Upphäv familjen – Kollektivisera omsorgen!

På en resa genom orgier, ockupationer, queer befrielse och autonom marxism söker M.E. O’Brien svaret på frågan som hägrar bakom alla revolutionära rörelser: hur bör vi ta hand om varandra?

Länge har kampen för att avskaffa familjen undersökts som ett möjligt sätt att övervinna både patriarkal och heterosexistisk makt i ett enda slag. Det har dock samtidigt lyfts farhågor från många som försvarar familjen som det enda och sista skyddet mot statens våld, rasförtryck och fattigdom. För dessa som försvarar familjen med progressiva argument så likställs avskaffandet med försummande av barn och förbud mot ömhet och omsorg gentemot sina nära.

Marx och Engels är välkända för att avfärda spekulativa skildringar av kommunistiskt liv, för att avfärda fiktioner som saknar analys av hur ett sådant liv kommer att uppkomma ur kapitalismens kriser och inre motsättningar. I Socialismens utveckling från utopi till vetenskap målar Engels upp en uppdelning som kommit att användas av marxister för att undvika att fastna i det spekulativa, och oavsiktligt bara bli science fiction-författare. Även om en kan hålla med om att bara beskrivningar av kommunistiskt liv inte leder till den revolutionära potential som de ­utopiska socialisterna tänkte sig, så skulle jag hävda att spekulativa visioner trots allt fyller viktiga politiska funktioner. Fasan i att sovjetstaternas samhällen kunde kallas ”kommunistiska”, trots att de baserades på klass och lönearbete, kräver att vi vandrar in på den mark som Marx och Engels förbjöd: att skriva fiktion om de framtider vi vill skapa. Sådana visioner kan både provocera och berika, men deras primära funktion ligger i att synliggöra samtidens fruktansvärda skörhet, och att ge virke till den eld av utforskande och upptäckande som ligger i den radikala kampens kärna. 

När Marx och Engels tar upp möjligheten att avskaffa familjen så använder de sig av ett centralt begrepp från filosofen Hegel – Aufhebung, det vill säga upphävande. Detta begrepp har inom tyskan den dubbla innebörden att det kan handla om att lösa upp någonting och att häva upp det till en ny nivå. Upphävandet skiljer sig alltså från det klassiska avskaffandet, som i ”avskaffandet av slaveriet”. Kampen för att upphäva familjen innebär med andra ord inte att förstöra människors möjligheter att forma omsorgsfulla, romantiska, eller föräldraband. Det handlar inte heller om att lovsjunga all den press som kapitalismen sätter på familjelivet. Istället handlar det om att befria och expandera vår kapacitet att utöva omsorg för varandra. I den här texten kommer vi att gå in i en spekulativ skiss av hur en ny form av social reproduktion skulle kunna ersätta familjen, med utgångspunkt i kommunen som social enhet och med inspiration från autonom marxism och den utopiska 1800-talssocialisten Charles Fourier.

Den kommunistiska sociala reproduktionen
Arbetaren är beroende av lönearbetet och familjen är samhällets huvudsakliga omfördelande organ. Bortom lön, statlig pension, bidrag och försörjning i fängelse så förlitar vi oss i regel på de som vi kallar familj för att överleva. För de som inte är arbetsdugliga, så som barn, personer med funktionshinder och de äldre, så är det primära sättet att få sin försörjning att stå i beroende till en lönearbetande familjemedlem. 

Kärlek och omsorg är i vårt samhälle bundna till det ekonomiska beroendet av, och skyldigheterna till, familjen. Och genom familjen så är också den sociala reproduktionens arbete präglat av dessa maktrelationer. Familjen är därför motsägelsefull, den är både sättet att få tillgång till kärlek i en annars rå och farlig värld, samtidigt som den präglas av en situation av privat makt och beroende, nästan helt utan skydd mot internt våld, kränkningar, sexism och heteronormativitet. Oavsett hur bra vissa familjer kan vara, så skyddar kärnfamiljens avskildhet dem från politisk utveckling och kamp. För de som inte kan leva goda liv under den normativa könsordningen så blir vilken familj en hamnar i ett lotteri på liv och död. Statens lagar, lönearbetet och familjen är alla inkompatibla med blomstrandet av könsmässig frihet och sexuell mångfald. Upphävandet av familjen kommer att bli födelsen av nya institutioner och kärlekspraktiker, reproduktion och erotiskt liv. 

