Wypierdalać! – Solidaritet med den polska kvinnorörelsen

_{Foto: Damian Ollik}

For English, scroll down

”Wypierdalać!” betyder ungefär ”ut med fanskapet!” och har blivit polska aktivisters stridsrop i protest mot de senaste inskränkningarna i aborträtten. Den 22 oktober 2020 kom den polska konstitutionsdomstolens dom som förklarade utförandet av abort olagligt även i fall av konstaterade, permanenta fosterskador. Den folkliga responsen till domen har bestått i en våg av protester på en skala som Polen inte vittnat sedan Solidaritetsstrejkerna på 1980-talet. 

Redan innan den nya domen var polsk abortlagstiftning bland de mest begränsade i Europa. 1993 introducerades den så kallade ”abortkompromissen” som tillät ingreppet förutsatt att någon av tre särskilda  omständigheter kunde åberopas: i fall där graviditeten uppkommit till följd av våldtäkt, i fall där graviditeten utgör ett hot mot moderns hälsa eller liv, eller i fall av permanenta fosterskador.

På grund av juridiska hinder som ställs upp i polsk sexualbrottslagstiftning är det praktiskt taget omöjligt att få en legal abort godkänd genom att hävda att graviditeten uppkom genom våldtäkt. Den sista särskilda omständigheten, fosterskador, svarar för uppemot 90 procent av alla legalt utförda aborter i Polen.

Mellan 2016 och 2018 lade regeringspartiet Prawo i Sprawiedliwość – Lag och Rättvisa (PiS) tillsammans med katolska abortmotståndsorganisationer fram en rad lagförslag inför parlamentet med syfte att inskränka aborträtten ytterligare. Dessa försök möttes konsekvent av massprotester från kvinnorörelsen under banéret ”De svarta protesterna” vilka lyckades skapa tryck nog på parlamentsledamöterna för att bordlägga förslagen.

Men sedan 2016 har PiS tillskansat sig tillräckligt mycket makt på alla nivåer inom statsapparaten, inklusive i nationell media, för att kunna kringgå parlamentarisk kontroll. PiS-lojalister har inte bara ersatt eventuellt skiljaktiga myndighetschefer, avdelningschefer och personal, utan även domare i Högsta domstolen och Konstitutionsdomstolen. Där PiS dittills misslyckats få igenom skärpningar av abortlagstiftningen på parlamentarisk väg har nu dessa PiS-lojala domare i konstitutionsdomstolen kunnat leverera en dom som effektivt slinker förbi all relativt demokratisk kontroll. Domen medför att den tredje särskilda omständigheten i aborträtten stryks, vilket i praktiken innebär ett generellt förbud mot abort. Det är detta politiska drag från PiS som har satt den polska kvinnorörelsen i brand – vilka har samlat bred internationell solidaritet.

I Storbritannien, Danmark, Norge, Sverige, Tjeckien och Tyskland har demonstrationer till stöd för den piska kvinnorörelsen ägt rum. I Berlin samlades demonstranter utanför chefen för den polska konstitutionsdomstolen, Julia Przyłębskas,  hus. I Tjeckien och Sverige har aktivister formulerat förslag om att tillåta polska kvinnor att göra abort i respektive land gratis, inklusive resestöd. I Sveriges fall har jämställdhetsminister Åsa Lindhagen meddelat att hon ställer sig bakom ett sådant förslag. 

Vi som skriver deltog i solidaritetsrörelsen i George Square, Glasgow, och utanför det skotska parlamentet i Edinburgh där Edinburgh Queer Collective organiserade evenemang med hundratals deltagare, varav majoriteten utgjordes av invandrade polska kvinnor. I Glasgow tog en av demonstranterna till orda inför folksamlingen, och beskrev de inhumana konsekvenserna av den polska domen.

 ”När du är gravid kommer människor att gratulera dig, de kommer fråga dig om du bär på en flicka eller en pojke och de kommer fråga dig om du tänkt på namn än. Men du vet att det aldrig kommer bli något av med allt det där, att du bara kommer lida genom en plågsam graviditet och försätta ditt liv och hälsa i fara för ett barn som du vet aldrig kommer leva. Det kan inte kallas något annat än tortyr.”

Kvinnan som talade hade själv gjort abort genom att åberopa  just det skäl som den polska domstolen nu strukit – hennes foster skulle ha fötts utan hjärna. Mot slutet av denna spontana plädering för grundläggande mänskliga rättigheter instämde folksamlingen i raseri med orden “Kvinnan är en revolution!”.

Det går inte att ha någon meningsfull diskussion om det samtida politiska klimatet i Polen utan att också nämna katolska kyrkans sociala och kulturella roll i Polen. För att ge en kort inblick kan vi börja med kyrkans egna uppgifter om att över nittio procent av polackerna är katoliker. Det behöver förvisso inte reflektera människors religiösa tro, men att inte döpa sitt barn eller att begära utträde ur kyrkan innebär ofta ett socialt självmord, utfrysning och misstänksamhet. Genom sin sammantvinning i den polska kulturella väven håller katolska kyrkan viktiga kommunikationstrådar till vanligt folk, trådar som kyrkan är mer än villig att låna ut till partier som PiS i utbyte mot politiska tjänster.

Ett smakprov på den polska katolicism-patriotismen får vi i PiS-ledaren Jarosław Kaczyńskis retorik när han i ett tal till nationen sa att ”den katolska värdegrunden är den enda värdegrund som är vida erkänd i Polen.” Han fortsatte med att betona att ”förkastande av den värdegrunden är att omfamna nihilism.” Kaczyńskis retorik är kanske trubbig, men någonstans har han rätt för den katolska skuldkänslan spökar hos de flesta polacker vare sig de praktiserar tron eller inte. Vilket försök som helst att bryta med eller revidera den där värdegrunden är att utmana djupt hållna föreställningar.

Jagoda, en av deltagarna i solidaritetsdemonstrationen i Glasgow, ger sin bild av katolicismens närvaro genom sin uppväxt och skolgång i Polen.

”Först blir du antingen döpt eller så blir dina föräldrar utfrysta (mer eller mindre). Sedan går du till skolan där det hänger ett kors i varje klassrum, där terminen börjar i kyrkan och katolsk religionskunskap är ett betygssatt ämne. Det finns inget verkligt alternativ till katolsk religionskunskap, dina föräldrar har möjlighet att avregistrera dig från lektionen men då blir du strandad i korridoren med håltimme. Du studerar bibeln, lär dig en väldig massa böner, och du lär dig om den där ’värdegrunden.’ Vid åtta års ålder tar du din första nattvard. Det är inte så lätt att ta sig dit, för att godtas måste du lära dig böner och budord utantill och samla klistermärken som bevis på att du gjort din bekännelse första fredagen i varje månad, då du faller på knä framför en präst i ett mörkt rum och viskar fram dina synder till honom så att han kan förlåta dem. Allt är förstås inte hemskt, du föräras till exempel med en stor fest och presenter mot slutet av första nattvardsdagen, och det är det enda du kommer prata om med kompisarna i skolan nästa dag. Sedan fortsätter du till lektionen som kallas ’förberedelse för familjeliv.’ Den har du istället för sexualundervisning och där får du lära dig att återhållsamhet är bästa preventivmedel, och förstås att abort är detsamma som barnamord.”

Om den här skolgången skulle misslyckas med att kommunicera sitt budskap och du börjar tvivla på huruvida, säg, abort i samtliga fall verkligen är detsamma som mord, eller om du skulle leka med tanken på att din kropp är din egen att göra som du vill med, så finns PiS-kontrollerad media där för att avslöja dig för vad du egentligen är – en landsförrädare. De senaste uttalandena om demonstranter inkluderar påståenden om att ”vänsterfascister vill förstöra Polen och starta anarki” och att de assisteras av ”amerikanska antifas dödspatruller ansvariga för terrorn i USA tidigare i år,” med referens till BLM-protesterna där. Om media inte räcker till för att tala om för dig vad du ska tro (och vem du ska rösta på) så kommer prästen att sköta det under söndagsgudstjänsten. Mot dessa påbud ropar demonstranterna ”vi tänker, vi känner, vi bestämmer.”

De senaste veckorna har en kollektiv vrede svept över Polen. Först strömmade demonstranter ut på gatorna efter att domen meddelats. Några tusen personer marscherade spontant från konstitutionsdomstolen i Warszawa till PiS högkvarter, för att fortsätta till Żoliborz där partiledaren Kaczyński bor. Nästa dag tog hundratusentals människor till gatorna (mestadels kvinnor) under ett enkelt slagord: ’Wypierdalać!’

Samtidigt som protesternas storlek spelades ner i både PiS-kontrollerad och annan media växte de sig större och spred sig bortom städerna till mindre orter och byar på landsbygden. Söndagen 25 oktober slog ilskan till mot kyrkorna då ett flertal grupper genomförde aktioner under söndagsmässan. Trots att dessa aktioner var fredliga möttes de av fysiskt våld mot demonstranter på gatorna, ofta av polis.

Allteftersom situationen eskalerade fann protesterna stöd bland flera fackförbund.  När organisatörerna bakom den polska kvinnostrejken utropade en nationell blockad av huvudgator och rondeller slöt arbetare i transportförbudet upp genom att stoppa bussar och spårvagnar. Onsdagen den 28 oktober ägde den nationella kvinnostrejken rum och parlamentsledamöter från partiet Förenade Vänstern ockuperade podiet i parlamentet.

Samma kväll framförde Kaczyński ett tal till nationen där han uppmanade folket att ”skydda kyrkorna” i ett  framförande som hånats som en drullig omtagning av general Jaruzelskis förklarande av krigslagar 1981 (vissa högerextrema nationalister samlades visst kring kyrkor i landet, men de gav snabbt upp alla pretentioner om heroism då de i förmodad besvikelse inför avsaknaden av fysiskt motstånd istället började attackera demonstranter på gatorna).

Nu drog kvinnostrejken ytterligare solidaritetsaktioner från gruvarbetare och bönder i vad som nådde sin kulmen i marschen på Warszawa där över 100 000 polacker tog till huvudstadens gator i vad som förmodligen är den största demonstrationen i polsk historia. Den breda folkliga uppslutningen kring kvinnostrejkerna till trots fördömde många företagsledningar sina anställdas deltagande, däribland IKEA. Några av de vanligaste slagorden var ’Det här är krig,’ ’Du går aldrig ensam,’ ’När mitt land inte skyddar mig så skyddar jag min syster,’ samt på sociala media ’***** ***’ (vilket står för ’Jebać PiS,’ eller på svenska ’Åt helvete med PiS’) och förstås ’Wypierdalać!’

Organisatörerna för kvinnostrejken publicerade kort därefter sina krav vilka innefattar fria reproduktiva rättigheter, sekularisering av staten, implementering och praktiserande av Istanbulkonventionen, samt förbättringar av polska kvinnors ekonomiska situation.

Samtidigt i Glasgow tog en ungdomsarrangör från skotska socialistpartiet megafonen för att uttrycka solidaritet med den polska rörelsen å partiets vägnar. Efter att ha dragit paralleller mellan den polska kvinnorörelsen och andra rörelser i brand, såsom Black Lives Matter, Extinction Rebellion och protesterna mot polisbrutalitet i Nigeria (som bara dagen innan hade dragit en stor solidaritetssamling på samma plats) uppmanades demonstranterna att ta upp slagordet ”Krossa kapitalismen, krossa patriarkatet,” men responsen var i bästa fall ljummen, åtminstone jämfört med trycket bakom ‘Wypierdalać!’

​Vi får se hur långt de polska demonstranterna är villiga att föra sina krav.

Jagoda Tłok och Jonas Thoreson

–––––––––––––––––––––––––

In English

‘Wypierdalać!’ translates roughly to ‘get the fuck out!’ and has emerged as the battle cry of polish women rallying against the recent ruling by the Polish constitutional court which outlawed abortion in cases of irreversibly congenitally damaged foetuses on the 22nd of October 2020. The popular response to this ruling has been a wave of protests on a scale that Poland has not seen since the Solidarity strikes of the 1980s. 

Before the recent ruling, abortion law in Poland was already among the strictest in Europe. In 1993, the so called ‘abortion compromise’ was introduced, which would allow the procedure only under one of three special circumstances: in cases where the pregnancy is a result of rape, in cases where the pregnancy poses a threat to the woman’s health or life, and in cases where the foetus is irreversibly congenitally damaged. To receive a legal abortion under the first special circumstance involving rape is practically impossible due to the legal obstacles of Polish rape and sexual offences law, and the last circumstance corresponds to over 90% of all legal abortions in Poland. Between 2016 and 2018 the ruling party PiS (Prawo i Sprawiedliwość – Law and Justice) together with pro-life Catholic organisations made numerous attempts at narrowing the abortion law further via the parliamentary route. These attempts were consistently met by mass women’s strikes known as the ‘Black Protests,’ which applied enough pressure on MPs to put aside parliamentary propositions. But since 2016 PiS has amassed enough control at all levels of the state bureaucracy, including the national media, to bypass any checks by parliament: PiS loyalists have replaced not only potentially dissenting heads of agencies and departments, directors, and staff, but also the judges of the High and Constitutional Courts. Where PiS had hitherto been unable to carry through the anti-abortion reform through parliament, these loyalist judges in the Constitutional Court could effectively sidestep any relatively democratic process. Through their ruling, the last exception of the ‘abortion compromise’ was removed in what amounts in practice to a general abortion-ban. This move by PiS and their fanatical loyalists is what has sparked the current wave of protests in Poland – and they have garnered broad international solidarity.

In many European countries demonstrations have been organised in solidarity with polish women. In Berlin protesters gathered outside the house of Julia Przyłębska, the president of the Constitutional Court in Poland, to spread the word of her actions. Demonstrations were also held in the UK, Denmark, Norway, Sweden, and the Czech Republic, and the most concrete offers of solidarity have come from the latter two countries, where calls have been made to allow polish women free access to abortion along with travel support (in Sweden, such calls have now been echoed by the Minister for Gender Equality, Åsa Lindhagen). We joined the solidarity movement in Glasgow’s George Square and outside the Scottish Parliament in Edinburgh, where the Edinburgh Queer Collective organised events attended by hundreds of people, the majority being Polish expat women. In Glasgow, the inhumane implications of the court’s ruling was expressed by a protester who spontaneously borrowed the megaphone to address the crowd of some 300 people: ‘When you’re pregnant, people will congratulate you, they will ask if it’s a girl or a boy, they will ask you if you’ve thought of names, all while you know that there will never be any of that, that you will only carry through a painful pregnancy, endangering your life for a child you know will never live. It’s nothing short of torture.’ Having herself had a legal abortion in Poland under precisely the exception now ruled unlawful in Poland – her foetus would have been born without a brain – the woman was speaking from an experience shared and voiced by others in the crowd. At the end of her plea for basic human rights, the crowd furiously concurred with the chant ‘Woman is a revolution!’ – a testament of loose but broad opposition to the marriage of the state and the church.

There can be no meaningful discussion of the current political climate in Poland without addressing the role of the Catholic church in polish social life. To offer just a brief outline, we might start with the church’s own records which state that over 90% of Poles are catholic. This is doubtfully a reflection of people’s religious beliefs but neglecting to baptise an infant or to request apostasy amounts to if not quite social death, then at least exclusion and suspicion in many communities in Poland. Through its deep enmeshment in the cultural fabric of Poland, the church holds powerful communicative channels to ordinary people, channels it is more than willing to lend to a party like PiS in exchange for political favours. We get a taste of the catholic-patriotic rhetoric from the PiS leader Jarosław Kaczyński, who stated in his recent address to the nation that ‘the catholic moral code is the only moral code widely recognised in Poland.’ Furthermore, ‘rejection’ of this moral code, he says, ‘amounts to nihilism.’ Kaczyński’s rhetoric is blunt but on some level he is right, for catholic guilt haunts most people whether practicing or not. Any attempt at rejecting or even revising that moral code entails a challenge to some deeply ingrained conceptions 

Jagoda, one of the demonstrators in Glasgow, gives her own account of the presence of Catholicism growing up and going to school in Poland. 

