Att göra sig obekväm – feminismen utanför och innanför parlamentet

Feminister har genom årtionden på olika sätt tagit sikte på parlamentet. Det har handlat om att driva igenom reformer och politisk representation. Brand har pratat med Iréne Matthis, Maria-Pia Boëthius och Gudrun Schyman om feministisk kamp, reformer och revolutioner.

Feminismens historia skrivs ofta som ett pärlband av reformer, från kvinnans rätt att vara myndig till att kraven på tvångssterilisering för transpersoner försvann, via rösträtten, familjepolitik och fri abort. Dessa reformer har inte kommit till på grund av att riksdagspolitiker har tyckt att det är en god idé. Det har gjorts på grund av ett starkt tryck utifrån, av en outtröttlig rörelse som har gjort sig obekväm och ställt krav, som har satt sig själv i offentligheten ljus, gång på gång. Brand har träffat tre kvinnor som har varit med i organisationer som har varit mycket inflytelserika under de senaste decennierna. När en översikt av Sveriges feministiska rörelse skrivs är det garanterat tre grupper som kommer med: 70-talets Grupp 8, 90-talets Stödstrumpor och 00-talets Feministiskt initiativ. Vi har fikat med Iréne Matthis, som har berättat om ett liv inom vänsterrörelsen, om den farliga kvinnofrågan och vikten av att veta innan man gör. Vi har mejlat med Maria-Pia Boëthius, som upplevt hur det går att mobilisera massa människor och att tvinga politikerna byta kurs. Vi tog en kaffe med Gudrun Schyman och pratade om vad det innebär att skapa ett feministiskt parti och om en kapitalism som går åt helvete. Fram trädde tre olika berättelser om att driva politisk kamp, om hur det är möjligt att påverka och vad en revolution egentligen är.  

Att göra något själv: Iréne Matthis och Grupp 8

Få organisationer har ikoniserats så mycket som Grupp 8. Det var en kvinnorörelse som satte avtryck överallt, i politiken, i den allmänna opinionen och i populärkulturen. Rörelsen innebar startskottet på en explosion av feministisk organisering under 1970-talet. Iréne Matthis var med och grundade gruppen, men hade redan då en lång politisk erfarenhet sedan innan. Hon kommer från en arbetarklassmiljö i Midsommarkransen. Som barn var hon aktiv i metodistkyrkan, elva år gammal blev hon söndagsskollärarinna. Men medlem blev hon aldrig, eftersom hon vägrade gå med på några av de punkter som man behövde skriva under på för att gå med i kyrkan. Hon gick ända till biskopen med sina krav på att punkterna skulle ändras.

– Jag drevs av kunskapsiver och oppositionslust. Jag blev till sist utslängd för att jag var för revolutionär, men då var jag inte alls religiös längre.

Hennes politiska engagemang började i Socialdemokraterna. Aina Erlander, den socialdemokratiska statsministern Tage Erlanders fru var kemilärare på Iréne Matthis skola. 

– Jag skrev uppsatser om det sociala systemet i mitten på 50-talet, om arbetslöshet och A-lagare. När sossarna firade 70-årsjubileum på Konserthuset ville jag gå dit och frågade Aina Erlander om det gick. Då fick jag sitta i bänken med familjen Erlander. När jag tog studenten 1959 gick jag med i socialdemokratiska studentklubben.

Samtidigt gick Matthis även med i Clarté, en socialistisk organisation. När Matthis började engagera sig politiskt fanns ingen aktiv kvinnorörelse i ­Sverige. Det var inte heller någonting hon saknade.

– För mig var detta en tid av uppvaknande, en underbar värld. Jag började också i fredsrörelsen i samma veva. Kvinnorörelsen fanns ju inte på den här tiden. Vi hade heller ingen kunskap om eller minne av till exempel Fogelstadgruppen eller den kvinnliga rösträttsrörelsen. Att ha en kvinnorörelse var överhuvudtaget väldigt främmande för mig då. Detta var för att jag hade fått min intellektuella skolning i metodistkyrkan. Det som var avskräckande där var den kvinnliga syjuntan. Där satt moralismen. 

