Mer än bara postergirls

2021-03-09

I västerländsk media har de stridande kurdiska kvinnorna porträtterats som en sensation. Men denna framställning missar motiven bakom kampen och förbiser en tradition av kurdiska kvinnors militanta motstånd. Det är dags att erkänna de politiska dimensionerna av denna kamp, som går bortom motståndet mot Islamiska staten och är mer än bara bilder. 

En ung, kurdisk kvinna vid namn Rehana har fått stor uppmärksamhet i media, efter rapporter om att hon på egen hand ska ha dödat hundratals IS-soldater. En bild på denna leende kvinna, iklädd stridskläder med ett gevär i handen, cirkulerar flitigt på sociala medier. Oavsett sanningshalten i mytspridningen väcker den enorma uppmärksamheten kring Rehana flera viktiga frågor. Den är ytterligare ett exempel på artiklar och rapporter som tjänar till att glamourisera de kurdiska kvinnomiliserna som strider mot IS, samtidigt som de ger lite eller inget utrymme åt själva politiken bakom dessa modiga kvinnors strid. Media är besatt av att framhålla hur dessa kvinnor motsäger den förutfattade bilden av kvinnor från Mellanöstern som förtryckta offer och framställer därför de kvinnliga miliserna helt felaktigt som ett nytt fenomen. Genom att projicera bisarra, orientalistiska fantasier på de kvinnliga soldaterna nedvärderas en legitim kamp och motiven och drivkrafterna bakom kvinnornas val att strida mot IS förenklas grovt. 

Det verkar kort sagt populärt att framställa kvinnor som tilltalande fiender till IS utan att ställa några frågor om deras ideologi eller politiska mål. Samtidigt anklagas det kurdiska ledarskapet av vissa för att exploatera dessa kvinnor i PR-syften, för att försöka vinna sympatier hos den allmänna opinionen i väst. Denna kritik är möjligtvis sann till viss del, men den förbiser mångfalden av politiska riktningar hos det kurdiska folket, som lever utspridda i Syrien, Irak, Turkiet och Iran. Den missar även att kurdiska kvinnor har ägnat sig åt väpnat motstånd i många decennier.

Tuffa amazoner
Att kvinnor tar till väpnad kamp i vad som är i grund och botten ett patriarkalt samhälle, särskilt mot en grupp som våldtar och säljer kvinnor som sexslavar, är ingenting som media verkar lägga vikt vid. Istället väljer man, till och med i modemagasin, att appropriera kurdiska kvinnors kamp i egna, sensationslystna syften. Journalister väljer ofta de mest “attraktiva” soldaterna för intervjuer och exotiserar dem som “tuffa amazoner”. Det må vara fascinerande att (från ett orientalistiskt perspektiv) upptäcka en kurdisk kvinnorevolution, men sanningen är att min generation växte upp med kvinnliga stridskämpar som en naturlig del av vår identitet. Även om det finns mycket kvar att göra så har dessa kvinnor, som vissa okunniga kallar för “symboliska”, i själva verket format medvetandet hos miljontals kurder.

I nuläget kämpar kurdiska kvinnor inte bara mot IS och Assad-regimen i Syrien, utan också mot regimer de ser som förtryckande, som de i Turkiet och i Iran. Det finns många exempel på kvinnliga krigare eller ledare i kurdisk historia. 

Genom att projicera bisarra, orientalistiska fantasier på de kvinnliga soldaterna nedvärderas en legitim kamp och motiven och drivkrafterna bakom kvinnornas val att strida mot IS förenklas grovt. 

Kara Fatma ledde en bataljon på nästan 700 män i det Ottomanska riket och lyckades även få in 43 kvinnor i militärleden under 1800-talet, vilket var ovanligt för den tiden. 1974 blev 22-åriga Leyla Qasim den första kvinnan att bli avrättad av det irakiska Baath-partiet på grund av sin roll i den kurdiska studentrörelsen. Trots detta historiska arv vore det en överdrift att kalla det kurdiska samhället jämställt, med tanke på omfattningen av mansdominerat styre och våld.

