Allt är kaos: Om varför jag inte skrev något reportage och varför det gör mig lugn

Text och foto: Pasja Nikulin
Översättning: Katerina Zolotova

Den sjätte mars 2022 skulle Pasja Nikulin, journalist på den frihetliga vänstertidskriften moloko plus, och fotograf Anton Dratjev ha rapporterat om antikrigsprotesterna i centrala Moskva. Journalisterna greps redan innan demonstrationen hunnit börja och anklagades för att ha brutit mot reglerna för publika aktioner. Läs om hur gripandet gick till i Pasja Nikulins text. 

Pusjkintorget ligger en kvarts promenadväg från Kreml. Det är det moderna Rysslands traditionella plats att demonstrera på. Där genomfördes de oppositionella vänsterdemonstrationerna kända som “Ilskans dagar” (Rys. Dni gneva) 2009–2010, där protesterade man mot kriget i Tjetjenien, där demonstrerade anarkister för att avskaffa upphovsrätten, där har ultrahögern samlats och djurrättsaktivister manifesterat. 

Ännu närmare Kreml ligger Manegetorget. Där samlades för några decennier sedan miljontals missnöjda sovjetmedborgare, vilket ledde fram till Boris Jeltsins tid vid makten. Senare byggde man i anslutning till torget ett gigantiskt underjordiskt köpcentrum med alla de märkesbutiker som sedan den 24 februari har bestämt sig för att stänga i Ryssland: Swatch, Uniqlo, Zara, Levi’s, Reebok, Adidas.

Det är inte särskilt behändigt att ordna demonstrationer på Manegetorget, även om högerradikala fotbollssupportrar lyckades ställa till med stor oreda där i december 2010 – de slogs med polisen, plockade ner gigantiska julgransdekorationer från plastgranar för att kasta på polisens specialstyrka OMON, och skrek “sieg heil” samtidigt som de gjorde Hitlerhälsningar i riktning mot Kremls torn.

Det var på Manegetorget antikrigsdemonstrationen var tänkt att hållas, men alla passager dit stängdes tidigt av så jag och fotografen bestämde oss för att ta oss till Pusjkintorget i stället. Vi passerade nationalgardisterna och funderade på hur snart någon av Ukrainas städer skulle komma att stormas. Att döma av nyheterna angreps det ukrainska försvaret inte bara av reguljära ryska soldater utan också av flera specialstyrkor: OMON, Rysslands nationalgarde och SOBR – specialstyrkan för snabba insatser. 

Klockan var runt tjugo över ett och det var fyrtio minuter kvar till demonstrationens början. På gatorna försiggick inget särskilt, bortsett från att förbipasserande visiterades. Jag hade redan hunnit förlora hoppet om att kunna få ihop ett intressant reportage och kände mig nedslagen över det. Precis då greps min kollega och jag. 

***

– Era id-handlingar! En polis sträckte uppfordrande fram sin hand, iklädd skyddshandskar. Han bar en mörk, tonad hjälm som dolde hans ansikte. På bröstet syntes ingen polisbricka. En klassiker. 

Jag tog motvilligt fram mitt id-kort. Snuten var inte intresserad av min journalistlegitimation eller redaktionens intyg om att jag var ute på uppdrag. Id-kortet hamnade snabbt i hans händer och jag i bussen för vidare transport tillsammans med andra gripna. Den följande timmen satt jag där och försökte meddela redaktionen om mitt öde samtidigt som jag gömde telefonen från övervakningskamerorna. Av någon anledning hade polisen bestämt sig för att man inte fick använda mobilnätet från deras buss.

Bussen fylldes långsamt på: slumpvis förbipasserande, demonstranter på väg mot protesterna, journalister. En kvinna med en bukett tulpaner, ett uzbekiskt bud med en emballerad tavla, ett väldigt glatt gäng som såg ut att vara stammisar på Moskvas ravefester. De flesta på bussen hade ingen riktig uppfattning om varför de hade hamnat där eller vad som väntade dem.

