Progressive Genitalia

I Skrapan på Södermalm i Stockholm finns förutom butiker, studentbostäder och en exklusiv bar med det käcka namnet Himlen även Progressive Genitalia. Ett självständigt forskningsinstitut och företag för underlivsutveckling – med tillhörande klinik. Studentkorridorernas kliniska tomhet, med sin konnotation av desinficerade operationshallar, är en perfekt arena för en verksamhet som på många sätt försöker hålla en låg profil.

Jag var tidig till mötet med Professor Rorys privatsekreterare som skulle leda mig den sista biten fram till kliniken. Progressive Genitalia har tagit fram nya rutiner rörande diskretion och säkerhet efter att de väckt stor uppståndelse i USA då två av deras ingrepp och behandlingar, Cock Eater Genitalia och Lesbian Genitalia-Fingers, blivit populära bland hemmafruar i Texas. (Det senare ett ingrepp av ”walk-in-walk-out”-karaktär som utöver att öka den sexuella känsligheten i pek- och långfinger även ger dem förmågan att lubricera.) Att jag var tidig hade i och för sig inget med säkerhetsrutinerna att göra utan handlade enbart om att jag var exalterad inför att äntligen få prata om underlivskirurgins frigörelse från köns-, sex- och kroppsnormer. Att äntligen få diskutera underlivsanarkism med en underlivsanarkist.

Jag har föreläst om neo-fittor i många olika sammanhang, skrivit artiklar och gjort mitt bästa för att i en folkbildande anda försöka få folk att tänka större – men att slå ett slag för kreativiteten har varit svårt. Jag har gått ifrån många samtal med frågan: Varför är det så svårt att fantisera fritt, visionera stort eller bara tänka en liten bit bortom det rådande just när det kommer till könsorganens former och funktioner? Ibland kan det kännas som om alla är socialkonservativa mellan benen – att den du trodde var en anarkist, visar sig vara en fascist i sängen.

Professorn stod vid dörren in till kliniken, i sin ikoniska vita rock över sina sex minst lika ikoniska bröst. Den vinkade till mig och frågade med ett glatt rop om jag ville ha kaffe. Jag brukar allt som oftast vara nedsövd när vårdpersonal rör vid mig och därför blev jag överraskad av gästvänligheten och omfamningarna jag fick av såväl Professorn som dens sekreterare. Jag blev inte alls förvånad över Professorns utseende, kanske för att jag sett den på bild så många gånger. Det som fångade min uppmärksamhet var varken den generösa barmen eller de många könskörtlarna i ansiktet, utan lystern i professorns hela uppenbarelse – strålglansen som kommer med frigjordhet och kroppsligt förverkligande.

Professorn talade öppet och frispråkigt om hur dens kropp både ser ut och fungerar, och berättade mer än gärna om alla olika ingreppen den gjort. Den här öppenheten är en del av professorns aktivism och politiska lobbyarbete. Uppvisningen av professorns kropp är en integrerad del i Progressive Genitalias marknadsföring. Den sker i form av livesända tv-shopföreställningar inför publik, selfies på sociala medier med en betoning på Instagram och Grindr, men också genom Professorns lite mer personliga projekt, musikalen Progressive Genitalia – A Musical Sing-a-long Experience.

Att Professorn vid upphetsning kan utsöndra vin, champagne och kolasås ur sina bröst används återkommande som ett moment i föreställningarna och det delas friskt ut glas till lyckligt lottade i publiken. Könskörtlarna som jag nämnde finns inte bara i ansiktet utan även över buken och i hårbotten, och är en av Professorns stora kirurgiska genombrott. De kallas passande nog för Progressive Genitalia-körtlar eller PG-punkt. Med hjälp av gensaxtekniken CRISPR/Cas9 har Professorn lyckats kombinera element och egenskaper från såväl klitoris som ögat, vilket har tagit intimiteten i voyeurism till en helt ny nivå.

Samtidigt som vi pratade om underlivsinnovation bläddrade vi igenom en av Progressive Genitalias postorderkataloger. Djuphavsdjur och -växter är återkommande källor till inspiration för Professorn; vi kan se det i könsorgan som ”Anemone Genitalia”, ”Octococks” och ”Artificial Genitalia Pet”. Men det är viktigt att inte begränsa sig enbart till det biologiska. I Progressive Genitalias utbud finns en rad olika könsorgan som sträcker sig mot det teknologiska så som ”Touchscreen-Genitalia” eller till exempel ”USB-genitalia” som möjliggör sex med alla USB 3.0-portar. Dessvärre är USB C-kompabilitet inte färdigutvecklat ännu så den som vill ha sex med senaste generationens Macbook får vänta. Det finns en stor utvecklingspotential inom teknikfältet, vilket är den front som Progressive Genitalia för närvarande investerar som mest i, berättar Professorn. De har initierat ett forskningsprogram för att utveckla nya könsorgan och sexakter genom VR-teknik, radiostyrning samt för att utreda på vilka sätt strålning skulle kunna implementeras. Det är givande, till och med produktivt, menar Professorn, att försöka tänka sig sex helt bortom cis- och heteronormer. Det handlar om att inte låsa sig vid fenomen såsom penetration, eller ens vid kontakt och närhet. Känslor och sensationer kan uppstå och uppkomma av så mycket. Det är just därför som strålning och radiostyrning är så intressant; för att omformulera vad närhet, intimitet och sexualitet kan innebära.

Det märktes att patientbemötandet genomsyrar hela Professorns praktik – soffan, sekreteraren, kaffet, utsikten, att professorn så förtroligt berättade om sin kropps mest spännande egenheter fick mig att våga dela med mig av mina egna.

År har gått sen min vaginoplastik på Karolinska sjukhuset i Solna. Att något varit nödvändigt, ja, livsnödvändigt, betyder inte att det inte hade kunnat göras bättre. Dock är det fortfarande lite som om det i det kollektiva narrativet endast finns två tillgängliga positioner att inta i förhållande till sitt post-op-könsorgan – antingen en bejublande tacksamhet eller ett tabubelagt ångrande. Jag efterfrågar något däremellan, främst för min egna skull men också för att jag tycker att båda dessa positioner spelar cis-hetero-vården i händerna. För inget av dessa förhållningssätt ifrågasätter vårdens form, utgångspunkter och övergripande visioner. Det finns fler konstateranden att göra än om något varit rätt eller fel att göra, och det finns fler frågor att ställa än om någon varit rätt eller fel person för det som gjordes. Så mycket av trans-vården handlar om att komma fram till om patienten är rätt för det vården gör, och inte om hur vården kan göras på ett sätt som är rätt för patienten.

Jag tycker att min klitoris är onödigt och opraktiskt liten. Jag undrar över hur beslutsprocessen kring dess storlek såg ut. Var det mitt ansvar som jag inte förmådde att ta eller var det kommunikationen mellan mig och min kirurg som felade – att hans idé om en eftersträvansvärd klitoris inte överensstämde med min. Då min klitoris består av en del av det som tidigare var mitt ollon undrar jag ibland vad som hände med resterande delar av ollonet och om en inte hade kunnat göra något kul med dem. Jag tänker att om nu ollonet i kirurgens mening var för stor för en klitoris hade jag då inte kunnat få två klitorisar istället? Det finns säkert kirurgiska, medicinska och tekniska begränsningar men det finns också möjligheter. På nåt sätt känns det som om det är mer radikalt att be vården om två klitorisar än att be dem invertera en penis till en vagina. Så länge vi strävar efter att bli, likna och komma så nära cisnormer och binära ideal vårdas vi, men när vi försöker skapa eller bara antyda andra ideal ses vi som befängda och irrationella.

Jag har träffat så många läkare (samtliga män) som utifrån att jag är trans-kvinna per automatik antagit att min högsta önskan är att bli en liten naturlig och fullständigt osynlig cis-flicka. De vårdar mig av medömkan och kan inte ta in faktumet att om möjligheten funnits så hade jag fan opererat in stilettklackar i mina hälar. Skämt åsido, det jag vill säga är att om jag inte kunde vilja det som är ”outside the box” hade jag inte upptäckt att jag var trans* från första början.

Professorn nickade bekräftande och hällde upp mer kaffe åt mig. Själva ur-idén till Progressive Genitalia väcktes av en rad möten som Professorn själv hade med den offentliga vården. Det började som en sorts motreaktion mot etablerade uppfattningar om icke-binaritet. Uppfattningar som inom vården leder till att vissa former och uttryck av icke-binaritet premieras. Förståelsen av icke-binaritet stannar ofta vid en stereotyp om ett okodat androgynt mellanläge. Vilket osynliggör icke-binäriteter som kodas eller görs på andra sätt. Icke-binäritet kan vara en frizon men det är också något som är omgivet av normer precis som allt annat. Problemet blir tydligt just i mötet med vården, för det är vården som både har makt över och får makt genom mediciner och behandlingar. Vårdens förhållningssätt till sina diagnoser är synnerligen skevt, och då menar jag inte på ett queert sätt. Diagnoserna är tänkta att beskriva oss för att hjälpa oss, men då de inte är skrivna av oss, slutar det nästan alltid med att de försöker styra och bestämma över oss.

Precis som hemmafruarna i Texas kände jag mig lockad av Cock Eater Genitalia – en enorm fitta med huggtänder och taggar. Inte bara för att den på flera sätt är en total motsats mot läkarnas och kirurgernas ideal för en fitta, utan jag lockas av tanken att få omvandla min smärta, t.ex. den jag kan känna vid vaginalpenetration, till något utåtagerande. Men efter mycket tänkande och rådgivande med Professorn bestämde jag mig ändå för att gå vidare med en Volvox Carteri Genitalia – ett könsorgan som kan utsöndra och absorbera feromoner. Den är ihålig och grönvit, visserligen påminner den till formen om en kuk men det förbises då den i själva verket är en blomma. I produktbeskrivningen står det att den fungerar bäst och ger som mest njutning blåsiga dagar på höga höjder då många feromoner eller andra signalsubstanser är i rörelse. Den skulle passa mig perfekt kom vi fram till, jag som inte bara är svag för blommor, utan också bor ute i skärgården, där utflyttningen som gjort öarna öde och husen tomma inte på något sätt påverkat havsvindarnas ständiga närvaro.

Det finns de som vill tolka Progressive Genitalia som en kritik mot plastikkirurgi. Men så är verkligen inte fallet, Progressive Genitalia är inte ironi. Progressive Genitalia handlar om att återerövra kirurgin. Människokroppens omformlighet är redan ett allmänt faktum som bör tas på allvar, frågan är hur vi gör bruk av det. Progressive Genitalia försöker öppna nya rymder för tanke och begär. Att med drömmar, skoj och fantasi som medel frigöra kroppen, könet och sexet ifrån maktens och de styrandes ideal.

Men Progressive Genitalia rymmer inte bara glädje utan innebär också ett sorts sorgearbete över utopins omöjligheter och risker. Genitalierna blir symboler inte bara för ett bearbetande av vår kroppslighet, utan också för ett berikande av framtiden, med en framtidstro som för en gångs skull grundar sig i våra liv och erfarenheter. En framtidstro som utgår från vår kropp- och köttslighet och inte ifrån bevarandet av ciskönen. Vi kan drömma oss framåt och bortom just därför att drömmen är vår.

I slutet av vårt samtal, innan sekreteraren kom för att visa mig ut via en kulvert under Götgatan, frågade vi oss om allt det vi pratat om varit utopi eller dystopi. Vi hittade inget svar men kunde konstatera att vi båda känner lite samma sak inför att vara trans*. En fusion av utopi och dystopi – det vill säga en sorts stjärn*ingspunkt i nuet.

Text av Xenia Klein: konstnär och redaktör för detta nummer.

Professor Rory är drag-artist vars instagram går att följa på @progressive_genitalia.

Illustration: Marjo Palokangas

Ordlista

Neo-fitta: fitta formad/omformad med hjälp av kirurgi, ingrepp som är vanligast förekommande hos cis-kvinnor.

CRISPR/Cas9: Avancerad och exakt teknik för att klippa i och potentiellt kombinera om DNA. 

Post-op: efter operation. Ibland hörs även ”pre-op”, dock ska en inte förutsätta att alla som är trans opererar organ.