Så började det – den nya kvinnorörelsen på sjuttiotalet

Det finns många likheter mellan Metoo-rörelsen och hur den idag oumbärliga kvinnojoursrörelsen startade på 70-talet. Brand talar med tre kvinnor som livet igenom kämpat mot kvinnovåld, om hur de blev engagerade och om hur de håller engagemanget vid liv.  

Irene Andersson, Britt Johansson och Elisabeth Lewander träffades i Kristianstad på 1970-talet. På den tiden jobbade Irene som mellanstadielärare, Britt arbetade som intensivvårdssjuksköterska och Elisabeth studerade till förskollärare. För Irene och Elisabeth var vägen in i kvinnorörelsen via VPK:s kvinnogrupp (Vänsterpartiet kommunisterna), medan Britt rycktes med av sin kollega på intensivvårdsavdelningen på Kristianstad sjukhus. De förenades i Grupp 8 och bildade i mitten av 70-talet Kvinnogruppen i Kristianstad – med det nationella nätverkets plattform, metoder och strategier i ryggen. Sedermera blev de, som många andra kvinnogrupper sprungna ur Grupp 8, en del av kvinnojoursrörelsen. 1979 startade Irene, Britt och Elisabeth kvinnojouren i Kristianstad som då också kom att bli den dominerande delen av deras verksamhet.

Hur började ert engagemang?

Britt Johansson (BJ): Det var när Mari, en arbetskamrat på intensiven, kom och berättade att hon varit på ett Grupp 8-möte. Då kände jag att här är det som jag längtat efter. Vi pratade och busade mycket tillsammans på jobbet. En dag tog vi emot ronden i sjuksköterskemössa – som vi egentligen inte använde – med ett fastsatt kvinnokampsmärke på. Det var ständiga diskussioner och min kvinnliga kollega var inte rädd för att ta dem och hade alltid svar på tal.

– Lite senare bestämde vi oss för att göra en utställning med temat kvinnoliv. Den började med exempel ur födelseannonser som redan där tydliggjorde skillnader mellan män och kvinnor, till exempel: ”Flaggan i topp, det blev en med snopp”, ”Det blev som vi ville, det blev en kille”. Sen slutade det med en gravsten med den anonyma kvinnan: ”Här vilar ingenjör Sven Olsson och hans maka”. Däremellan bilder kring utseendefixering, kvinnan som resurs på arbetsmarknaden när det behövdes och hur hon sedan sögs tillbaka till hemmet när männen behövde jobb. Det sista illustrerade vi med en dammsugare som jag tror finns på ett omslag till Kvinnobulletinen.

Elisabeth Lewander (EL): För mig började det hösten 1976. Jag var 19 år och hade precis börjat på högskolan för att utbilda mig till förskollärare. Samtidigt engagerade jag mig i dåvarande VPK och gick i politiska studiecirklar. Minns att det var möten i dåvarande Folkets Hus.

Irene Andersson (IA): Jag kom med i Grupp 8, liksom Elisabeth, via en kvinnogrupp med tillhörighet i Vänsterpartiet som då hade ett bokcafé på söder i Kristianstad. Vi fick så småningom en egen lokal på Kapellgatan, men sågs mycket hemma hos varandra. Det var liksom en allmänt radikal tid med olika gräsrotsrörelser, musikrörelsen, tältprojektet och kvinnorörelsen.

Hur gjorde ni konkret när ni började arbeta?  

EL: Vi jobbade mycket i basgrupper och arrangerade medvetandehöjande studiecirklar. Genom åren åkte vi iväg på helgerna och på sommaren till kvinnoläger eller till kvinnofestivaler och läger i Köpenhamn eller Stockholm. Vi hade bokcirklar, där vi bland annat läste Maria-Pia Boëthius bok Skylla sig själv. Vi föreläste, gjorde anti-porraktioner och sålde Kvinnobulletinen utanför Domus i Kristianstad. Vi startade Våldtäktsjouren, som så småningom blev Kvinnojouren. I allt större utsträckning kom vi att ingå i de nationella nätverken som på den tiden fanns i Sverige.

IA: Sen när sexualbrottsutredningen, som gjordes av äldre män, publicerade sina resultat så skedde stora protester från kvinnor ur alla politiska läger. Det slutade med att den fick göras om med nya deltagare. Jag minns att Britt och jag var på några skolor och informerade om våldtäkt. Och hur vi spelade upp sången om sexualbrottsutredningen som Röda Bönor gjort för eleverna på kassettbandspelare.

Era teorier och metoder – medvetandehöjande basgrupper i synnerhet – är ju på många vis en historisk spegling av det som händer nu, inte minst när det kommer till #metoo. Hur tänker ni kring det?

