Precis som med monarkin, alkoholförbudet, kärnkraften, EU och allt vad det varit genom åren blir högsta prioritet att minimera störningen på valdagen. Alla övriga konsekvenser, kongressbeslut eller långsiktiga strategiska mål bleknar bort. Långsiktiga mål står förstås överhuvudtaget inte på agendan för SAP idag, utöver att överleva som partiapparat. För ett parti som sedan årtionden befinner sig i existentiell kris i snart sagt varenda fråga är principer en lyx omöjlig att kosta på sig.

9. Det är inte bara socialdemokraterna som slutit upp bakom den amerikanska militarismen sedan murens fall – vänsterpartiet röstade för de svenska insatserna i såväl Afghanistan som Libyen. Det är oklart om det berott på blockpolitiken och viljan att visa regeringsduglighet, eller om partiet i själ och hjärta känt av den vite mannens börda och agerat av övertygelse.

10. Att svensk vapenindustri längre lobbat för NATO-medlemskap är ingen hemlighet och anledningarna är uppenbara. I april detta år var finansminister Mikael Damberg på möte i Finland tillsammans med flera näringslivstoppar. Bland dem fanns Jacob Wallenberg, styrelseordförande i Investor som är största ägare i SAAB, där Investors vice ordförande Marcus Wallenberg också är styrelseordförande (Marcus och Jacob är kusiner). I Finland mötte de näringslivstoppar och regeringsrepresentanter för att diskutera de bägge ländernas anslutning till NATO. ”Staten och kapitalet, de sitter i samma båt” heter det som bekant i visan. ”Och störst av alla mördare är Jacob Wallenberg” heter det visst också.

11. ”Solidaritet med Ukraina” är årets slogan och självklart lätt att instämma i – all solidaritet med de som nu mördas och flyr i massor, traumatiseras kollektivt och får sina liv, sina hem, sina familjer slagna i spillror. Samtidigt visar NATO:s snabba omfamning av Finland och Sverige på det massiva hyckleriet i den plötsliga uppslutningen bakom det land man konsekvent nekat tillträde. Sedan W Bush och hans kumpaner 2008 uttalade sitt stöd för ukrainskt medlemskap har det aldrig gjorts några förberedelser för att överhuvudtaget kunna försvara Ukraina i något scenario. Efter den ryska aggressionen 2014 och det sedan dess utdragna kriget i Donbass har de västtillvända ukrainska regeringarna alltmer högljutt och enträget bett om tillträde i såväl EU som NATO, men konsekvent mötts med kalla handen. Även efter att NATO-länder började varna för att Ryssland planerade en storskalig invasion gjorde man samtidigt helt klart att man inte hade minsta avsikt att försöka försvara Ukraina. Att Sverige går med i NATO har förstås inget att göra med att försvara Ukraina – skulle ett medlemskap ha förpliktigat att gå i strid där hade det aldrig varit aktuellt.

12. Krigsföring var en av grunderna för kapitalismens framväxt och har varit konstant närvarande genom hela dess historia. Krig är inte unikt kapitalistiskt utan uppstod snarare med den neolitiska revolutionen och klassamhällena i vidare bemärkelse. Men kapitalismen kan inte förstås separat från kriget och krigsföringen. Kriget under kapitalismen har en delvis annan karaktär än i tidigare epoker, bland annat till följd av spänningen mellan kapitalets tendens att överskrida gränser och staters tendens att försvara dem. I takt med att kapitalismen konsolideras blir spänningen allt starkare, då kapitalet i allt högre grad behöver staternas kapacitet till krigsföring för att kunna expandera, och staterna samtidigt i allt högre grad behöver kapital till alla sina funktioner. Detta skapar konfliktfylld globalisering som ständigt också krisar.

13. Den imperialistiska globaliseringen på 1800-talet producerade kriserna som underbyggde första och andra världskrigen, och som utmynnade i avkoloniseringsrörelsernas segrar, gamla koloniers nationella befrielser med till stor del antikapitalistisk prägel. Svaret på dessa blev den nya kapitalistiska globalisering som accelererade från 80-talet fram till den kapitalistiska krisen 2007-2008. Sedan den bröt ut har vi sett en ny geopolitisk världskris växa fram, med kraftigt ökade spänningar inte bara mellan Ryssland och USA/NATO/EU, utan på en rad håll runtom i världen.

14. Vladimir Putin fyller 70 i höst, Joe Biden fyller 80. Putin uppvisar tydligt observerbara tecken på Parkinsons sjukdom, Biden på senildemens. Rika vita gubbar som är perfekta frontfigurer för den åldrande och allt sjukare världsordningens patologiska, dödliga sammanbrott. Det var, ännu en gång, hit som kapital, patriarkat och vit makt förde oss.

15. Stormakternas eskalerande militära konflikter har en underliggande logik på systemnivå, men kan samtidigt inte förklaras rationellt. Den systemiska logiken är alltför krisartad, grundad i olösliga inre motsättningar — från den förlamande krisen rör vi oss in i ett destruktivt kaos. Krigspolitiken är en externalisering av olösliga inre konflikter i de berörda länderna, samtliga präglade av ekonomisk, social och politisk instabilitet, och i de berörda ländernas politiska ledningar, samtliga slitna mellan identifikation med systemet å ena sidan, systemkrisen å den andra. Det är den vanmäktiges förvirrade och blinda raseri. Invasionen av Ukraina är det värsta exemplet hittills, men med betoning på hittills.