Klimataktivism mot klimatnödläget

Vi måste vara allt försiktigare med hur vi bedriver kampen för klimatet. Andreas Malm har rätt i sin bok How To Blow Up A Pipeline: det är ett stort problem för klimatrörelsen att den har varit för respektabel, för ”blygsam”, för lojal mot myndigheternas förmaningar, för lydig mot regler som den inte autonomt bestämt själva. Även efter covidrestriktionerna hävts finns det en risk att lydighet fortsätter.

Den härskande klassen har lärt sig mycket genom de avledningar som gjordes för att hantera pandemin, och speciellt av bristen på kritiska protester mot deras kristhantering. Vi däremot har lärt oss alldeles för lite.

Att skjuta över ansvaret nedåt, bort från den härskande klassen, var redan praxis tidigare. Fokus lades på de individuella konsumentvalen (på bekostnad av kollektivt handlande och kräva en systemförändring), eller genom införandet av en form av regressiv miljöbeskattning, som med höjningen av skatten på bränsleförbrukning som utlöste gula västarnaprotesterna i Frankrike.

Nu vet fienden att det kan fungera effektivt att skjuta över ansvaret på arbetarklassen, genom en blandning av auktoritär och paternalistisk maktutövning samt narrativ om skuld och botgöring invaccinerad i samhällskroppen. Undantagstillstånd fungerar bäst som metod om jag, medborgaren, internaliserar en känsla av skuld och övertygar mig själv om att jag måste göra bot ”för andras skull”, lyda makten ”för att rädda andra”, till och med anamma beteenden ”som en personlig markering” och ”av respekt för andra.” Detta är vad som motiverade tvångsisolering i hemmet och demoniserandet av alla utomhusaktiviteter medan fabrikerna fortsatte att hållas igång, en skyldighet att bära mask utomhus även om det nästan var omöjligt sprida smitta i det fria, utegångsförbud som ”inte har var vetenskapligt motiverat, men som fyllde funktionen att påminna oss om att vi måste göra uppoffringar” (virologen Antonella Viola sade detta den 4 november 2020), vaccinpasset med alla dess orimligheter… Samhället måste försvaras. Il faut défendre la société.

Det ”samhälle” som vi bör försvara genom disciplin och lydnad är det kapitalistiska samhället, det vill säga ekonomin. Denna stora ”fejksammanslutning” som vi alla är medlemmar/anställda i är som huvudpersonen i trubaduren Fabrizio De Andrès sång Ballata dell’amore cieco (Balladen om den blinda kärleken): för att bevisa att du älskar henne måste du kastrera och brännmärka dig själv, tralalalalla tralallalerej. Det nya är att de nu ber dig att göra det för klimatet. För den ekologiska ”hållbarheten”. För att ”omställningen för med sig kostnader” och du måste betala dem. Du måste betala dem för att det är ditt fel och därför, älskling, ”om du älskar mig, skär upp venerna i din handled” (som De Andrè sjunger).


Det är också därför de som fördömer ”hälsodiktaturen” har fel: de tror att poängen var innehållet i nödläget, medan systemet snarare fortsätter att experimentera med formen. När resultatet väl har uppnåtts, när systemet har återfått sin homeostas, sin systembalans, kan den fortsätta bortom den pandemicentrerade berättelsen. I Italien, där efterdyningarna av virocentrismen* kvarstår mer än någon annanstans, är denna ”spricka” fortfarande svår att lägga märke till, men den kommer att ske här också.


Nu vet vi mycket väl att under pandemikrisen var det de yngre generationerna som mest pekades ut, klandrades, infantiliserades och tvingades att respektera reglerna. Samma människor som till stor majoritet utgjorde den nya klimatrörelsen. När kapitalets sirener sjunger klimatuppoffringens sång, kommer dessa unga att likt Odysseus behöva öronproppar.

Det är en sirensång som kan komma i tusentals coverversioner eller remixar, beroende på kulturella strömningar: ekofascism, ekostalinism, luthersk ekosparsamhet, ekokatolicism med drag av motreformationenen, högtravande ekorättfärdighet som fokuserar på moralisk respektabilitet och så vidare.


Vi borde alla fundera ett tag över det Mario Draghi deklarerade och som rapporterades om i de italienska tidningarna den 21 september: ”Klimatkrisen är som pandemin.” På systembalansens nivå betyder det: vi kommer att hantera klimatet på samma sätt som vi hanterade pandemin, det vill säga genom att lägga all skuld på er – och många av er kommer att vara nöjda med att ta på er den skulden.

/ Wu Ming 1, hösten 2021 Bologna

* ”Virocentrism. En uppsättning kognitiva vinklingar och falska slutledningar som förvränger uppfattningen av Covidnödläget. Det första intrycket bildades i ett ögonblick av stark ångest och rädsla – ”viruset kommer att döda oss alla!”. Den föreställningen kvarstår och hårdnar: all tankar dras in och handlar obönhörligen om viruset och dess spridning, alla resonemang kretsar kring möjligheten till smitta, medan alla andra risker än smittspridningen hamnar i bakgrunden. I virocentriskt tänkande: (a) Viruset triggade inte de problem som uppstod under epidemin utan var den primära, om inte den enda, orsaken till dem. Viruset är den högsta fienden, ofta beskrivet på ett antropocentriskt sätt, som om det var försett med subjektivitet och onda avsikter; (b) den brådskande nödvändigheten att hejda virusets spridning överskuggar alla andra behov och rättigheter och rättfärdigar alla sorters åtgärder, även de vars totala inverkan på samhället och den kollektiva hälsan kan visa sig vara allvarligare än själva epidemin.” (Wu Ming 1, La Q di Qomploto, Alegre, 2021, 329-330)”

2 kommentarer på “Klimataktivism mot klimatnödläget

  1. Vad menar skribenten med ”Den härskande klassen”? Människor är inte längre fast i ”klasser”, detta belös ju tex Stefan Jarl i modstrilogin. Ni pysslar med gamla dogmer. Hur räddar det klimatet om det nu är bråttom?

    • Den härskande klassen är de som styr och äger resurser och köper vår arbetskraft; kapitalisterna, borgarna. Och jo, den uppdelning finns i allra högsta grad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.