Iréne Matthis var lika frisinnad i Socialdemokraterna som hon hade varit i metodistkyrkan. 

– Sossarna försökte slänga ut mig också, eftersom jag blev ordförande i Clarté. Då var man ju kommunist enligt dem. Jag vägrade! Jag läste in alla stadgar, alla program och så skrev jag ett långt brev där jag sa att jag vägrade och att de fick ta upp saken på kongressen. De ringde hem till mina föräldrar och hotade med att förstöra min karriär. De såg mig kanske som en påläggskalv. Det var inte många i studentklubben som verkligen kom från arbetarklassen. Jag ville hålla fast vid socialdemokratins gamla inriktning, som jag tyckte man hade undergrävt. 

Det var många konkreta, personliga upplevelser som till slut fungerade som en väckarklocka för mig, säger Matthis. Hon nämner två episoder under 1960-talet, som illustrerar hur det vanligen såg ut, vilket fick henne att ändra uppfattning om kvinnlig organisering och senare engagera sig i Grupp 8.

– 1962 hade vi en Clartékongress och en styrelse skulle väljas. Då valdes det bara in män. Jag räckte upp handen och sade ”men kamrater, så här kan vi ju inte ha det – hälften av oss är kvinnor men i styrelsen ska det bara vara män! Vi jobbar ju minst lika mycket som ni. Vi slickar mer frimärken och drar fler stenciler och serverar mer kaffe, men vi måste ju få bestämma också.”. Då slog ordföranden klubban i bordet och sa att vi inte skulle ta upp en sådan struntfråga. I pausen samlade jag alla kvinnorna på toaletten. En del var rädda och grät, men jag satte mig genast och skrev en motion. Vi krävde en förändring. Så stadgarna ändrades och en kvinna (en extramedlem) valdes in i styrelsen. Det gick ju inte att ta bort någon man.

1966 avgick Matthis som ordförande i Clarté och blev utslängd ur organisationen.

– Det var när majoriteten blev marxist-leninister och började vifta med Maos lilla röda. Fundamentalism har aldrig varit min stil.

Den andra händelsen ägde rum i en annan organisation, i redaktionen för den socialistiska tidskriften Zenit.

– Det var en spännande miljö. Jag minns att vi läste Althusser så ögonen blödde. 1966 hade jag träffat Juliet Mitchell. Hon hade just publicerat sin essä Kvinnorna: den längsta revolutionen i New Left Review. Den ville jag översätta och publicera i Zenit. När jag föreslog detta reste sig Göran Therborn upp och gick. Alla andra följde efter utom en person. Till och med min man gick och redaktionens övriga två kvinnor. Då ser man hur härskarprocesser fungerar. Majoriteten följer ledaren och kvinnorna blir väldigt rädda. På den tiden visste vi inte vad systerskap var. Kvinnofrågan var farlig! Men man behöver gå samman för att det ska hända nåt. Efter den händelsen satte jag mig ner och läste in allt jag kom över om kvinnohistorien. Sedan skrev jag en artikel, För en revolutionär kvinnorörelse.

1967 reste Iréne Matthis till Brasilien och engagerade sig bland annat i motståndsrörelsen mot militärdiktaturen. Hon återvände till Sverige lagom till Kårhusockupationen i maj 1968. Den sommaren blev Matthis den nionde medlemmen i grupp 8, som då hade börjat organisera sig. Gruppen bildades på tåget mellan Uppsala och Stockholm. I Uppsala höll litteraturvetaren Karin Westman Berg könsrollsseminarier, på kvällstid eftersom verksamheten inte betraktades som ”äkta” litteraturvetenskap. En grupp kvinnor fortsatte diskussionerna på tåget hem och så föddes idén om Grupp 8. Iréne Matthis kom in från ett annat håll än det litteraturvetenskapliga. Grupp 8 var från början en sluten grupp som bestod av ett litet antal kvinnor. 1970 gick gruppen ut och höll sitt första stormöte och mängder av medlemmar strömmade till. 

– Vi bestämde under åren fram till dess vad vi ville göra. Vi studerade noga, vi läste motioner som kom in till riksdagen, och statliga utredningar, som vi tog ställning till. Man måste studera innan man kan göra nåt. Man måste ha nåt på fötterna innan man kan agera. Därför hade vi sedan obligatoriska studiecirklar för alla som ville gå med. 

På det första öppna mötet 1970 höll Iréne Matthis ett inledningsanförande under rubriken Frågan om kvinnans frigörelse är laddad. Sedan talade Barbro Backberger. 

– Vi byggde upp en organisation på nolltid! Vi var väldigt välorganiserade redan från början. Vi hade smågrupper, och varje grupp fick själv bestämma vilka frågor de ville jobba med. Vissa frågor jobbade vi alla med: daghem åt alla, rätten till fri abort och lika lön för lika arbete. Vi genomförde många aktioner, med mycket folk. Vi klistrade flygblad, smög runt på nätterna och gjorde aktioner mot porrklubbar. Det fanns inget motsvarande. Det var FNL-rörelsen som låg närmast, där var det också organiserat med demonstrationer och protester. 

Grupp 8 kom att genomföra stora aktioner som drog till sig allmänhetens och medias intresse, samtidigt som medlemmar och sympatisörer anslöt sig. Men, precis som Matthis hade talat om 1970, var kvinnofrågan mycket laddad. Matthis berättar om de mängder av hot som riktades mot henne, och det motstånd som Grupp 8 mötte från den etablerade politiken.

– Vi kallade ju oss inte feminister, utan kvinnosakskvinnor. Vi ville aldrig bli ett parti. Det var ju i partierna, i fackföreningsrörelsen som en stor del av motståndet mot oss fanns. Nu behövde vi driva våra egna frågor och göra något på kvinnornas villkor.

Att sätta press utifrån: Maria-Pia Boëthius och Stödstrumporna

Under 1970-talet kokade Sverige av feministisk organisering. Aktioner och demonstrationer satte hård press på den parlamentariska politiken. Maria-Pia Boëthius var då journalist på Expressen. Hon skrev en artikelserie om våldtäkt, som sedan kompletterades med vittnesmål i brev från massor av kvinnor. Samtidigt arbetade en statlig utredning, Sexualbrottskommittén, med frågan om ändrad lagstiftning. Bland deras förslag fanns att sänka straffet för våldtäkt och ”avdramatisera och naturalisera” detta brott. I denna mylla, av en ny kvinnorörelse med högljudda krav på ena sidan och en parlamentarisk politik som minst sagt var dess motsats på andra sidan, skakade Boëthius texter om. 

– Kombinationen av en artikelserie som kom med en helt ny syn på våldtäkt, en intensiv debatt i medierna och en kvinnorörelse, som höll sig ständigt uppdaterad och ordnade demonstrationer, som krävde att Sexualbrottsutredningen skulle läggas ner – gav eldunderstöd utifrån – visade sig oslagbar. ”Bara” en artikelserie hade knappast hjälpt, men feministerna, som vägrade att släppa frågan gjorde opinionstrycket så starkt att Justitieministern i den nya, borgerliga regeringen tog argumenten och la ner hela utredningen. Och tillsatte en ny, Sexualbrottskommittén.

Protesterna sänkte sålunda utredningen. Att utifrån, genom feministisk organisering, sätta press på politiken var också strategin under 90-talet. I tider av ekonomisk kris och ökande främlingsfientlighet bildades nätverket Stödstrumporna. 

– Stödstrumporna blev till genom att jag 1991 bjöd hem tio i mina ögon starka feminister till mitt kök och vi talade halva natten om vad som bör göras. Ny Demokrati med Bert [Karlsson red. anm.] och Ian [Wachtmeister red. anm.] hade kommit in i riksdagen och det betydde också att antalet kvinnliga ledamöter i riksdagen, för första gången sen vi fick rösträtt minskade. Ny Demokrati var ett obehagligt främlingsfientligt parti men hade inte, som SD, rötter i nazismen. Vi tio kom överens om att bilda ett nätverk och bjuda med tre feminister, som vi litade på till nästa möte. Nästa gång var vi 30 kvinnor i mitt kök och pratade strategi och hittade på namnet. Alla fick ta med sig kvinnor de litade på till kommande möten. Vi var ”hemliga” på så sätt att man såklart fick säga om sig själv att en var Stödstrumpa – men inte namnge andra. 

Stödstrumpornas metod var att opinionsbilda. De utgick från en minsta gemensam nämnare, att ge kvinnorna halva makten, för att försöka att arbeta så brett som möjligt. 

– Vi var ”opolitiska” på så sätt att alla kvinnor som stödde målet fick vara med. Vi kom överens om att göra en lista på ”minsta gemensamma nämnare”, som förenade oss alla. Slagordet blev ”Hela lönen, halva makten”. Vi skrev artiklar, tog fram okänd statistik, som att kvinnorna i Sverige förvärvsarbetade mest i världen, samtidigt som vi födde flest barn i Europa, men fortfarande hade lägre löner för samma jobb än männen.

I populärhistoriska framställningar beskrivs riksdagspartiernas snabba kovändning om ökad jämställd representation som en reaktion på hotet om att Stödstrumporna skulle bilda ett feministiskt parti. Denna bild reviderar Boëthius.

– Vi ”hotade” aldrig med ett kvinnoparti, vi hotade med en kvinnolista, det vill säga att om inte partierna till nästa val nominerade helst hälften kvinnor, skulle vi gå till val med en tvärpolitisk ”kvinnolista” med kvinnor ur olika partier. Vårt mål var att minst 40 procent av riksdagsledamöterna tills vidare skulle vara kvinnor. Men en morgon vaknade jag till en galen telefon. Expressen hade själv skapat ett kvinnoparti (inte en lista) och gjort en opinionsundersökning, som sa att 23 procent av svenskarna kunde tänka sig att rösta på ett kvinnoparti med mig som partiledare och 40 procent av de tillfrågade var män. Totalnyhet, fake news i dagens vokabulär, eftersom vi aldrig tänkt skapa ett parti. Stödstrumporna var kapade av media! Jag lärde mig mer om mediemakten och dess inblandning i demokratin än någonsin tidigare. Jag ville lägga ner. Andra ville absolut fortsätta. 

Stödstrumporna fortsatte sin verksamhet och växte. Runt om i landet kom nya lokala grupper, som hela tiden satte fokus på och hade feministiska frågor i centrum.

– Vi skaffade en lokal och träffades där sista torsdagen i varje månad under hela mellanvalsperioden. Gick igenom vad som hänt, smidde planer, tog på oss uppgifter. Det bildades strumpor runtom i landet, jag minns Ullstrumporna i Norrland och Linnstrumporna i Linköping, alla sådana löst sammansatta närverk utan ”chef” (på kvinnors vis) men med samma mål: hela lönen, halva makten, avskaffa våldet mot kvinnor, högre kvinnorepresentation i riksdagen och kommunalt. Att hela tiden hålla ”kvinnofrågorna” kokande. Vi ordnade en Kvinnotribunal i Stockholm, utsålt, kvinnorna i Umeå ordnade en annan. Socialdemokraterna skapade sin egen slogan ”Varanannan Damernas”. Alla partier bedyrade att de var ”feminister”, helt nytt i historien, utom Ny Demokrati. SvD anställde kvinnliga ledarskribenter. Vi alla reste runt i landet och agiterade.

En stor skillnad från 70-talet var medias makt att skildra den feministiska aktivismen, en makt som verkade splittrande, berättar Boëthius.

