Den nyliberala högerpopulismen

2021-04-10

För strax två veckor sedan nåddes jag av nyheten att Liberalerna kommer arbeta för en borgerlig regering med stöd från Sverigedemokraterna. Och detta utan att SD kommer få något att säga till om i regeringsfrågan och budgeten. De blev ganska snart kallade för naiva av i princip alla politiska kommentatorer förutom Ebba Busch. 

Det här är ett tecken på att den nyliberala kapitalismen ser populismen som ett verktyg. Det hela handlar om makt i min mening. L vill ha makt och  sitta kvar i riksdagen vilket är deras till synes största problem just nu. Ingen opinionsundersökning visar på att de är över 4%-spärren och med det här beskedet splittrades partiet ytterligare. 

Anledningen, som jag ser det, till Liberalernas utspel är att högerpopulismen är ett barn av nyliberalismen. Vad jag menar med det kommer jag nu förklara på ett långrandigt men förhoppningsvis tydligt sätt. 

Enligt statsvetaren Chantal Mouffe lever vi nu i ett postpolitiskt samhälle. Det innebär att det samhälle vi lever i präglas av en stark nyliberal och kapitalistisk hegemoni. Att argumentera för ett samhälle utan kapitalism eller nyliberalism möts ofta av floskler som “Det finns inget annat system än kapitalism som är gångbart” eller “De liberala värdena är okränkbara”. Det är givetvis inte sant och man kan peka på flera exempel där så inte är fallet, men det spelar ingen större roll i sammanhanget. I  västvärlden tas dessa idéer för sanningar. 

Den nyliberala och kapitalistiska hegemonin har inneburit att alla partier rört sig mot mitten, mot det nyliberala. Det syns tydligt på Socialdemokraterna som under 80- och 90-talet gick mot en klar liberalisering av samhället i och med avregleringen av elnätet, skolan och vården. Man kan även se en viss dragning mot det liberala från andra änden av den politiska skalan då Moderaterna, som till och med i sitt namn manar till försiktighet, hoppar på nyliberalismen till fullo. Att avreglera allt är deras nya linje och de har övergivit gamla idéer om fortsatt barnaga, endast manlig rösträtt, att ha kvar adelns privilegier och så vidare. Nu vurmar man för de liberala värdena à la Milton Friedmans tankar om en stat som endast bevakar valutan och där allt annat är privatägt. 

Den här utvecklingen leder enligt Mouffe till att det uppstår ett “intressevakuum” på kanterna som leder till populism och extremism. Med andra ord, politiska aktörer som inte identifierar sig med mittenfåran drivs ut mot kanterna och radikaliseras. Detta i sin tur leder till att hegemonin i mitten stärks då de flesta köper vad de allra flesta säger om dagens samhälle och de vedertagna partierna håller med varandra om de stora frågorna. När man då poängterar att samhället kanske inte funkar så bra så får man de tidigare nämnda flosklerna kastade på sig – man är lite knäpp som tänker att det ens finns ett alternativ. 

Slavoj Žižek kallar det han ser för “liberalismens utpressning”. Han exemplifierar det hela med den politiska debatten i Frankrike 2017 där valet stod mellan den ultraliberala Macron och den nationalistiska högerpopulisten Le Pen. Alternativen som målas upp är det rådande liberala klimatet eller nyfascism. Man diskuterar alltså inte andra alternativ utan jämför den rådande ideologin med högerpopulismen och poängterar att det är “vi eller dem”. Det här förstärker även det hegemonin då nyliberalismen inte bara ses som det enda tänkbara systemet, utan även som ett sorts mur mot fascismen. 

Högerpopulismen är alltså ett barn av nyliberalismen. Hur ska man då bekämpa den? Jo, genom att bekämpa liberalismen, menar Mouffe. Den rådande hegemonin måste bekämpas. Detta på grund av en rad anledningar. Samhället föder nu stor ojämlikhet och klyftorna mellan rika och fattiga ökar som aldrig förr. Klimatet tar stryk eftersom vinst är privata företags primära intresse och då får klimatet ta den smällen. Det är alltså i allas intresse att en förändring sker. 

Alternativet får i min mening inte vara mer liberalism eller högerpopulism. Frihet är bra, men ska man göra vad som helst för friheten? Jag ser mig själv som anarkist med Kropotkin som ideologisk förebild, och fick nyligen förklara för en närstående vad skillnaden mellan anarkism och liberalism är. För att förklara skillnaden när det kommer till individuella friheter brukar jag använda en liknelse. 

Tänk att alla individer sitter i en liten gummibåt i en pool. Det är så fullt med gummibåtar att man inte ser vattnet i poolen utan allt man ser vart man än kollar är gummibåtar. När man sitter i sin gummibåt kan man inte ro åt något håll utan att kollidera med en annan gummibåt efter någon sekund. Din fria vilja gör att du kan välja att ro åt vilket håll som helst. Du kan försöka påverka din situation och det läge du befinner dig i, men med tanke på alla andra individers fria vilja och din närhet till dem kommer du inte ta dig särskilt långt. Du sitter fast. Anarkism är när du pratar med de andra individerna om att tillsammans ro åt samma håll. Att på så sätt, med hjälp av överenskommelsen, komma fram till något bättre. Liberalismen ser samma pool, samma problem, men istället för att komma överens om vart man kan tänka sig att ro så kör man över de andra för att komma dit man vill själv. 

Jag föreslår alltså att vi pratar med varandra om vart vi vill och hur vi kan ro åt samma håll. Vi behöver kunna prata med alla på ett sätt som får dem med oss. Vi behöver organisera oss och faktiskt verka för en politisk kamp mot det håll vi vill och för det sätt på vilket vi ska komma dit. Att göra personer till fiender, kommer vi ingen vart på. Vi behöver övertyga alla politiska oliktänkare om att det nyliberala projektet styr oss rakt mot ett vattenfall och om inte flera börjar ro i motsatt riktning kommer vi alla gå under. 

Vi behöver få med oss, om inte alla så åtminstone de flesta, människor på vår idé: ett samhälle där man arbetar var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. 

/En tanke bland många från Emil Funcke

Lästips:

Chantal Mouffe, On the political (2005). London: Routledge.

Pjotr Kropotkin, The Conquest of Bread (2015). Penguin Classics.Slavoj Žižek, Like a thief in broad daylight: power in the era of post-humanity (2018). London: Allen Lane/Penguin Books.

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu