Identitetspolitikens decennium

Under 2010-talet dominerades det politiska samtalet av prat om identitetspolitik. Men vad var det identitetspolitiska, hur löd kritiken, och vad tar vi med oss in i 20-talet? Brands redaktionsmedlem Miranda har träffat Tilda, en gammal vän och kamrat, för ett samtal om ett av 10-talets nyckelbegrepp.

Miranda: Hej Tilda! Du och jag har ju känt varandra väldigt länge och när vi var små aktivist-kids i Uppsala var vi även politiskt organiserade tillsammans. Men du har också gjort en hel del på eget håll. Kan inte du berätta om din bakgrund som aktivist?

Tilda: Jag har först och främst min bakgrund i miljö- och i djurrättsrörelsen. Det var där det började. Från det gick jag vidare till att ett fackligt engagemang och även till den queer-anarkistiska rörelsen.

M: Jag frågade dig om du ville vara med i ett intervjusamtal om identitetspolitik med mig i Brand, just på grund av din breda erfarenhet som vänsteraktivist i Sverige under 2010-talet. Vad tänkte du när jag frågade dig om det?

T: Jag blev väl rätt nervös. Jag tycker att identitetspolitik är ett begrepp det är svårt att ha grepp om, vad det faktiskt är för någonting. Det kan betyda så himla många saker och används ofta som skällsord. Men det kan också vara en beskrivning av en strömning som har gjort en massa bra saker. Så det känns lite lurigt, men också viktigt att reda ut!

M: Det här numret av Brand kretsar kring temat ”tio år av kamp” och vad vi kan se för politiska strider och strategier framför oss. Jag håller verkligen med dig om att ”identitetspolitik” är ett svårt ämne. Det har varit ett så centralt begrepp i det politiska samtalet de senaste tio åren. Jag gjorde en sökning i medie-arkivet, där man kan söka på nyckelord och se hur ofta de har förekommit i svensk media och läsa artiklarna där orden nämns. När jag tittade på hur ofta ordet ”identitetspolitik” har används i media ser man att det dyker upp runt år 2000, för att sedan stiga markant i användning under 2010-talet, och det peakar 2016.

T: Mm, man minns ju den tiden. Jag kommer ihåg en demonstration i Göteborg som ägde rum 2013 eller 2014 där arrangörerna sa att de inte ville se något ”exhibitionistiskt flum” på banderollerna, vilket var riktat mot queeranarkister och deras identitetspolitik, typ.

M: Ok, så då kände de att de behövde göra en markering mot det ”identitetspolitiska hotet”?

T: Hehe, ja precis. Men har det funnits rörelser som beskrivit sig själva med det ordet eller har det bara varit något negativt? Jag ser det mer som ett ord man kan använda för att beskriva rörelser i efterhand i så fall.

M: Det är en bra fråga. År 2014 publicerade en av de stora dagstid-ningarna en artikelserie på temat identitetspolitik. En artikel var skriven av de som grundade och drev Rummet. I den går de till försvar för det identitetspolitiska, men genom att lyfta fram att det handlar om i grunden materiella strider:

I stället för att lyfta det faktum att identitetspolitiska grupperingar driver radikala och konkreta frågor, väljer man att fokusera enbart på och sedan bagatellisera representationsfrågor. Men att syna samhället utifrån olika kroppsligheter och identiteter hjälper oss i den gemensamma formuleringen av en social rättvisepolitik. […] Identitetspolitiska frågor berör alltså det materiella och det konkreta – någonting som glöms bort i debatten. De berör klass, resursfördelning och makt över den egna kroppen.

Så det är nog sant att det vi minns som identitetspolitik är ganska färgat av hur ordet användes som kritik. Samtidigt kan jag inte helt värja mig från tanken på att det ändå låg något i hur kritikerna beskrev identitetspolitiken. Inte att de hade rätt i sina reaktionära uttalanden mot rasifierade och HBTQ-personer, men att vi ändå kunde se en trend under 2010-talet där fokus, eller i alla fall utgångspunkten för en del organisering, grundade sig i ett medvetandegörande av subjektiva upplevelser, upplevd identitet och tillhörighet.

T: Jag känner att jag vet ungefär vad som menas med det och att det främst användes för att beskriva en antirasistisk rörelse, queerrörelsen och vissa feministiska strömningar. Men vad är egentligen definitionen? Vad är det som gör att arbetarrörelsen inte är identitetspolitisk?

M: Men är den inte det då? Det går väl att beskriva arbetarrörelsen som en identitetspolitisk rörelse där olika människor samlas och formas utifrån sin roll som arbetare. Det är väl ”idpol” om något! Men ja, en ordboksdefinition kanske skulle vara något i stil med ”politiska strömningar eller initiativ som utgår från hur aktörerna identifierar sig” – att det handlar om den subjektiva upplevelsen och gemensamma erfarenheter. Men å andra sidan – vad är då inte identitetspolitik! Jag tänker att det är lättare att försöka ringa in det som ett historiskt fenomen där man förde en politisk debatt utifrån vissa nyckelbegrepp, med en tonvikt på den upplevda erfarenheten, och som också utmålades som identitetspolitik av meningsmotståndare.

T: Ja, jag får mest associationer till identitetspolitik som skällsord och ett utpekande och diskvalificerande när vissa, typ rasifierade eller queers, vill uttrycka sina gemensamma intressen. Men om vi tar begreppet ”tolkningsföreträde” som väl kan sägas höra till det identitetspolitiska vokabuläret, så är det ett begrepp som jag har stört mig mycket på. Både hur det används av grupper som jag sympatiserar med, men också av meningsmotståndare.

M: Det här är din chans att utöva en dubbelkritik! Vad betyder tolkningsföreträde?

T: Haha, det känns fantastiskt! Tolkningsföreträde handlar väl i grunden om att den som är utsatt är den som har rätt att formulera problemet. Till exempel att det är den som blir rasifierad som ska avgöra vad rasism är, inte en vit person. Det är väldigt enkelt att sympatisera med, men kritiken har varit att tolkningsföreträde har används för att tysta: Att den som inte själv har drabbats inte har rätt att uttala sig, vilket gör solidaritet svårt.

Jag har ett exempel från mitt eget politiska engagemang där såg jag att det problemet uppstod. Jag är intersex, vilket betyder att jag tillhör en rätt så liten grupp inom transrörelsen. På grund av att vi är så få till antalet är vi i behov av att människor inom vår bredare rörelse står upp för vår sak. Men där upplevde jag att det fanns en rädsla för att agera i solidaritet med oss bland dem som inte hade samma levda erfarenhet just för att man så himla gärna ville respektera tolkningsföreträdet. Jag tror egentligen inte att det fanns intersexpersoner som tyckte att man inte skulle visa sin solidaritet med oss, men det blev ett destruktivt hjärnspöke. Ibland verkar det som att folk är rädda för att en mobb av queeraktivister ska komma efter dem om de uttalar sig fel, men jag vet inte om jag någonsin sett den mobben in action.

M: Tyvärr!

T: Haha, ja, tyvärr! Och man ser samma sak hos högerextremister. De pratar hela tiden om hotet från PK-sverige som har bestämt att man varken får säga ditten eller datten, nu får man inte dricka julmust längre för det har PK-maffian bestämt. Man bara, va!? Det är ingen som har blivit kränkt av julmust, det är bara ett företag som vill tjäna pengar och därför lanserat ”vintermust”. Det har ingenting med vänstern att göra.

M: Men verkligen! Och om man ser till hur både reaktionära debattörer och alt-rightrörelsen beskriver vänstern så ställer de alltid upp en så märkligt ambivalent dikotomi där vänstern både är de här lättkränkta ”snöflingorna” som kissar ner sig så fort ingen respekterar deras tolknings-företräde. Samtidigt ser de vänstern som ett hot, som farliga extremister med både våldskapital och inflytande över bärande samhällsinstitutioner.

T: Ja, men många snöflingor bildar en lavin!

M: Hehe, jo, det är sant! En annan intressant aspekt av alt-rightrörelsen är att de själva i viss mån har approprierat ett identitetspolitiskt språkbruk. Om Bevara Sverige Svenskt på 1980-talet pratade rätt grovt tillyxat om att ”Sverige är för svenskar och riktiga svenskar är faktiskt vita!” så för man inom någon slags nazi-alt-right-rörelse en debatt om att den svenska ”vithetsnormen” är hotad.

T: Det är verkligen knäppt. Men jag märker själv hur jag har allt mer har gått ifrån det identitetspolitiska i mitt politiska tänkande och organisering om jag jämför med hur jag tänkte och vad jag gjorde runt 2015. Då kändes det väldigt viktigt att prata om subjektiva identiteter och om sociala konstruktioner – att man kan göra motstånd genom att dekonstruera vedertagna subjekt och sanningar. I dag tycks det däremot som att det är mycket mer relevant att faktiskt fokusera på materiella förhållanden när man organiserar sig.

M: Det har du nog rätt i, att det är något i debatten som har svängt där. Nu skulle man kanske dra sig för att i alla fall kommunicera ett politiskt initiativ med identitetspolitiska ”triggerord” och, som du säger, istället fokusera mer på påtagligt materiella frågor istället.

T: Betyder det att vi har tagit ett steg tillbaka eller är det ett tecken på framsteg? Man kanske pratade om hur kön är en social konstruktion just för att det redan var en etablerad sanning att queers har svårare att få jobb och att funkisar är fattiga i högre utsträckning. Därför kunde man prata om strukturerna bakom istället. Men att det nu har blivit en backlash mot den sortens teoretiserande som driver debatten mer mot de materiella frågorna igen, för att de är lättare att bevisa.

M: Det är svårt att säga, men jag skulle ändå vilja beskriva det som att man genom det identitetspolitiska vann rätt mycket mark. Transrörelsen har flyttat fram sina positioner på ett helt otroligt sätt de senaste tio åren, vilket jag tänker ska kopplas till identitetspolitiken. Det är nog ofta en väldigt annorlunda erfarenhet att komma ut som trans i dag än det var för tio år sedan.

T: Ja, jag tror också att det är annorlunda idag. Vi vann dessutom kampen för att ta bort tvångssteriliseringar. Det är ju resultat som kommer från en politisk kamp om vem som har rätt att bestämma vad jag identifierar mig som, inte så mycket om medelinkomst.

M: Men om vi nu kan säga att det har skett en förändring i det politiska samtalet, vad skulle du säga att vi har tagit med oss från de senaste tio årens identitetspolitik?

T: En förändring där vi rört oss bort från identitetspolitiken är att jag upplever det som att vänstern har bytt strategi i frågan om representation. Ett aktuellt exempel på det är hur Pete Buttigieg har försökt framställa sig som det progressiva alternativet för demokraterna i det amerikanska primärvalet på grund av sin homosexualitet. Men ingen köper det längre, utan istället är det Bernie Sanders, heterogubben, som är den radikala. Det fungerar inte att spela på sin identitet på det sättet längre, utan det är de materiella frågorna som styr.

Text: Miranda Cox
Illustration: Kasra Alikhani

Tilda är queeraktivist, skribent och näthatare.
Miranda Cox är medlem i redaktionskollektivet Brand.

Rummet: Rummet var en bloggplattform som grundades och drevs under 2014. De beskrev sig själva som ”en plattform för samtal, diskussion och analys för feminister och antirasister som rasifieras.”