De enda som ärver antinazismen är antifascisterna

I sken av att den offentliga debatten de senaste åren intensifieras om samlingsregeringens och Sveriges roll under andra världskriget så vill Demokratikämparna lämna följande kommentarer.

För det första undergrävs konkret forskning när den politiska miljön använder ämnet i sin kamp om att erövra den parlamentariska makten. Debatten är extremt förenklad och fördummad och vriden till att passa partiernas syfte. Fakta, olika perspektiv och källor exkluderas och inkluderas utifrån vilket narrativ man vill etablera.

Vi kan utifrån detta fastslå att vad som faktiskt skedde är ointressant för de politiska sekreterare och twittermobbar som deltar i debatten. Det intressanta för dem är att använda tidsperioden som ett “blame game” mot den andra för att vinna politiska poänger – ytterst för att de vill ta politisk makt, inte för att främja antifascismen idag.

Vi kan också slå fast att både perspektivet “Sverige/socialdemokraterna samarbetade med nazister” och “samlingsregeringen var antinazister” är båda lika felaktiga när historierna trimmas för att anpassas till att använda denna tidsperiod som slagträ i debatten.

Den part som utlämnas från debatten om samlingsregeringens beteende är de svenska antifascisterna som är den enda part som kontinuerligt och både före- och under kriget bekämpande både fascismen samt den svenska “neutralitetslinjen”.

Antifascisterna är (fortfarande) för politisk obekväma för båda “läger” i den pågående debatten för att hantera men det gör det inte mindre till ett faktum att för att förstå hur Sverige som stat, samlingsregeringen samt relationerna till Nazityskland och de allierade såg ut så måste man studera de konflikter den svenska antifascismen hade med samlingsregeringen, socialdemokratiska partiet och svenska högern.

Enbart genom att studera de svenska antifascisterna kamp mellan 1920-1945 framträder en mer komplex bild där uppställda “sidor” i debatten kommer tvingas retirera från intellektuellt efterblivna positioner. Enbart genom att erkänna de svenska antifascisternas komplexitet, olika former av kampformer, olika politiska uppsättningar, teori samt relationer till de allierade så kan man också påstå sig erkänna den linje som var antinazistisk under hela perioden. I huvudsak så måste man erkänna alliansen mellan Förbundet Kämpande Demokrati, Nordens Frihet och Tisdagsklubben som svenska antinazismens kärna 1939-1945.

Detta innebär att man måste erkänna även “obekväma sanningar” som att att de allierade hellre samarbetade med antifascister än med svenska regeringen under en majoritet av kriget. Och att dessa antifascister var beredda att bekämpa samlingsregeringen, på samma sätt som samlingsregeringen genom säkerhetstjänsten bekämpade dem.

Den antifascistiska kampen innehöll både rent militära och militanta tillvägagångssätt likväl som breda folkrörelser, kulturkamp och bred politisk uppslutning mellan antifascister inom högern respektive socialdemokratin. Det var trots detta en sammansvetsad, samordnad, miljö. Den debatt som förs idag hade underkänts utifrån perspektivet att de politiska representanter som var antifascister bekämpades i alla de partier de tillhörde. Inget parti äger tolkningsföreträdet över svensk antifascism. Det ägs av de antifascistiska organisationerna.

All debatt kring andra världskriget som inte erkänner de svenska antifascisterna och istället koncentrerar sig kring samlingsregeringens beslut är att aktivt ignorera de tusentals svenskar som ställde upp för våra ockuperade grannländer samt bekämpade den inhemska nazistiska rörelsen vidare till att organisera en politisk opposition mot de politiska beslut som avvek från de allierades huvudsakliga strategi – demokratins seger.

Svenska antifascister äger frågan om vad som är och var antinazism under denna period. Alla förenklingar, omskrivningar eller politisk pajkastning är irrelevanta och skall ses som desinformation så länge som svenska antifascisterna och de kämpande demokraterna ignoreras i berättelsen.

Vill man därför hylla den svenska antinazismen och de som “på riktigt” bekämpade Nazityskland (osv) så måste all debatt utgå ifrån de svenska antifascisterna och deras öden.

Vi kan glädjas åt att debatten synliggör den tidsperiod vi valt att studera. Vi önskar av alla som är intresserade av att hedra svensk antinazism att hylla de som hyllas bör och att lyfta fram den svenska antifascistiska historien – goda exempel finns på båda sidor i debatten av hedersamma personer som gjorde sitt yttersta – samt att organisera sig de antifascistiska organisationerna som finns idag och med det erkänna sig till antifascismen grundläggande principer.

/Demokratikämparna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.