Genom gruvan, över gränsen

Lesbians and Gays Support the Migrants beskriver homonationalismens hyckleri och berättar om arbetet mot Storbritanniens fientliga gränsregim, aktionerna mot flygbolagen som utför deportationer och om framtiden där den västerländska imperialismen och neo-kolonialismen fallit.

Vad inspirerande uppkomsten av aktivistgruppen Lesbians and Gays Support the Migrants och hur kom den till? 

”Lesbians and Gays Support the Migrants” uppkom 2015 när en grupp queera vänner förenades i sin ilska över hur migranter behandlades i samhället. Vi bestämde oss för att komma samman och agera. Vi, Lesbians and Gays Support the Migrants, tar efter gruppen Lesbians and Gays support the Miners till både namn och ideologi. Lesbians and Gays support the Miners bildades som svar på dåvarande brittiska premiärministern Margaret Thatchers behandling av de strejkande gruvarbetarna 1984–1985. De samlade bland annat in 22,500 pund under sin kamp för det walesiska gruvsamhället och framhöll att det förtryck som gruvarbetarna utsattes för av staten knöt an till det förtryck som queer-communityt utsattes för. Lesbians and Gays support the Miners visste samma sak då som vi vet idag. Att solidaritet mellan marginaliserade grupper är avgörande och att ingen är fri förrän alla är fria. Trots uttrycket ”Lesbians and gays” är det även viktigt för oss att gruppen är öppen för alla queerpersoner och alla de som identifierar sig på HBTQIA+-spektrumet.

Vad betyder queer solidaritet för er, och hur praktiserar ni det? 

Liksom LGSMiners tar vi avstamp i en förståelse av hur vi som queers varit och ännu är föremål för förtryck och diskriminering. Men vi är givetvis inte den enda marginaliserade gruppen med dessa erfarenheter. Migranter är idag en av de mest förföljda grupperna i Storbritannien sett till den politik som syftar till att skapa en fientlig samhällsmiljö, den våldsamma och rasistiska gränsregimen vid Storbritanniens gränser, liksom de gränser som dras inom landet via institutioner såsom den offentliga vården.

Som community är vi queers väl bekanta med de förödande effekterna som kommer av både institutionellt och samhälleligt förtryck och diskriminering – vi förstår värdet av solidaritet. Det är lätt att känna sig ensam, så vetskapen om att du har kamrater på din sida är oerhört kraftfull. 

Vår aktivism och våra solidaritetshandlingar varierar. De kan komma till uttryck genom kampanjer, medvetenhetehöjande insatser, ekonomiskt stöd, liksom olika former av emotionellt och community-baserat stöd. 

Nationalismen, rasismen och fascismen flyttar idag fram sina positioner världen över. Ofta används våra queera identiteter som slagträn i den politiska diskurs som genomsyras av islamofobi och rasism. Hur skulle ni beskriva detta fenomen? 

Homo- och transfobi är i sig en kolonial export. De diskriminerande lagar som HBTQIA+-personer världen över flyr ifrån idag utgår ofta från principer som drevs igenom och implementerades under det brittiska imperiet. Storbritannien, som idag använder avkriminaliseringen av sexualitetet som en måttstock för framsteg, ignorerar samtidigt sin egen historia som kriminaliseringens anstiftare. Idag bedöms exempelvis Indien som ”moderniserat” eller ”västerländskt” av Storbritannien, eftersom de nyligen legaliserat samkönade relationer. Men i förkoloniala Indien så fanns det inte någon särskilt omfattande lagstiftning mot homosexualitet från första början. Det fanns även ett visst erkännande av ett tredje kön. 

Diskursen som omger den populistiska medierapporteringen av Israel- och Palestina-konflikten är ytterligare ett exempel. Genom mediehändelser som till exempel Eurovision Song Contest och med påståenden om att Palestina som stat har ett inneboende motstånd mot homosexualitet, så pinkwishas Israel och utmålas som progressiva. Samtidigt fortsätter de att förvisa de minoriteter de förtrycker. Det här är särskilt smärtsamt med tanke på de rapporter som beskriver hur israeliska agenter utövar utpressning mot palestinska queers som, under hot om att bli outade, tvingas bli informatörer. 

Trots att vi är långt ifrån att vara en bastion för HBTQIA+-rättigheter, så har Home Office och större delen av brittisk massmedia anammat homonationalismen som ideologi. Queerhet har blivit ett vapen som används för att rättfärdiga behandlingen av migranter, etniska minoriteter och de som söker skydd i Storbritannien. Homonationalismen används inte bara för att diskriminera andra länder som upprätthåller strängare lagar och förhållningssätt gentemot HBTQIA+-personer, utan också för att neka asylsökande från dessa länder med argumenten att de kan komma att hota queercommunityt i Storbritannien. Även om de, som de ofta gör, söker asyl på grund av just sexuell läggning eller könsidentitet. 

För oss i queercommunityt har det aldrig varit viktigare att resa sig upp och säga ifrån. Den här rasismen och imperialismen sker inte i vårt namn och är inte vad vi står för. I många fall är det ju vår egen regering och vårt eget polisväsende snarare än migranter som hotar HBTQIA+-communityt. Vi vägrar låta vår identitet användas som en ursäkt för att neka skydd till människor i nöd.

Med de växande nationalistiska elementen i Storbritannien och på många andra ställen, vad har varit era huvudsakliga mål? Finns det några särskilda aktioner ni skulle vilja berätta om?

Såsom vi ser det går det idag inte att skilja brittisk och engelsk nationalism från rasism. Denna rasism tar sig främst uttryck i hat mot migranter och längst ut på högerkanten utfaller detta i en ”åk hem”-retorik och rasistiska attacker. Från regeringens sida framträder det genom illegala och våldsamma deportationer. 

Den senaste tiden har våra kampanjer fokuserat på kommersiella flygbolags medverkan och medskyldighet i den fientliga samhällsmiljön. Tillsammans med Black Activists Rising Against the Cuts lyckades vi under sommaren 2018 få Virgin Airlines att säga upp sina avtal med Home Office avseende deportationer. 

Efter framgången med Virgin Airways har vi nu vänt oss mot British Airways. Under sommaren körde vi en kampanj som vi kallade ”100 brev”. Kampanjen var ett svar på British Airways egna kampanj som uppmärksammade bolagets 100-årsdag med vad bolaget kallade ”100 kärleksbrev till Storbritannien”. Under mot-kampanjen samlade vi in brev från aktivister, flyktingar, konstnärer, politiker, skådespelare och folk i allmänheten som alla bad British Airways att säga upp sitt kontrakt med Home Office och stoppa deportationerna. 

Andra aktiviteter vi genomför utgörs av ”ad-hacks”, göra ”subvertising” och olika pr-trick, samt aktioner där vi stör olika evenemang, som när vi crashade en middagstillställning för British Airways chefer, och en utställning på Saatchi Gallery. Vi har även genomfört kampanjer på sociala medier och i julas publicerade vi vår egen version av ”Drottningens tal” där vi gick till angrepp mot den politik som syftar till att skapa fientliga miljöer för migranter.

Vilka är de största utmaningarna som er aktivistgrupp möter i Storbritannien? Och, i er mening, vilka är de största utmaningarna som queerrörelsen möter i stort?

Med tanke på valresultatet december 2019 känns det som att vi har allt högre odds emot oss. Vi förutspår ett starkare motstånd mot aktioner och aktivism från polis och regering, och en alltmer fientlig omgivning. Alt-right-högern känner sig tveklöst uppmuntrade av valresultatet och det är troligt att vi kommer att få se en ökning av rasism bland allmänheten liksom ökad institutionell rasism. De samhällsmekanismer som försvårar livet för migranter kommer även att bli allt fler. Boris Johnson har redan försökt att riva upp landets åtaganden om att möjliggöra för ensamstående flyktingbarn att återförenas med sina familjer. Även om han hittills inte lyckats. Den nuvarande konservativa regeringen har även uttryckt en önskan om att överge FN:s konvention för mänskliga rättigheter, vilket bara är ytterligare ett bevis på att de kommer att fortsätta verka för att migranters resor till och från Storbritannien, och deras mottagande i landet, ska bli allt farligare och otryggare. Allmänheten förblir fortsatt apatisk eller direkt motvillig till att välkomna migranter och det känns ofta som att staten (och även allmänheten) är emot oss, och för oss som är queera migranter, emot hela vår existens. 

Men trots det förödande valresultatet är vi positiva. Antalet människor som vill engagera sig har ökat enormt och folk är på gång med att starta upp lokala grupper över hela landet. Valresultatet har motiverat oss till att fortsätta vår kamp och stärkt oss i vår övertygelse om att fortsätta att visa vårt stöd och göra allt vi kan för att synliggöra migranter och BAME-communityts röster och situation. 

Vilka verktyg behövs för att kunna möta de utmaningar som er grupp och rörelsen står inför? 