Istället för avskilda kärnfamiljer så skulle familjens upphävande tvinga omsorgen att bli kollektiv. Familjens domäner såsom den ömsesidiga kärleken och stödet; fostrandet av barn; omhändertagandet av de sjuka; erotiska band och njutning; stöttandet av närståendes försök att uppfylla sina drömmar; drömmar som inkluderar självuttryck såsom kön skulle vara olika former av omsorg som vi skulle ägna oss åt tillsammans. Inom kapitalismen är omsorgen en kommersialiserad, undertryckande och alienerad handling, men inuti den så finner vi en kärna av möjlig kommunistisk ömsesidighet.

En samling kring folkköket
Under långvariga uppror och kriser ser vi ofta hur folk organiserar sig spontant för att kollektivt organisera den sociala reproduktionen. Jag skulle kalla dessa samhällsorganiseringar för kommuner, vi kan se dem som primitiva former av kommunistisk social reproduktion. När en multitud av människor konfronterar stat och kapital på en avgränsad plats så utvecklas sätt att sköta matförsörjning och sovarrangemang kollektivt, dela barnomsorg och hjälpa funktionsvarierade kamrater. Det finns ett tydligt behov av kollektiv omsorg för att få kampen att fortsätta, skydda varandra från skada och möjliggöra en mångfald av deltagande.

Någon version av detta uppstår alltid så fort en långvarig ockupation slår rot, vare sig det är i protestlägret kring Standing Rock, ZAD i Frankrike, torgprotesterna hos Nuit Debout och Indignados. I Oaxaca-kommunen 2006 skapade kvinnor kollektiva strukturer för reproduktiva aktiviteter mitt på barrikaderna som ett sätt att hålla protesterna vid liv och samtidigt bekämpa hemmets kvinnoförtryck:

Barrikaderna var platser där Oaxacas befolkning gjorde allt, tillagade och delade mat, hade sex, meddelade nyheter, och kom hem till i slutet av dagen. Vatten, mat, bensin och läkemedel återtogs och omfördelades i befolkningen. Och på samma sätt så togs det reproduktiva arbetet tillbaka för att omfördelas från hemmets isolerade sfär, och blev ett sätt att tänka om våra sociala liv och gemensamma band. 
(Barucha Peller, ”Self-Reproduction and the Oaxaca Commune”, ROAR 1., 2016)

Dessa arrangemang är en del av den pågående kampen. De kollektiviserar reproduktivt arbete och skapar nya former för intimitet, de öppnar upp nya vägar som en kan använda för att bestrida kön och heteronormativa sexuella relationer. På så sätt kan kommunen direkt utmana den isolerade kärnfamiljen. Även om kvinnohat, homofobi och sexuellt våld ofta har varit ett inslag i sådana gemensamma protestsituationer så skapar den kollektiva och politiska karaktären ett bättre forum för att bestrida förtryck än vad familjen gör.
De protestläger och ockupationer vi bör kämpa för kommer att göra bruk av framväxande former av kommunistisk reproduktion med feministisk och queer praktik. De är glädjerika platser präglade av ny samvaro, ihärdig kamp och, förhoppningsvis, bättre sex.

Ett tillstånd av långt mer djupgående och vida spridda uppror skulle således kunna ge upphov till en kollektiv social reproduktion på en skala som skulle kunna bli allmänt dominerande. Vi kan inte veta vilka förutsättningar framtida uppror kommer ha, men vi kan teckna upp de kriterier som behövs för en bred kommunisering: en kritisk massa av arbetare skulle snabbt behöva ta över, förvandla och börja bruka infrastruktur och land för att folket ska kunna överleva utan marknaden. Kärnfamiljen som förlitar sig på lönearbetet skulle nu bli en direkt bromskloss för en gemensamt organiserad överlevnad, för frihetens och upprorets fortlevnad. Denna bromskloss skulle behöva utmanas för att dess inbyggda logik av makt, förtryck och heteronormativitet inte ska korrumpera den gemensamma reproduktionen. För att det gemensamma uppehället ska bibehållas, produktionen av det som behövs för mänsklig blomstring och överlevnad, får det aldrig tillåtas förutsätta eller förlita sig på delaktighet i kärnfamilj och lönearbete. För att inte gå i sovjetstaternas fälla behöver reproduktionen eftersträva demokratisk, kollektiv förvaltning och global cirkulation av produktiv aktivitet utan marknad.

