En invasion för livet

”Invasionen har börjat!”, deklarerade Subcomandante Insurgente Galeano, tidigare känd som Subcomandante Marcos, när zapatisternas fartyg La Montaña (Berget) lämnade Mexiko för sin resa mot Spanien tidigare i år. Denna invasion, i själva verket den första etappen i zapatisternas projekt En resa för livet, en planerad världsomsegling i syfte att träffa andra antikapitalistiska rörelser världen över, är dock inget vanligt försök till förtryck och förstörelse. Istället för att, likt spanjorerna på 1500-talet, komma för att plundra och predika, reser denna expedition, med sina sju besättningsmedlemmar och noggranna planering för att sammanfalla med 500-årsminnet av aztekernas fall till Spanien, inte för att skörda frukten av andras arbete, utan, med ledarfiguren Subcomandante Moisés ord, ”för att så liv”.

Sedan sitt intåg i offentligheten i början på 1990-talet, har EZLN (Ejército Zapatista de Liberación Nacional/Zapatistiska armén för nationell befrielse), som organisationen egentligen heter, haft en återkommande förmåga både att nå politiska resultat och att väcka uppmärksamhet och sympati för sin kamp. Med aktioner som 1 januari-upproret 1994, under vilket rörelsens medlemmar, främst mayanska lantbrukare i delstaten Chiapas i södra Mexiko, intog flera städer, inklusive delstatshuvudstaden San Cristóbal del Las Casas, i protest mot det nypåskrivna NAFTA-avtalet, och med politiska prestationer som att, i strid med den mexikanska staten, bygga, styra och försvara ett flertal de facto självständiga samhällen i över tjugo års tid, har rörelsen länge utgjort ett exempel på ett annorlunda samhällsbygge och varit en återkommande röst för motstånd, solidaritet och urfolk. Till viss del hjälpta av sin revolutionsromantiska och uppseendeväckande estetik – med maskerade medlemmar, färgglad, attraktiv konst och den tidigare ledarkaraktären Subcomandante Marcos/Subcomandante Galeano – men minst lika mycket på grund av sin faktiska politik – med mestadels kollektiva beslut, alternativ rättsskipning och arbetarstyrd ekonomi – har organisationen också länge fungerat som inspirationskälla och referenspunkt för många inom den internationella vänstern, inte minst den autonoma, ett faktum som förutom att resultera i ett globalt nätverk av stödorganisationer även gett upphov till flera kaféer, vars kaffeförsäljning, från zapatistisk odling, stöttar organisationen ekonomiskt.

Men åter till En resa för livet, det senaste exemplet på rörelsens fallenhet för kombinationen av symbolik och praktik, fantasifullt kampanjande och såväl lokalt som globalt fokus. Vad, förutom att synliggöra kolonialismens fortsatta konsekvenser, syftar denna kampanj till, och vad hoppas den uppnå? Med utgångspunkt i rörelsens Deklaration för livet, publicerad vid kampanjstart, är syftet att stärka banden mellan antikapitalistiska krafter världen över och uppmana till ömsesidigt lärande och kunskapsutbyte. Genom att mötas och diskutera, är tanken, kan vi både bättre förstå oss själva, våra medkämpar och vårt mål samt, i slutändan, bättre bedriva vår kamp. Eller som organisationen själv säger: vi rörelser – ”kvinnor, […] gays, […] queera, […] män, grupper, kollektiv, […] urfolk, […] med flera” – skiljs åt av en mängd saker – ”länder, himlar, berg och dalar”, ”organisationsformer, social klass, köpkraft och social prestige” och ”förståelser, argument, motargument och debatter” – och förenas bara av mycket få, men dessa gemensamma nämnare – synliggörandet av olika typer av förtryck, insikten att kapitalismen är deras grundorsak och löftet att ”alltid och överallt” bekämpa detta system – är viktigare än olikheterna och möjliggör gemensamma samtal. Givetvis innebär dessa samtal inte några försök till likriktning eller konsensus – ”varje försök till homogenitet och hegemoni hotar människans essens: friheten”, som det står i deklarationen – utan endast en vilja att ”känna det som är annorlunda” och ”lyssna till den Andre som, åtskild och annorlunda, har samma kall för frihet och rättvisa”. Sammanfattningsvis är det alltså med detta mål – att samla de som ”revolterar och gör motstånd i världens många hörn” och deltar i ”[den] kamp för mänskligheten [som] är överallt, hela tiden” – som kampanjen och dess deltagare seglar runt världen.

Under resans gång kommer expeditionen, som nämnt, även att besöka Sverige, och som svar på deras uppmaning om ömsesidigt lärande kan det därför vara på sin plats att reflektera kring vad svenska rörelser kan lära sig av dem, och vice versa. Vad, helt enkelt, är vi bra på, och vad behöver vi lära oss? Vilka värdefulla kunskaper och erfarenheter har vi, och vad saknas? Givetvis är detta frågor med många svar, vilka alla beror på person och prioriteringar, men utan att göra några anspråk på slutgiltighet kanske en lista över möjliga lärdomar kan inkludera zapatisternas öppenhet inför en mångfald röster, även inom rörelsen själv (”zapatismen är en fråga, inte ett svar”, som Galeano skriver), förmåga att väva samman grundläggande sakpolitik med tydliga radikala principer (som i uppbyggandet av faktiska, alternativa byar, med allt från bostadsbygge till hälsovård) och talang för effektiva och synliga kampanjer (som, som här, en noga tajmad antikolonial världsomsegling), samt förslag på svenska styrkor ett brett och folkligt förankrat föreningsliv (som kulturföreningar eller folkbildningsrörelsen), en hög teoretisk kunskapsnivå (akademiskt, aktivistiskt och intersektionellt) samt, åtminstone historiskt, en förmåga att genom starka folkrörelser nå konkreta resultat (som med facken och lönenivåer eller, mer nyligen, Hyresgästföreningens och andra rörelsers roll i motståndet mot marknadshyror). Givetvis skulle även andra områden – skillnader och likheter i relationen till staten, förutsättningarna för en autonom politik eller villkoren för urfolksrättigheter här som där – kunna föreslagits, men om inte annat så kanske dessa exempel kan tjäna som utkast för tankarna kring hur vi bäst tar vara på zapatisternas besök. För även om villkoren för antikapitalistisk kamp kan verka olika i Chiapas eller på Kinnekulle, så är ju slutsatsen och målet alltid desamma: en värld fri från förtryck eller, på zapatistiska, ”en värld som rymmer många världar”!

Den zapatistiska invasionen är här. Så låt oss delta!

Axel Björklund

En resa för livet kommer till Sverige någon gång under augusti-oktober. För mer information om EZLN, kampanjen och Sverigebesöket, se: http://enlacezapatista.ezln.org.mx, https://viajezapatista.eu/en/ samt https://www.facebook.com/zapasuecia/ .

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.