IA: Det geniala med metoo-rörelsen är att den utgår från olika professioner, tidigare har det handlat mycket om sexuella övergrepp i andra rum, men det har inte kopplats så massivt till yrkeslivet, utbildningar och skola. Historiskt tror jag inte att någon aktion kan hålla kämpaglöden vid liv hur länge som helst. Den kan institutionaliseras, som så mycket annat. Men det kanske går att betrakta det som händer nu som en ny uppmärksamhet, där representanter för ledningar måste ta ansvar.

 – Sen skapas ju inte erfarenheter i ett tomrum inne i en enskild människa utan i ett socialt sammanhang. Vad samtalsklimatet tillåter människor att se och reflektera över privat och publikt ser olika ut i skilda tider och olika rum. Om erfarenheter tillåts att finnas i offentliga rum så finns det chans till igenkänning.

BJ: Ja metoo är som ett tidvatten, en flodvåg. Starkt och ofrånkomligt väller kvinnors ilska, skam och självförakt fram. Skammen dränks i kraften av att inte vara ensam och låter den vändas mot och skölja över den som är maktmissbrukare och övergreppet blir synligt. Skäms den som skämmas ska!

För er som kommer ur en rörelse där klassperspektivet varit en ständig ingrediens, hur betraktar ni Metoo, utifrån den aspekten?  

EL: Jag ser numera kvinnokampen ur ett mer intersektionellt perspektiv där klasskampen är en av delarna. Och Metoo är en naturlig del av kvinnorörelsen.

IA: Jag håller med Elisabeth, men det är klart att det går att lägga tonvikt vid olika maktordningar för skilda grupperingar. Grupp 8 var en socialistisk organisation, i den första litteraturcirkeln jag gick i läste vi boken Kvinnokamp för socialism och frigörelse. Enligt den så är feminismen underordnad produktionen och kvinnors ställning i kapitalismen.

– Sen fanns också Arbetets kvinnor, de var mer orienterade mot strejker och industriarbete. Och Svenska Kvinnors Vänsterförbund som jobbade med frågor om arbete, kropp och historia. Men de var inte så radikala som Grupp 8 och den nya kvinnorörelsen när det gällde organisationsform – platta strukturer och medvetandehöjande grupper.

– När det gäller Metoo-rörelsen så startade den visserligen i en arbetsrelaterad kontext, med många tydliga branschtillhörigheter. Frågan är om de mediala och konstnärliga branscherna har lyft övergreppen på ett annat sätt än vad till exempel byggnadsarbetarbranschen har. Det kan ju tänkas. Jag upplever dock inte att någon klasskamps-analys har gjorts.

Vad är nyckeln till att vara organiserad så länge inom något som är så tungt som kvinnojourer för våldsutsatta?

BJ: För mig personligen har nedgångarna varit när egna barn och arbete tagit mycket tid. Det är då den gemensamma kvinnokampen inte fått tillräckligt med utrymme. Även många av utmaningarna har legat på det personliga planet, att inte själv falla in i de traditionella rollerna.

EL: Jag är inte säker på att kvinnokampen alltid är tung. Ibland får vi byta plats med varandra för att inte slitas ut, precis som fåglar som flyger i V-formation. Vi hämtar kraft hos varandra, skapar vågor som vi hjälps åt att surfa på. Kämpaglöden är ju inte ett statiskt tillstånd, det skulle kräva att vi var mer eller mindre maniska. 

IA: Strategin för att hålla engagemanget vid liv var ju att vi kunde göra något åt situationen. Att vi, tillsammans med kontakter för myndigheter och andra representanter, kunde erbjuda en modell för hur dessa kvinnor kunde tas om hand. Att vi då var i ett uppbyggnadsskede och den energi som det skapade, räckte långt. Sen bars vi länge av teorin om att kvinnorna själva kunde bryta sig loss med hjälp av stöd från jouren.

EL: Jag tror nyckeln är att det finns en stark samhörighet i det som är mänskliga rättigheter. Där finns bredden. Att veta att en har rätt är en styrka. Det kommer också som i vågrörelser över världen och det ger mig förnyad energi hela tiden. Att känna igen sig i varandra ger energi. Att veta att jag inte är ensam, att vi är många. Det är en slags kärlek.

Hur praktiserar vi systerskap på bästa sätt i en rörelse och i det personliga livet?

IA: Själv lägger jag ner en del extra kraft på att se och stödja kvinnliga kollegor, och uppmuntra kvinnliga studenter som vill något.

BJ: Det som var en stark sammanhållande faktor tror jag var glädjen, skratten och det vi kände igen i varandras liv, ungefär som Metoo nu ger en upplevelse om att inte vara ensam, att det inte är mig det är fel på.

EL: Jag tror det är genom att vara medsyskon och stötta och peppa varandra. Hjälpas åt att morra och mopsa oss.

Irene, Britt och Elisabeth arbetar fortfarande i olika sammanhang med frågor relaterade till kvinnokampshistoria och kvinnojoursarbete.

Text av Sarah Liz Degerhammar: redaktionsmedlem i Brand.
Illustration av Evelina Mohei.