– Skillnaden mot ”Sexualbrottsstriden” var att det var tydligt att kampen flyttat in i media (och detta var före nätet), färre demonstrationer – men stöd från feminister överallt. Vi ansträngde oss för den där minsta gemensamma nämnaren, att inte ge oss in på frågor som makten (mediemakten) kunde använda för att splittra oss. Det räckte så bra med lönen, representationen och kampen mot våldet. Det var en härlig, jättearbetsam tid. Alla jobbade gratis. Stödstrumporna hade inga pengar, noll budget och kostade ingen något i pengar.

Maria-Pia Boëthius har i flera decennier varit feministisk aktivist och upplevt hur människors livsvillkor har förändrats efter enveten kamp. 

– Efter mönster från feminismen har gay-rörelsen, HBTQ-rörelsen, PRIDE och så vidare genomfört helt oblodiga revolter (från aktivisternas sida) och lyckats förändra ”världen” på alla möjliga sätt, de grundläggande strukturerna ligger inte fast enligt min åsikt. Kapitalismen ja, men inte människors syn på varann. Jag anser att feminismen är den största revolutionen i världshistorien någonsin, oblodig, tålmodig och numera global. Den får hellre ta tid än skapa blodiga krig. I varje land gör kvinnorna sina revolter, som passar dem. ”Man tager vad man haver”. Det finns ingen global generalsekreterare, ingen som kan uttala sig för hela den feministiska rörelsen och på så sätt kan man inte belägga hen med skandaler och avsätta den i drev. Denna revolution är inte uppbyggd efter patriarkala mönster.

Att bygga ett parti: Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ

In på 00-talet verkade feminismen vara ett väl etablerat element på den parlamentariska arenan, i alla fall på ytan. Under sent 90-tal var till och med en man som Göran Persson feminist. När ett uttalat feministiskt parti bildades 2005 kom dock detta att väcka mycket stor uppmärksamhet. Då hade Gudrun Schyman redan många års politiskt erfarenhet, inte minst från att vara partiledare för Vänsterpartiet. Feministiskt initiativ kom att provocera, berättar hon.

– Det var otroligt hotade på alla plan. Det blev snabbt ett hårt drev i pressen. Man publicerade nidteckningar på oss, klippdockor där läsaren fick sätta dit generande hårväxt. Det var inte klokt. Vi blev kallade för tokiga kärringar, häxor och manshatare. Tiina Rosenberg blev ju otroligt hårt ansatt. Det visar på att vi rörde vid något grundläggande, en maktfråga som är helt central. Det är det mest utmanande man kan göra. De etablerade partierna behövde bevaka sina positioner. Det blev extremt tydligt i valrörelsen 2014, där alla tävlade om att vara mest feminister.

Att komma in i den parlamentariska politikens rum handlar om att äga problemformuleringen, enligt Schyman.  

– Kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen har ju alltid funnits och tagit många olika uttryck, men inte tagit sig in på den politiska arenan på ett självständigt sätt. Det vi gjorde var att vi sa att vi måste vara i de rummen som problemen formuleras. Det är min absoluta övertygelse. Den som vinner problemformuleringen vinner valen. Det är en väldig skillnad om man sitter i det parlamentariska rummet, finansutskottet eller vad det än må vara och pratar om kvinnofrågor som ett litet särintresse eller om man pratar om att ändra på grundläggande samhällsstrukturer och kan påverka resurser och lagar. Är feminister inte där, så blir det hela tiden särintressen och marginella frågor. Kolla bara på metoo, inget av riksdagspartierna tog upp det i valrörelsen.  

Att Feministiskt initiativ inte definierar sig som ett vänsterparti har satt myror i huvudet på många och väckt upprördhet. Schyman menar att frågan är mycket större än en höger/vänsterskala. 