Det brittiska autonomistiska mediakollektivet Angry Workers spekulerar i sin artikel ”Insurrection and Production” i de möjligheter som finns för en kommuniserande revolutionär process i Storbritannien, med fokus på de väsentliga industrier som måste tas över för att upproret ska kunna ta fäste. Angry Workers föreslår att ett framgångsrikt uppror måste skapa grannskapsråd som kan kollektivisera matproduktion och konsumtion. Dessa kommuners uppgift blir inte att utopiskt visa, utan istället att taktiskt framtvinga en generalisering av det kommunistiska tillståndet. De skriver:

Upproret och övertagandet av väsentliga industrier måste gå hand i hand med skapandet av grannskapsenheter på 200 till 250 personer: gemensamma ytor (f.d. hotell, kontorshus, skolor, etc.) blir centrala noder för distribution, hushållsarbete och lokalt beslutsfattande. Att snabbt ordnanda grannskapsenheter är lika viktigt som att ta över de väsentliga industrierna, dels för att bryta isoleringen av hushållsarbete och könshierarkier, men också för att skapa en viktig motvikt mot den centralisering som industrierna utgör: en decentralisering av vissa sociala uppgifter och beslutsfattande.

Dessa grannskapsenheter skiljer sig från 1900-talets kollektiv: den avsiktliga, småskaliga, motkulturella gemenskapen som försökte överleva under ett marknadssamhälle. Dessa kollektiv inkluderar 60- och 70-talets gröna våg med kollektivjordbruk, kollektivhus med hippies och punkare, husockupationer, queera storfamiljer och utopiska planerade samhällen. Alla dessa är legitima strategier för att försöka leva mindre alienerat under kapitalistisk utsugning och individualisering. De är en beundransvärd del av den radikala traditionen men i slutändan så kommer de alltid verka inom, och stoppas av, kapitalismens strama villkor.

Kollektiv i ett kapitalistiskt samhälle tvingas in i den delade ekonomiska självförsörjningen och isoleringens fattigdom, eller så tvingas de bli beroende av bidrag från lönearbete eller arv. Trycket från kapitalistisk lagstiftning, fattigdom, interna klassmotsättningar och bristen på strukturer för att hantera interna konflikter leder ofta till kollaps av sådana självvalda samhällen. Bara betydande klassprivilegier erbjuder långsiktigt stabila kollektiv.

Många förespråkare för planerade samhällen brukar felaktigt hävda att de bara genom sin existens kommer att inspirera en gradvis spridning av kollektiv inom det kapitalistiska skalet. Och att de på så vis kommer att möjliggöra en anarkistisk kommunism i samtiden. En mängd isolerade motkulturer har blommat upp inspirerat av sådant tänkande, men ingenting tyder på att de i sig kommer att lyckas erbjuda en utväg från kapitalet och den kapitalistiska statens herravälde. De strukturella villkoren för hur människor blir arbetare genom fattigdom och marknadsberoende, tillsammans med statens våldshot, gör att en sådan revolutionär övergång tycks omöjlig.

För Angry Workers och denna text så innebär en kommun inte ett självvalt kollektiv utan en kollektivisering av det reproduktiva arbetet och konsumtionen, upphävandet av familjen och frigörandet av kärlek, omsorg och erotik i en delad demokratisk sfär av liv. För att överleva som ett underlag för frihet så måste kommunen vara en del av den bredare kampen för att krossa statens makt, ta över produktionsmedlen och besegra kapitalet. Kommunen som social reproduktion kan endast etableras och överleva under revolutionära omständigheter.

Om Charles Fourier
I denna vision av kommunen som en kollektiv och lekfull plats för reproduktivt arbete finns ett drag som påminner om Charles Fouriers teorier. Han var en framträdande figur inom 1800-talets tidiga socialistiska rörelse, och en av de som avfärdades av Engels som utopisk. Fouriers texter om den borgerliga familjen, kapitalismens fasor och kollektiva kommuner hade en stor inverkan på tidens politik, och många av Marx bästa feministiska uttalanden är nästan ordagranna citat av Fourier. 

Fourier är känd för att vara en av de första att lyfta fattigdomens koppling till marknadsekonomin, och att socialister därför måste avskaffa marknad och privat egendom. Han var också en av tidens absolut viktigaste förespråkare för kvinnors rättigheter, han såg äktenskapet, familjen och underordningen av kvinnan som en hörnsten i det borgerliga samhället och var den som ursprungligen myntade begreppet feminism. Hans tredje stora bidrag var just den utopiska kommunen. Han föreslog att socialismen skulle organiseras i form av produktions- och jordbrukskommuner som han kallade för falanger. Varje kommun med en befolkning på 1600 personer som huserades i stora klosterliknande byggnader. 

Som grund för visionerna hade han en teori om ”passionerad attraktion” utifrån vilken han tänkte sig att ett socialt samhälle utan tvång skulle kunna skapas. Den sociala ordningen och det produktiva arbetet skulle inom kommunsamhället kunna utföras genom ”kärleksfullt arbete”: att skickligt använda njutning, erotik och glädje som incitament för att kollektivets och individens intressen skulle sammanfalla. Han skrev: ”från att vara helt onyttigt för samhället kommer kärlek att bli den vackraste drivfjädern i det sociala maskineriet”. Kärlek och attraktion skulle ersätta makt och herravälde.

Han var helt säker på att människan av naturen var polyamorös, bisexuell och en erotiskt glädjefylld varelse. Den fria kärleken skulle vara en av kommunens största lockelser, och efter att ha upplevt kommunen skulle ingen vilja återvända till den skenheliga äktenskapliga familjen.

Fourier skrev om sexuell frihet med en stor grad av fantasifulla utsvävanden. Han gick bland annat djupt in i att beskriva den viktiga rollen som koreograferade orgier skulle spela i den socialistiska utopin. Som en parodi av den katolska kyrkan så uppfann han ett frivilligt prästerskap med en hierarki baserad på sexuell skicklighet, osjälviskhet och förmåga att föra sexuell njutning till de mest ensamma och behövande i samhället. Istället för krigets fasor målade han upp scenarion med kringflackande religiösa arméer av älskande ungdomar som demonstrerar sin erotiska skicklighet på slagfälten. De som kände sig överträffade av fienden kunde ge upp och underställa sig orkestrerad sexuell underkastelse och lekfull bestraffning. Fourier beskriver ett sådant slagfält så här:

När översteprästinnan, Älvan, vänder sin hand så tar den extatiska riten vid. Trupperna rusar in i varandras armar, i slaget som följer ges smekningar ut i överflöd. Allt som kommer till hand kommer att strykas och undersökas, alla överlämnar sig själva till naturens oförstörda enkla impulser. Varje medverkande stryker vidare från en person till nästa, skänker kyssar till alla de passerar med lika del iver som snabbhet.

Trupper specialiserade i samkönat begär sätts in: ”För att sammandrabbningen inte ska bli statisk bör den brytas upp. För maximal harmoni så måste blandad och homosexuell attraktion ställas i tjänst. Grupper av Sapfos och Spartas anhängare bör kastas in i striden för att drabba samman med personer av deras egen typ.” Blandningen av attraktioner tillåter det sexuella prästerskapet att utdela sina rekommendationer för de mest kompatibla romantiska parningarna baserat på harmoni, oavsett kön.

Fourier var en förtjusande pervers spekulativ science fiction-författare, och en inspiration för att föreställa sig den framtida queera kommunen. Retfullt skriver han att ”den nya ordningen kommer att öppna upp för sätt att älska av sådan prakt att hela vår civilisations berättelser om kärlek inte kommer att väcka något mer än medlidande.” Fouriers arbeten kan frammana inte bara konkreta alternativ till kärnfamiljen, utan också ett öppet erotiskt begär för vackrare sätt att leva som vi ännu inte förmått oss upptäcka. 

Kommuner att vänta sig
Snarare än att implementeras genom planering så kommer kommunen bara att kunna uppstå spontant ur uppror. När massorna av arbetare direkt konfronterar staten, kapitalet och förtrycket i sina egna liv, först då uppstår behovet av att vända sig till strategier för kollektiv överlevnad bortom familjen. Under en insurrektionell period så kommer folk att först ockupera stora byggnader som centrala punkter för social reproduktion, med kollektiva matsalar, tak över huvudet, förskolor, vård och samlingsrum för demokratiska sammankomster. Föräldrar som deltar i kampen kommer att behöva dela arbetet med barnomsorg för att möjliggöra sitt deltagande och dessa nya institutioner skulle kunna erbjuda både kollektiv överlevnad och nya former för glädje och gemenskap. 

Upphävandet av familjen innebär inte avskaffandet av de släktband som i många fall kan ge tillflykt från och skydd mot fattigdom, rasism och statligt våld. Istället skulle det innebära just att expandera denna ömsesidiga omsorg, in i bredare sfärer av kämpande gemenskaper. De mest motståndskraftiga familjerna – vita kapitalister, våldsamma patriarker, homofober och andra som är investerade i den normativa isolerade familjen – skulle behöva utmanas i feministisk, queer och kommunistisk kamp genom stöd till de behövande inom familjerna och påtryckning från kommungemenskapen. Ju mer kärleksfull och självvald familjen är desto mer mottaglig kommer den att vara för att upphäva sig själv, genom att uppgå i en större välorganiserad och kärleksfull kommun. 

