Är det fascism trots att det är inkompetent?

Av Richard Seymour, översatt från hans blogg.
Foto: Tyler Merbler
Leer en español en CTXT.

Gårdagens desperata försök att kullkasta den liberala rättsstaten kommer troligen att misslyckas, vilket i stort speglar den outvecklade fas som fascismens utveckling befinner sig i.

Det vi har sett de senaste åren är spekulativa försök och experimentella framstötar som lagt en kulturell och organisatorisk grund för den våldsamma utomparlamentariska högerns inträde i politikens mittfåra. Det finns exempelvis ingen Modi utan Gujarat, och ingen Gujarat utan Ayodyah. Det tar tid att bygga upp koalitioner, både inom och bortom staten, som kan skapa acceptans för grymhet och våld. Att urholka den liberala borgarklassens stöd för liberalism. Att demoralisera vänstern och terrorisera minoriteter. Jag menar inte att trumpismens outvecklade kraft, vilken sedan det förra valet har växt avsevärt, är likvärdig med BJP/RSS när det kommer till ideologisk koherens, organisatorisk klarhet och samhälleligt djup. Det är den inte. Jag ritar upp denna analogi för att antyda att vi inte är i närheten av detta fenomens slutpunkt.

Det beväpnade intrånget i Kapitolium, som uppmuntrades av Trump och kompletterade de lojala republikanska senatorernas försök att ogiltigförklara valresultatet, kunde inte ha ägt rum utan Washington-polisens tysta medgivande ­– som delvis berodde på försvarsdepartementet. Hade det rört sig om någon annan proteströrelse så hade den slagits ner brutalt, med så mycket oproportionerligt våld som möjligt. Vi pratar trots allt om staten som bombade MOVE-rörelsens högkvarter och sköt granater in i Waco-komplexet. Istället stod Washington-polisen passiv och såg på när beväpnade högerextremister bröt sig in i Kapitolium på jakt efter folkvalda politiker att konfrontera – och sedan? De lät situationen eskalera till en faktisk eldstrid i vilken de tillslut sköt en kvinna i halsen. Deras begäran om förstärkning från nationalgardet fördröjdes av försvarsdepartementet, som meddelande att de ”överväger” det. Först efter att våldet blivit nästan dödligt sattes förstärkning in. Pentagon kontrolleras av den tillförordnade försvarsministern Christopher Miller, sedan hans företrädare, Mark Esper, avsattes 9 november efter att ha motsatt sig Trump. Esper var en av flera föredetta myndighetspersoner på Pentagon som varnade för en kupp. Jag misstänker att det var under påtryckningar från Trump som Pentagon fördröjde sitt handlande. Detta för att ge hans anhängare en fullständig ölkällarkupp-upplevelse.

Genom våldsamma gatuaktioner har alliansen mellan ytterhögern, polisen och en fraktion av den verkställande makten gång på gång stärkts under Trumps år vid makten: under protesterna mot Corona-lockdowns, medborgargarden mot BLM och skogsbränderna i Oregon. Dialektiken mellan gatuvåld och statliga auktoritära attacker, båda riktade mot högerns fiender, har tydligt ingått i Trumps strategi. Och denna dialektik av ömsesidig radikalisering rättfärdigad av antikommunistisk hysteri – så viktig för fascismen i dess mogna fas – spelade en avgörande roll för att utöka hans stöd i Novembervalet. Om resultatet hade varit jämnare än det faktiskt var så hade dessa protester otvivelaktligen varit både mycket större och farligare. En viktig anledning till att de här protesterna mobiliserar anhängare i tusental istället för tiotusental, är för att valutgången var så tydlig att den hade en demoraliserande verkan. Hade så inte varit fallet skulle rättsstriderna, understödda av Trumps personliga hot mot tjänstemän, i kombination med beväpnade flashmobs att få Brooks Brothers-upploppet att framstå som en picknick.

Den desperata kuppen kommer att vara lika enkel att kväva som Trumps rättsliga och politiska angrepp mot valresultatet. Republikanernas nederlag i Georgia, vilket troligen drevs av samma ideologiska oförsonlighet som kostade dem presidentvalet, kommer att spä på högerns demoralisering. Och demoralisering är demobilisering. Men underströmmarna av ilska, dolkstötslegenden (”vårt val blev stulet”) och den alternativa Trump-verkligheten som många republikanska väljare delar, kommer att underblåsas de kommande åren av ytterhögerns högutvecklade och skickliga desinformationsindustri. Vad som framförallt kommer att växa fram ur detta är två krafter: våldsdåd utförda av ensamvargar och konspiratoriska medborgargarden. De senare är djupt rotade i en amerikansk tradition: från Pizzagate till den QAnon-anhängare som sköt en maffiamedlem, från 5G-bombare i Nashville till apotekaren som på grund av anti-vaccinationsteorier medvetet förstörde vaccin som sedan salufördes till konsumenter, från Infowars fejkbombare till medborgargarden i Oregon och anti-BLM-miliser.

Det här är fascismens outvecklade tillstånd. Fascismen i sin experimentella, spekulativa fas, då det formas en koalition mellan minoritära folkliga rörelser och delar av statens verkställande och repressiva krafter. Det skulle vara förödande dumt och självbelåtet att förvänta sig att Förenta Staternas demokrati de närmaste åren kommer att förbli så stabil att denna begynnande fascism inte kommer att ges fler möjligheter att fortleva och växa. Kom inte och säg att borgarklassen i USA aldrig kommer att stödja fascismen för att den liberala demokratin fungerar tillräckligt väl. Kom inte och säg att fascismen aldrig kommer att få fotfäste i ett samhälle där vänstern har varit svag i decennier och där merparten av arbetarrörelsen går på sparlåga. Sådana invändningar missar det väsentliga. Fascismen växer inte först och främst för att kapitalistklassen ställer sig bakom den. Den får sin växtkraft från sin kärna, som Clara Zetkin beskrev som de ”politiskt hemlösa, de socialt rotlösa, de utblottade och desillusionerade”. Och den begynnande fascismen har visat, från Indien till Filippinerna, att den inte behöver någon stark kommunistisk rörelse att reagera mot; Ernst Noltes hypotes var felaktig. Det finns ett skriande behov av en antifascistisk rörelse i USA.