Försvarsstyrkorna i YPG i Syrien och YPJ från syriska Kurdistan har stridit mot IS i två år och leder en storslagen motståndsfront i Kobane i norra Syrien. Uppskattningsvis 35 procent av de stridande är kvinnor. YPJ bildades 2013 som en autonom kvinnoarmé och utför självständiga militäroperationer. Flera hundra kvinnoförband är utspridda i Kurdistans syriska regioner. Meysa Abdo leder motståndet i Kobane och hundratals kvinnor har dött i striderna mot IS. I syriska Kurdistan, som utgörs av araber, assyrianer, turkmener och armenier, leder kvinnor en social revolution mot den patriarkala samhällsordningen, genom jämställt styrelsesätt och en feministisk gräsrotsrörelse. Detta samtidigt som de fysiska striderna pågår. 

Riktiga krigare
De stridande i YPG är tätt sammanbundna med PKK, Kurdistans Arbetarparti. Gerillaorganisationen är en av de starkaste krafterna mot IS, men på grund av konflikter med Turkiet klassas den som en “terroristorganisation”. Mindre känt är att nästan hälften av PKK:s medlemmar är kvinnor. Rörelsen verkar för kvinnors frigörelse och använder sig av strikt kvotering, såväl som samstyre på alla nivåer. Alla maktpositioner delas av en kvinna och en man. Dessa principer utarbetades av den syriska/kurdiska förvaltningen och de kurdiska partierna i Turkiet och Iran. Ett resultat av PKKs feministiska strategi är att en majoritet av kvinnorna i det turkiska parlamentet och kommunförvaltningarna också är kurder. YPG spelade tillsammans med PKK en viktig roll för att upprätta en säkerhetszon i Sinjarbergen, där jezidier kunde passera på flykt från IS. I striderna för att försvara staden Makhmour i irakiska Kurdistan dog flera kvinnliga PKK-soldater, sida vid sida med manliga Peshmerga-soldater. I irakiska Kurdistan finns också Peshmergas kvinnomilis. Den utgörs av flera hundra kvinnor och många är kritiska till det faktum att de inte får strida vid frontlinjen.

Även på 1970- och 80-talet, under den väpnade motståndskampen mot Saddam Husseins regim, deltog kvinnor i striderna tillsammans med sina äkta makar. Idag har irakiska kurder uppnått en viss nivå av autonomi och rättigheter. Till skillnad från den äldre generationen har nästan inga av de kvinnliga soldaterna stridserfarenhet, utan har ofta administrativa och logistiska uppgifter i stället. På grund av den patriarkala kulturen som präglar de två största partierna i norra Irak är kvinnors deltagande i strid inte särskilt populärt. 

Motståndskultur
Den starka kvinnorörelse som finns bland kurder idag, bortom slagfälten, har framförallt med vänsterpolitik och motståndskultur att göra. De som väljer att se kurdiska kvinnors väpnade kamp som PR väljer också att betrakta alla kurdiska partier som en enda homogen grupp och ignorerar den sociala revolutionen som föregick den väpnade kampen. Den sociala revolutionen gav kurdiska kvinnor ett rykte och en ställning som viktiga politiska aktörer och centrala beslutsfattare. De har trots allt utkämpat den här striden i decennier, utan större medial uppmärksamhet. 

Faktum är att massmobiliseringen av kvinnor i Kobane är en tradition som löper flera årtionden bakåt i historien, där kurdiska kvinnor slagits, fängslats, agerat politiker och ledare i folkliga uppror, varit outtröttliga demonstranter och ständigt ovilliga att kompromissa med sina rättigheter. De kämpande kurdiska kvinnorna blir inte hjälpta av att glorifieras som fiender till IS. Hela deras politiska kamp måste erkännas och stöttas. Den white-washing av deras kamp som västerländska medier har ägnat sig åt urvattnar och vinklar kampen för att passa deras publik. Det faktum att den grupp som en majoritet av de kvinnliga stridande hör till benämns som en terroristorganisation – av Turkiet, EU och USA – utelämnas helt ur reportagen. Det erkännande dessa kvinnor får borde inte bara handla om deras väpnade kamp mot IS, utan om hela deras politiska kamp. Den som vill hedra de tappraste fienderna till IS kan börja med att aktivt stödja motståndet i Kobane, ta bort PKK från listan över terroristgrupper, och officiellt erkänna den syrisk-kurdiska regeringen. 

Text av av Dilar Dirik: kurdisk aktivist och doktorand på University of Cambridge. Hennes forskningsområden är Kurdistan och den kurdiska kvinnorörelsen.
Översättning av Tove Larsmo.

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu