Fanny Åström: Det liberala kontraktet

En av liberalismens grundläggande idéer är den om kontraktet. Människan är en fri och rationell varelse som kan ingå i kontrakt för att vinna fördelar. I den liberala skapelseberättelsen om samhället har individerna ingått i ett kontrakt med staten där de garanteras trygghet i utbyte mot lydnad, det så kallade samhällskontraktet. Detta (hypotetiska) ursprungliga kontrakt ligger sedan till grund för möjligheten att ingå andra kontrakt som skapar ramarna för sociala relationer. Ytterst handlar det om om att statens rättsapparat och våldsmonopol kan se till att kontrakt efterlevs. En förutsättning för kontraktssamhället är att människor är rationella och att de äger sina egna kroppar.

Varför ska inte sexualiteten också vara föremål för kontrakt? Fantasin nådde någon slags kulmen när samtyckeslagen infördes och många yttrade ”farhågan” (i själva verket en våt dröm bland män) att nu skulle man behöva skriva kontrakt inför varje samlag – det skapades till och med en app för ändamålet. I samma anda menar vissa att prostitution bör ses som den högsta formen av samtycke eftersom det föregås av en förhandling; när sexet blivit en ren affärsuppgörelse är viljan irrelevant. Men vad är det egentligen ett kontrakt garanterar?

Ett samtyckeskontrakt kommer aldrig kunna skydda en kvinna som ångrat sig under akten. Inte heller kommer det att kunna användas mot en man som överskridit kontraktets befogenheter; han kan neka eller hävda att han fått samtycke, precis som våldtäktsmän alltid gör. Kontraktet kan inte upphäva de maktförhållanden som råder innan kontraktet upprättats, det kan däremot cementera dessa roller och göra dem till juridisk rätt. Kontraktet kan göra att en kvinna i prostitution ses som skyldig att ha sex med en man som betalat henne, men det kan aldrig tvinga honom att visa det intresse för hennes vilja och den hänsyn som är förenat med ett äkta samtycke. Den sexköpande mannen vet detta och det är precis vad han är ute efter; genom att köpa sex skapar han en sfär där han saknar skyldighet inför en annan människa. Genom kontraktet skapas en social situation där den hänsyn som relationer normalt kräver inte längre krävs.

Genom kontraktet görs den starkes rätt till juridisk rätt och den svages rätt omintetgörs, för den svages rätt bygger ofta på det som är outtalat; hänsyn och socialt ansvarstagande.

Även inom BDSM härskar iden om kontraktet. Bland förespråkarna talar man gärna om den stora förtjänsten i att de som utövar BDSM pratar med varandra och kommer överens om gränser och stoppord innan samlaget äger rum. Helt enkelt; skapar ett slags samtyckeskontrakt, oavsett om det sätts på pränt eller inte. Detta framställs som ett slags extra legitimt samtycke eftersom man ju faktiskt diskuterar innan, vilket tydligen är unikt för BDSM. Att det finns ett ”kontrakt” betraktas som en slags garant för att allting går rätt till. De har ju kommit överens! Kontraktet används ofta som ett argument för varför BDSM skulle vara någonting önskvärt. Utifrån det samtida sättet att tala om sex är det svårt att sätta emot; varför skulle det INTE vara önskvärt att vuxna, samtyckande individer har sex med varandra på det sätt de anser lämpligt? Alla problem kan viftas bort med detta; blåmärken och smärta, sexuella trauman efter sexuellt våld, hjärnskador efter strypsex och kvinnor som vittnar om att deras one night stands förväntar sig att hon ska gå med på grövre och grövre saker.

Allt detta saknar betydelse, för BDSM är den ultimata formen av samtycke. Upplägget kräver väldigt mycket av den svagare parten; hon förväntas vara medveten om sina gränser och kunna sätta stopp på ett sätt som inte alltid faller sig naturligt. Visst kan man hävda att allt ansvar ligger hos den dominanta, men vi vet ju alla hur vanligt det är att män försöker tänja på gränserna. I BDSM-ramverket har gränserna redan förskjutits.

Hela den nutida feministiska debatten kring sex grundar sig på samtyckesprincipen. Att problematisera där samtycke finns betraktas ofta som ofeministiskt. Och det är väl just detta som är själva kärnan; synen på kvinnan som en rationell aktör som äger sin egen kropp och får göra vad hon vill med den på den sexuella marknaden räcker inte till när vi vill prata om sex och våld, lika lite som den räcker för att förstå arbetaren i kapitalismen. Den logiska slutpunkten av alla  resonemang om självbestämmande blir att kvinnan ska vara en aktör på en marknad. En djupare frigörelse, att lära känna våra kroppar och begär bortom patriarkatet, finns det inte rum för.

Kvinnans sexualitet frigörs som en vara, inte som en del av hennes varande.

/Fanny Åström (som även illustrerat)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.