– Det handlar om mer än klass, vi har en intersektionell analys, flera maktordningar som påverkar varandra, göder och föder varandra. I vissa avseenden ligger vi nära Vänsterpartiet, i vissa avseenden är vi vänster om dem. Vi har en mer grundläggande systemkritik. Vi ser ju hur det patriarkala tänkandet och idén om dominans slår igenom i den ekonomiska politiken, den fackliga politiken och partierna. Det kritiserar vi. Det finns en motion till kongressen om att definiera oss som vänster när gäller den ekonomiska politiken, men partistyrelsen har svarat att det vore att förminska oss att sortera in oss på den politiska skalan. Det är väl alldeles uppenbart för alla att kapitalismen går åt helvete, vi måste ju tänka om. Ekonomin är inget självändamål. Ekonomin måste underordnas de andra politiska målen. Vi måste lämna idén om ständigt ökad politisk exploatering av naturresurser och att vi är herrar över jorden. Då räcker det inte med höger och vänster. Klassisk vänsterpolitik handlar om jobben till varje pris, även om det innebär ökad vapenexport eller att öppna nya gruvor, menar Schyman. 

Schyman ser inte ett motsatsförhållande mellan parlamentarisk och utomparlamentarisk politik, utan menar att det måste finnas ett slags flöde dem emellan.

– Det är en process som pågår. I en förändringsprocess kan det ta sig många olika uttryck. Det kan vara demonstrationer på gatorna och det kan vara politiska partier som lägger förslag i riksdagen, men det måste hela tiden finnas ett flöde däremellan. Utan de ena blir det inte det andra. Om parlamentarismen ska fungera så måste det finnas starka civila organisationer. Så småningom blir det till politiska reformer, vilka en del kan sägas ha varit revolutionerade. Ur ett hundraårsperspektiv kan man verkligen säga att det har hänt mycket. Men med tanke på det vi kan och vi vet så borde det hända mycket mer. Nu har vi dessutom bråttom. 

Schyman menar att vi befinner oss i läge där vunna rättigheter måste försvaras, med alla tillgängliga krafter.

– Vi har levt länge i någon föreställning om att rättighet är för evigt, de är dem inte. Detta ser vi i Sverige, med ett nytt konservativt och militäriskt politiskt landskap. Det är inte säkert att de reformer som har genomförts ligger fast. Polen är ett bra exempel. Innan vi hade rätt till abort i Sverige åkte svenska kvinnor till Polen, idag åker de polska kvinnor som har råd till Sverige. De här rättigheterna måste försvaras samtidigt som vi ställer krav på ytterligare rättigheter. Då måste det finnas starka organisationer utanför parlamentet.

Under de år som Feministiskt initiativ har funnits har de fortfarande inte lyckats ta sig in i riksdagen. Schyman menar att de under de år som gått har lyckats bygga en stark organisation, som skiljer sig från den traditionella partipolitiska strukturen. 

– Hos oss finns det många medlemmar som har känt av de här orättvisorna in på huden. Det är inget vi behöver diskutera, om orättvisorna finns eller inte. Vi ska inte stå ut! Så är det med all diskriminering, vi har inget att förlora. Vi har byggt en organisation under dessa år, vilket har varit bra, men rent organisatorisk finns det också svårigheter. Det har hittills inte funnits några maktpositioner att eftersträva, vi har inga pengar, ingen personal, inget kontor, inget högkvarter. Men när vi kommer in i de stora städerna så finns risken att det blir problem. Man går in tio aktivister som alltid har hållit varandra om ryggen, så är det plötsligt någon som ska vara ledare för kommungruppen, nån annan ska vara kanslichef, hur ska det gå ihop? 

Det moderna politiska läget ger Schyman inte mycket för och menar att situationen gör det viktigt med utomparlamentariska rörelser.

– Det är ett haveri hur Migrationsverket fungerar, hur politikerna uttalar sig och hur man ställer grupper mot varandra. Det är sorgligt. Nu behövs oerhört starka röster utanför parlamentet, oavsett vad vi får för regering så kommer den att vara väldigt svag. När det är svagt innanför parlamentet måste det vara starkt utanför. Då måste alla, feminister, migrationsaktivister, folk som jobbar mot klimatförändringar måste gå ihop för att bli starkare och höja rösten. 

Text av Linn Spross: medlem i Brands redaktionskollektiv.
Illustration av Edith Hammar.