Inom kommunen kommer släktband att kunna ta sig an många fler former, men de skulle vara integrerade i den bredare ömsesidigt beroende kollektiviteten. Som en av sina uppgifter har kommunen att tillhandahålla de nödvändiga relationer och behov barnen har. Individer kan välja att skapa familjeliknande arrangemang med en eller fler medföräldrar för att fostra barn. Vissa tidigare strömmar av familjekritiker har felaktigt spelat ned behovet av kontinuerlig uppmärksamhet från ett mindre antal vuxna som den psykologiska forskningen de senaste decennierna visat är av yttersta vikt för ett barn tidigt i livet. Bland alla möjliga former av nära relationer inom en kommun kan barnet, vårdnadshavarna eller deras närmaste välja att påverka och utveckla arrangemangen när barnet växer. Att dela barnuppfostran på flera, lägga till långsiktiga omsorgspersoner och att som förälder växla romantiskt partnerskap kommer att vara helt inom normen.

Men den centrala punkten är att dessa nära och fostrande band inte på något vis fyller en ekonomisk funktion, de är endast frivilliga arrangemang som går att ingå i inom en större ekonomisk enhet. Den materiella konsumtionen och sociala reproduktionen är kollektivt organiserad. Då barnets materiella och sociala behov tillgodoses av kommunen och med mångfalden av tillgängliga nära relationer har barnet och till viss del även en förälder möjlighet att avlägsna sig från familjearrangemangen. Om ett barn befinner sig i en svåruthärdlig levnadssituation kan andra nära vuxna ingripa, erbjuda andra boendearrangemang eller rent av nya familjer vid behov. Barn kan på eget bevåg passera genom en flerfald av hushåll under sin uppväxt, inklusive tid i barncentrerade gruppbostäder, alltid inom ett och samma grannskap eller korta sträcka från den ursprungliga grupp av vuxna den kanske identifierar som sina föräldrar. När barnet väl blir äldre tänkte sig Fourier att ungdomar skulle ge sig ut över kontinenterna för att utforska världens alla rikedomar, och samtidigt kan de hålla digital kontakt med sina vänner och olika former av familjerelationer. 

Kommunen bär också på möjligheten att ömsesidigt stötta varandra i att hitta hem och utforska identitet, uttryck och kön. Nya utgångspunkter för kön skulle kunna integreras i fostran av barn, i lekar och sociala platser, i underhållning och medicinsk vård. För en ömsesidig kommunistisk syn på mänskligt välbefinnande och personlig blomstring skulle radikal könsfrigörelse vara en central aspekt. Könen skulle genomgå en massiv omvandling genom upphävandet av familjen, fri sexualitet och kollektiviseringen av social och materiell reproduktion. Det skulle inte längre tjäna som grund för arbetsdelning, dominans eller sexuellt våld. Istället skulle könet kunna omskapas och få en betydelse som det redan har inom transerfarenheten och många transgemenskaper: som ett sätt att uttrycka subtila personliga sanningar, som en del av skönheten och rikedomen i de mänskliga uttrycken, som ett utövande av estetik, erotik och personlig uppfyllelse. 

Text av ME O’Brien: förälder, skribent och lärare. Hon arbetar med the NYC Trans Oral History Project och är med och driver den nystartade gaykommunistiska tidskriften Pinko.

Översättning och illustration: Mika Kastner-Johnson.

Alla citat av Charles Fourier kommer från hans bok The Theory of the Four Movements från 1808, den finns tillgänglig gratis på libcom.org.

Lästips för mer queerkommunistisk kritik av familjen:

Sophie Lewis, Full Surrogacy Now: Feminism Against the Family, Verso Books, 2019;

Ordförklaringar

Utopisk socialism: Ett nedsättande begrepp om tidiga socialister som tänkte att man inom kapitalismen skulle kunna bygga jämlika utopiska samhällen som kunde konkurrera ut kapitalismen genom att vara mer attraktiva och effektiva.

Social reproduktion: Det arbete inom kapitalismen som oftast är oavlönat och utfört av kvinnor, som går ut på att föda, hålla vid liv och ta hand om arbetarna för att de sedan ska kunna utnyttjas inom produktionen.

Autonomism: en gren av marxism från italienskt 60tal som sätter fokus på direkt aktion och självorganisering, har mycket gemensamt med social anarkism. Se även Brands podcast Den gyllene horden på tidningenbrand.se/podd.

Angry Workers: libcom.org/blog/angryworkersworld

Sapfister och Spartiter: Sapfo var en grekisk lesbisk diktare, benämningen kommer från hennes födelseort Lesbos. Militären i den grekiska stadsstaten Sparta var kända för att ha förband av endast manliga homosexuella par.