‘First you’re either baptized or your parents are ostracized (more or less). Then you go to school, where you will find a cross in every classroom, where the year starts in the church and Catholic Religion is a graded subject. There is no real alternative to Catholic Religion, your parents may sign you out of the class, but that would leave you stranded alone in the corridor for the duration of the class. You study some bible, you learn a lot of prayers and you learn about that “moral code.” At the age of eight you have your First Communion. It’s not so easy, you have to pass lots of tests to get there, learn prayers and the decalogue by heart and collect stamps as proof that you went to confession every first Friday of the month, where you have to kneel down before a priest in a dark room and whisper your sins to him, so he can forgive them. Of course, it’s not all terrible, and you do get a big party and a gift at the end of your First Communion day, and this is all you talk about with your friends the next day in school. You then proceed to the class called ‘Preparation for Family Life.’ This is instead of Sexual Education, and here you will learn that abstinence is the best contraception, and, indeed, that abortion is the murder of babies.’

If this education failed to deliver its message and you start to doubt whether, say, abortion in all cases really is the same as murder, or get ideas into your head that your body is yours to do with as you please, the PiS-controlled national media is there to reveal you for what you are – a traitor to the nation. Recent statements about the protesters include that ‘leftist fascists want to destroy Poland and start anarchy’ and that they are helped in this task by ‘the American antifa hit squads who are responsible for the terror in the USA earlier this year,’ in reference to the BLM protests there. If the media is not enough to tell you what to think (and who to vote for), you will be told by the priest during the Sunday service. And yet, the protesters chant ‘we think, we feel, we decide’.

This is what the collective anger has looked like over the past weeks: first protesters poured out on the streets immediately after the ruling was announced. A few thousand people in Warsaw spontaneously marched from the Constitutional Court building to PiS headquarters and finally to Żoliborz, where the party leader Kaczyński lives. The next day hundreds of thousands of protesters (mostly women) all over the country took to the streets, rallying around one simple word: ‘Wypierdalać!’ As the size of the protests were consistently downplayed by the media (PiS controlled and otherwise), the protests grew and spread to even the smallest towns and rural villages. On Sunday the 25th of October, the anger hit the churches as several groups of protesters disrupted the Sunday service. Despite the peacefulness of these disruptions, the symbolic violence directed at the church was met by real violence against protesters in the streets, in some cases with the police as perpetrator. As the situation escalated, the protests saw solidarity actions from several trade unions: when the organisers behind the All-Poland Women’s Strike called for a nation-wide blockade of main roads and roundabouts, the public transport workers joined in by disrupting buses and trams. On Wednesday the 28th of October, the national Women’s Strike took place, and MPs from the United Left blocked the podium in parliament.

That same night Kaczyński made an address to the nation calling on the people to ‘protect the churches’ in a move which drew scorn as a sloppy remake of General Jaruzelski’s declaration of martial law in 1981 (indeed, some far-right nationalists did gather around churches and in presumed disappointment with the lack of physical confrontation proceeded to attack protesters). At this point the Women’s Strike drew solidarity action from miners’ and farmers’ unions in what culminated in a march on Warsaw where over 100 000 Poles took to the streets of the capital in what was likely the biggest demonstration in polish history. Despite such widespread popular support for the strikes and protests, many companies, perhaps most notably IKEA, condemned the participation of its employees. Some of the most frequent slogans were ‘This is war,’ ‘You will never walk alone,’ ‘When my country doesn’t protect me, I will defend my sister,’ the famous ‘***** ***’ (for ‘Jebać PiS’ – ‘Fuck PiS’) and of course ‘Wypierdalać,’ and the organisers of the Women’s Strike published their demands including full reproductive rights, secularisation of the state, the implementation and practice of the Istanbul convention, and improvements to the economic situation of women.

Meanwhile back in Glasgow, a youth organiser from the Scottish Socialist Party took the megaphone to voice solidarity with the movement in Poland, and attempted to draw some parallels to other currently electrified movements such as BLM (which was widely attended in both Glasgow and Edinburgh earlier this summer), XR, and the Sars-protests in Nigeria against police brutality (to which a solidarity demonstration had been staged the previous day on the same spot). At the end of the oration, we were encouraged to chant ‘Fuck capitalism, fuck patriarchy,’ but the response from the crowd was lukewarm at best, especially compared to the rage expressed through ‘Wypierdalać!’

It remains to be seen how far the Polish protesters are willing to take their demands.

Jagoda Tłok and Jonas Thoreson