Det senaste valresultatet är ett överväldigande bevis på att staten inte har någon ambition att stödja samhällets marginaliserade och sårbara grupper. Det innebär att vi måste axla den rollen och möta behovet av stöd och omsorg i ännu större utsträckning. Vi kan inte förlita oss på att staten tillgodoser våra behov av säkerhet och trygghet såsom bostäder, mat och förnödenheter eller ekonomiskt understöd. Vi måste istället sätta vår tillit till solidariteten mellan och inom våra communities. Vi som aktivistgrupp, liksom som helt community, kommer att behöva nå ut till fler grupper i samhället. Vi kommer att behöva intensifiera våra aktioner och kampanjer och ta oss an potentiellt större utmaningar än flygbolagen. 

Frågan om institutionell rasism måste även tas upp på alla fronter. Vi måste undersöka på djupet hur rasism löper som en röd tråd genom mycket av den politik som implementerats i samhället och som göder allmänhetens apati. För att klara av den här utmaningen så krävs det att vi förändrar den allmänna opinionen. Vi tar oss an detta med större aktioner och en större närvaro på sociala medier. Antalet som engagerar sig hos oss har redan ökat, men det är viktigt att vi även fortsätter att växa som grupp så att vi kan nå ut till fler människor, öka medvetenheten och öka insamlingen av resurser till de som behöver stöd. 

Om ni fick tänka stort, vilken slags framtid kämpar ni för? Både på kort och lång sikt. 

Den fjärran utopiska drömmen är en plats där gränser och det våld som de innebär för de som söker trygga resvägar är avskaffade. Här faller den västerländska imperialismen och neo-kolonialismen, de främsta faktorerna bakom människors påtvingade migrationsrörelser. Det skulle betyda att alla som vill migrera hit, vare sig de flyr från naturkatastrofer, sin egen stat, eller helt enkelt för att de söker sig ett bättre liv, kommer kunna resa på trygga vägar och anlända som jämlikar, bli behandlade som jämlikar, som människor. 

På lång sikt vill vi att den politik som skapar den fientliga samhällsmiljön avvecklas. Vi vill få ett slut på deportationerna, lägga ner alla förvar. Förenkla asylprocessen och göra den fri från alla förnedrande element. Vi vill montera ner de strukturer som gör livet för alla migranter så mycket svårare än det behöver vara. 

På kort sikt kommer vi att fortsätta med vårt arbete med att få British Airways att sluta understödja de policies som skapar den fientliga samhällsmiljön och vi kommer inte bara att fortsätta utan öka vårt stöd i solidaritet med migranter och BAME-communityt.

Även om rasistiska institutioner och deras politik inte kan rivas över natten, så kan vi vinna framgångar – till exempelt genom att sätta stopp för flygbolagens roll i det hela. I Tyskland har piloter lyckats stoppat över 200 deportationer genom att vägra att lyfta med deporterade personer ombord. Det är inte alls omöjligt att vi kan lyckas med samma sak här. Virgin Airways har redan sagt upp sina kontrakt med Home Office och nyligen har transportfacket Unite antagit en motion där medlemmarnas ovillighet att delta i deportationer kommer till uttryck. 

Vi hoppas kunna avslöja och pressa de företag som är inblandade i deportationer och annan verksamhet som understödjer landets gränsregim, med målet att de ska säga upp sina avtal. Bit för bit naggar vi den fientliga samhällsapparaten i kanten tills den upphör att fungera. 

Ordförklaringar

Lesbians and Gays support the Miners: En grupp som samlade gays och lesbiska till stöd för National Union of Mineworkers (en fackförening för kolgruvearbetare) under den ett år långa strejken 1984–1985.

Fientlig samhällsmiljö (eng. hostile environment): En uppsättning policies som Home Office – det brittiska inrikesdepartementet – implementerar i syfte att skapa en så fientlig miljö som möjligt för migranter.

Home Office: Storbritanniens inrikesministerium, med ansvar för bl.a. migration, säkerhetspolitik och polis.

BARAC / Black Activists Rising Against the Cuts: En brittisk koalition av svarta arbetare och volontärer inom offentlig och ideburen sektor, fackanslutna och andra som tillsammans bedriver opinion mot den brittiska regeringens planer på att dra ner på välfärden, välfärdstjänster och minska antalet anställda i välfärdssektorn.

BAME: Ett samlingsnamn som i Storbritannien används för Black, Asian and Minority Ethnic people, dvs. svarta, asiatiska och etniska minoritetsgrupper.

Subvertising: Ett sätt att skapa parodiserande budskap av företagsreklam och loggor.

Intervju med Lesbians and Gays Support the Migrants.
Text av Mona Camara Sylvan.
Illustration av Vera Sol Nygren.