För den som inte är bekant med den ryska kontexten kan det vara värt att påpeka att denna typ av gripanden är mer eller mindre standard. Det kan räcka med att en polis inte gillar din uppsyn. Efter gripandet väntar rättsprocess och därefter böter: runt 10 000 rubel (knappt 1000 kronor, ö.a.) Grips man igen blir bötern tjugo gånger högre. För den som grips vid upprepade tillfällen hotar straffrättsliga påföljder. 

Man kan alltså riskera att hamna i fängelse i några år, enbart för att ha gripits i närheten av en plats där en demonstration ska äga rum. 

– Administrativ arrestering i samband med en demonstration ger böter… jag försökte förklara dessa detaljer för kvinnan med tulpanerna. Hon trodde inte på det och viftade bort mig. I stället försökte hon berätta något för en polis som svarade att det där får de reda ut på stationen. 

– Administrativt ansvar… fortsatte jag förklara utan att märka att kvinnan redan grät. Halva bussen började trösta henne. Det var första gången i livet hon frihetsberövades av polisen. Hon kunde inte förstå varför hon som inte hade gjort något skulle behöva betala böter.

– Bötern, fortsatte jag, ligger på 10 000 rubel! Men oroa er inte, det är ändå inga stora pengar nu!

Hela bussen bröt ut i ett hysteriskt skratt.

***

På ett sätt började hela min karriär just på Pusjkintorget för femton år sedan. Det var april, jag hade fyllt nitton, jag var förälskad i en journaliststudent och ville väldigt gärna att vinna hennes respekt. Därför gick jag på De oliktänkandes marsch, som samlade oberoende oppositionella. Där deltog alla möjliga politiska rörelser: ekoaktivister, HBTQ-aktivister, nationalister, ortodoxa fundamentalister, nationalbolsjeviker, Stalinbeundrare, trotskister, libertarianer och företrädare för minoritetsgrupper. Jag förstod ingenting om politik. Så fort jag kom till torget hamnade jag i OMON:s händer. Av en slump gick jag fri den gången – personen som tog hand om mitt ärende spelade Heroes III. Jag gav honom lite speltips och släpptes som tack.

Efter det tillfället började jag intressera mig för nyheter och följa politiken och ett år senare hade jag fått jobb som journalist. Efter ytterligare sju år grundade jag tidskriften moloko plus. Under den tiden hade jag hunnit jobba med valen, skriva reportage från kaoset i Hamburg och Aten, sitta häktad, vittna i en rättegång om terrorism, 2014 besöka Majdanrevolutionen i Kiev och det annekterade Krim. 

Nu är det som att historien börjar om från början. Det är vår, polis, frihetsberövande. Bara polisens transportbussar ser annorlunda ut. 

Vi hade förresten osannolik tur den dagen som kom fram hela till stationen. En precis likadan buss med gripna vid Moskvas tågstationer körde in i ett trafikljus och voltade. Instagram fylldes av bilder på blodiga polisuniformer, den kvaddade karossen och chockade gripna. 

***

En timme senare var vi framme vid Lefortovohäktet, en gång uppfört av tsar Peter I:s vän, i ett av Moskvas äldre distrikt. Här skämtar man nu om att Peter I en gång öppnade upp ett fönster mot Europa som Putin har stängt. Lefortovo är framför allt berömt för den federala säkerhetstjänstens fängelse, en dyster plats dit farliga brottslingar förs i väntan på rättegång: fosterlandsförrädare, spioner, terrorister. Därtill journalister, forskare och författare. En av dem som sitter där nu är till exempel journalisten Ivan Safronov, som man försöker döma för högförräderi.

Lefortovohäktet är inte fullt lika dystert som fängelset. Det är ljust och på varje våning finns växter. På väggarna hänger minnestavlor över poliser som har dött i tjänst. Allt minner om att polisyrket är “både farligt och svårt”, som det sjöngs om i soundtracket till en populär sovjetisk detektivserie.

Farlig kan jag inte kalla uppgiften de poliser som skulle protokollföra oss hade, däremot svår. Administrativ arrest innebär trettio minuter av minutiöst ifyllande av olika blanketter samt förhör, fotografering och fingeravtryck. Man kan neka förhör, fotografering och fingeravtryck, men det är många som inte känner till det. Därmed går det åt en timme per person. Multiplicera det med femton – så många gripna anlände med den första bussen. Dela det med tre – så många poliser arbetade med det administrativa. 

Kort sagt, vi blev kvar där länge, sådär en fem timmar. 

***

– Så, då ska vi strax fylla i ett intyg om att ni har tagits hit så får ni skriva under på att ni har bekantat er med det. Jag bryr mig inte om ni håller med eller ej, det får ni förklara i rätten. Damerna först, det är snart 8 mars, kommenderade polischefen. 

Vi hamnade i ett slags föreläsningssal. Bakom katedern satt fullt utrustade poliser och suckade över protokollen. Av ren leda började jag studera väggplanscherna. Min blick föll på en affisch med poliseden. Den slutade med orden: “Jag tjänar Ryssland, jag tjänar Lagen!” Poliseden löd annorlunda förr: “Jag tjänar Lagen, jag tjänar Folket!” Undrar när den byttes ut?

– Här är ett papper på att ni har gripits, och här ett annat om att ni har tagits hit, skrek plötsligt en polis i ett försök att förklara för de uppskrämda intagna. 

– Det är inte så bra att jag förstår precis vad han pratar om, va? frågade jag fotografen. 

– Det är en yrkesskada, log han. 

Bakom snutarnas ryggar hängde ett porträtt av Putin. På bilden var presidenten ung, stöddig och hård. Som om han var Storebror i 1984 blickade han ner på polisernas bakhuvuden medan de omsorgsfullt fyllde i sina blanketter. Den stränga fadersblicken tvingade dem att arbeta noggrant men räddade dem inte undan grammatiska fel. 

***

Putin själv träffade vid den här tidpunkten flygvärdinnor från det ryska flygbolaget Aeroflot, som har drabbats hårt av sanktionerna. Han drack te och skämtade med dem. För första gången på länge satt Rysslands president inte vid ett sju meter långt bord i mötet med andra. Fast vissa störningar i videoinspelningen gjorde att man tänkte att presidenten i själva verket satt ensam framför en greenscreen utan att träffa någon. 

Jag var uttråkad och började se om de senaste filmklippen med Putin. Hur han på ett möte med säkerhetsrådet hånar sina närmsta medarbetare när de inser att han är på väg att inleda ett krig. I ett annat klipp håller han en föreläsning med en helt egen tolkning av landets historia, och i ett tredje erkänner han indirekt den ryska militärens förluster och lovordar de olika ryska delrepublikernas stupade invånare:

“Jag är ryss. Hela släkten heter, som man brukar säga, Maria eller Ivan, men när jag ser exempel på sådan tapperhet som hos den unge Nurmagomed Gadzjimagomedov, född i Dagestan och etnisk lak (en av Kaukasus ursprungsbefolkningar, ö.a.), och alla de andra krigarna, då vill jag säga: Jag är lak, dagestanier, tjetjen, ingusjier, ryss, tatar, jude, mordvinier, ossetier.”

– Etnicitet? Frågade mig polisen strängt, när jag kallades fram för att fylla i blanketterna.
– Jude, sa jag, av någon anledning.
– Jag förstår, svarade polisen kyligt. 

Ärligt talat vet jag fortfarande inte vad det var han förstod, så jag oroar mig, för säkerhets skull. 

***

Det måste man ge polischefen på Lefortovohäktet: han utförde sitt byråkratiarbete på högsta nivå. Poliserna fyllde i sina papper som om de monterade bilar på löpande band. Snabbt, tydligt, friktionsfritt – jätteduktiga. De hade varit ännu duktigare om de inte hade skrivit ner fullständiga lögner i protokollen. 

I mitt exempel skrev de att jag deltagit i antikrigsdemonstrationen vars deltagare hade ropat slagord som “Nej till kriget!” och “Allt är förgängligt!”. Förstå mig rätt, jag kan absolut föreställa mig att demonstranter i Moskva frivilligt citerar kung Salomon och skulle i princip kunna ansluta mig till dem – min världsbild ligger definitivt nära den lösryckta existentialismen. Problemet är bara att jag fängslades på ett tomt torg, och av femton gripna var det bara tre som hade kommit till Pusjkintorget för att delta i protesterna. 

– Signera! Polisen sträckte fram ännu ett protokoll.
– Vad har ni egentligen för normer och regler hos polisen? Frågade jag lite klumpigt.
– Samma som i i armén! Svarade han stolt och la av någon anledning till:
– Vi skjuter bra nu för tiden, det är ju inte nittiotalet längre. 

***

Nittiotalet markerade starten för det unga Ryssland. Då föll Sovjetunionen samman. De snabba politiska och ekonomiska förändringarna följdes av skenande brottslighet och de två tjetjenska krigen. Under den här vansinniga tiden genomlevde landet 1991 års försök till statskupp och 1993 års stridsvagnsskjutningar vid parlamentet. Den allvarliga finanskrisen hade mot slutet av decenniet blivit permanent. 1999 avgick hastigt Boris Jeltsin, Rysslands förste president.

Nittiotalet tog slut, Putineran inleddes. Under sin tid vid makten har han skapat en vertikal stat, kväst mänskliga rättigheter, ändrat grundlagen, förstört rösträtten – och skänkt ryssarna stabilitet. Oljepriserna ökade, rubeln steg i värde, och polisen, visar det sig, lärde sig att skjuta. 

Så anföll Putin Ukraina och allt tog slut. Rubeln föll, västerländska företag lämnade landet och sanktionerna mot Moskva är kraftfullare än dem mot Iran och Nordkorea. 

***

– Ni förstår väl att jag greps bara så där, helt utan anledning, och nu kommer att få böter? Frågade jag medan jag läste protokollet. 

– Det är som det ska vara! Vi behöver en hård polisstat, sa polisen. 

– Varför? Undrade jag. 

– För då kommer vi att lyckas med allt. 

– Med vad exakt?

– Med allt. 

– Vilket är?

– Precis allt.

– Men vad är det då?

– Med allt som behövs. 

Jag såg min samtalspartner i ögonen och blev förskräckt. Han hade intelligenta ögon. Han förstod mycket väl vad han pratade om. Jag erkänner att jag blev lite rädd. Tro mig, man vill inte att en polis som jobbar med att slå ner demonstrationer ska lyckas med det där gåtfulla “allt som behövs”. 

Jag skrev på protokollet att jag inte godkände innehållet. Så fick jag en kopia och blev tillsagd att gå hem. 

***

– Är ni uzbek? Jag blev stoppad vid utgången av en kraftig man, av allt att döma en civilklädd polis.

– Vad säger ni, jag är dagestanier, precis som vår president, svarade jag upprört. 

På väg ut mötte jag ytterligare en grupp gripna, 33 unga kvinnor. Ingen såg ut att vara över tjugo år gamla. Jag tyckte synd om dem, de skulle bli kvar där till långt in på natten. 

Det var kallt och jag var arg. Femton års erfarenhet sade mig att jag inte hade en chans att vinna mitt fall. Jag skulle inte kunna skriva några fler reportage. Nästan alla medier i Moskva hade redan evakuerats och situationen var inget vidare: om vissa saker skulle vi inte kunna skriva på grund av lagen mot “fake news”, om andra på grund av lagen mot demonstrationer.

Våra nyhetsreportage hade förvandlats till rapporter om kollaps. Nya sanktioner, åtal av oppositionella, massflykt av utländska företag: kläder, snabbmat, kemikalier, elektronik, alkohol, cigaretter. 

Kollegorna och jag skämtar sammanbitet: innan den 24 februari rapporterade medierna om allt nytt som öppnar i staden. Nu skriver de om allt som stänger ner.

Enligt en obekräftad källa har 250 000 människor lämnat Ryssland. Som hela Islands befolkning! Alla sticker: till Europa, Turkiet, Armenien, Georgien, Kazakhstan.

De som inte har lämnat landet står i butiksköer för att köpa på sig av sina favoritmärken innan de försvinner, eller går på antikrigsaktioner. De senare kan vara säkra på att gripas och bötfällas. Det känns märkligt att säga det men det är på något sätt lugnande. Mot bakgrund av den fallande rubelkursen, massarbetslösheten och nedstängningen lever laglösheten vidare precis som vanligt. Åtminstone en del av vår verklighet fortsätter vara begriplig och förutsägbar. I våra oroliga tider är det en sällsynthet.

Följ moloko plus på:
Facebook
Instagram
Telegram
Twitter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.