Vilken väg för klimatrörelsen?

Brev från Tadzio Müller, aktiv i tyska Ende Gelände, till klimatrörelsen om framtiden, kampen och strategin.

Kära Fridays for Future,

Ni har skakat om världen och ni fortsätter att göra det! Men mobiliseringen (likt den ”gamla” klimatrörelsens mobilisering) har inte lett till några strukturella förändringar. Motståndarsidan ångar bokstavligen på och vinner nya slag som EU:s Common agricultural policy (CAP).

Frågan är: hur ska vi intensifiera vår kamp?

En första sak vi behöver erkänna: det finns inte EN europeisk klimaträttviserörelse. Det finns rörelser av enormt varierande styrka inom de olika länderna men det finns ännu inga rörelseaktörer som sedan 2015 försökt att skapa en kraftfull mobilisering för hela EU-området. Enda undantaget är Gastivist som kämpar mot EU-kommissionens projekt att ställa om Europa till fossilgas (jo, det är samma kommission som pushar för en green deal som unionens gröna partier fortsätter att försvara).

VEM?

Därför riktar jag det här budskapet till just Fridays for Future (FFF) som rörelse snarare än som organisation: Jag försöker tala till klimatgenerationen (”Generation Klimat”) som helhet. Varför? För att FFF har sedan de dök på världsscenen under andra halvan av 2018 visat att kampen för en klimaträttvis framtid, oavsett om den ibland varit rätt vagt eller otydligt definerad, kan mobilisera miljontals människor världen över. Vi från den gamla klimatrörelsen (pre-2018) fick kämpa hårt för att bli fler än 100 000 på våra manifestationer. Nu däremot finns det även i det sen-imperialistiska globala nord en massaktör vars intressen är att INTE fortsätta att förstöra resten av världen genom att externalisera och föra över våra problem på andra eller till andra platser. Det är den yngre generationen här i nord, vars framtid kommer att bli lika förstörd av klimatförändringarna som de miljontals (och snart miljarder) av icke-vita, kvinnor, ursprungsbefolkningar och samhällen världen över som just nu befinner sig i frontlinjen för konsekvenserna. Det är svaret på frågan ”Vem?”.

VAD?

Nästa fråga är: ”vad bör göras?”, som en känd kamrat för längesedan formulerade sig. Detta är frågan rörande strategi. Rörelser har vanligtvis inte en direkt tillgång till den formella politiska makten, vi stiftar inte lagarna som skulle kunna genomföra våra krav.

Därför är vi lämnade med två alternativ: a) antingen får vi beslutsfattare att bli inställsamt medgörliga genom att samla så mycket folk på gatorna att den allmänna opinionen skiftar och därmed blir ett hot för partierna att tappa ett gigantiskt antal röster i nästa val. Eller b) om beslutsfattarna inte är samarbetsvilliga, antingen för att den direkta makten utövas av kapitalet och dess lobbyister – vilket för partierna till vänster idag även inkluderar fackförbund inom industrin som exempelvis IF Metall (i Tyskland IG Metal) – eller för att dessa beslutsfattare inte kan föreställa sig hur man skulle kunna vinna ett val med en planerad nerväxt (degrowth). Eller helt enkelt för att ”Europa” (särskilt EU) ur ett klimaträttviseperspektiv är en djupt rasistisk och imperialistisk makt, som fortsätter att växa sig allt rikare (relativt sett), medans det dödar tusentals migranter årligen i Medelhavet med ursäkten att ”skydda” sin (återigen relativa) arbetararistokrati från de otäcka effekterna och biverkningarna från den fossilkapitalism som har gjort EU så relativt rikt.

Så vad gör vi då om ”den andra sidan” (fossilkapitalet) vinner över denna första vänliga motståndsstrategi (alternativ A), vilket hänt i exempelvis Tyskland i frågan om kol. Vi kämpade i tio år, skakade om landet och inspirerade världen (Hambachskogen, Ende Gelände och den enorma FFF-mobiliseringen 2019). Och resultatet blev att ett av de rikaste länderna i världen vägrar att avbryta sin brytning av brunkol, det smutsigaste av alla fossila bränslen, förrän 2038. Fuck 2038!

Det enda sättet en rörelse kan tvinga en motvillig elit att börja möta dess krav är att röra sig från protester och andra aktiviteter baserade på övertalning till att direkt stänga ner infrastruktur med mål att orsaka maximal ekonomisk skada. Varför tror ni att nedstängningen under corona kunde äga rum? Staten insåg att det skulle kosta mer att INTE stänga ner än att stänga ner. Det är precis den beräkning som vi behöver tvinga på dem. Alltså: ”Om vi inte går med på dessa krav från denna nyradikaliserade olydiga klimaträttviserörelse så innebär det att vi kommer att ha månader av återkommande blockader med miljoner av människor framför oss”.

Vad ska då blockeras, kanske du undrar? Tja, vi är inte den första sociala rörelsen att gå i dessa banor. Vi skulle kunna ta lärdom av argentinska piqueterosrörelsen eller andra effektiva blockader; även från dem som utförts av grupper som inte är direkt allierade med oss, som till exempel bränsleprotesterna i Storbritannien 2000. De tvingade staten att helt backa från sitt beslut genom att effektivt kapa alla oljeleveranser vilket hotade att tömma Storbritanniens bränslelager på 48 timmar.

Detta är en strategi som påminner om den som Extinction rebellion (XR) förespråkar och använder, och som åtminstone i Storbritannien varit en ganska framgångsrik strategi. Jag är inte själv del av XR (jag kommer från Ende gelände), men vill lyfta liknande äldre social rörelseforskning som betonar samma blockadstrategi – fast som saknade de kulturella, affektiva och konstnärliga element som jag ibland beundrar med XR (de var de första i rörelsen att prata öppet om frågor som klimatångest och sorg), men som i slutändan begränsade organisationens räckvidd utanför Storbritannien.

Vad har vi hittills?

a) Den aktören som kan mobilisera den nödvändiga mängden människor måste vara FFF, eller om vi formulerar det annorlunda: FFF som den klimatpolitiserade förtruppen av den unga klimatgenerationen, eller ”Generation Left” (som Keir Milburn kallar dem i sin bok med samma namn), är den enda existerande aktören som kan samla de hundratusentals per land och miljontals över hela EU som vi behöver för att uppnå de nödvändiga strukturella förändringarna för att nå klimaträttvisa. Men också för att dess maning att skapa en framtid kan göras universell, till skillnad från exempelvis motsvarande krav från det europeiska industriproletariatet (denna lilla diss är riktad till den i stora delar reaktionära och irrelevanta gamla europeiska vänstern).

b) Strategin jag föreslår är samma strategi som Extinction rebellion, men utan hela deras kringpaket. I grund och botten talar jag om blockader som inte är vid produktionens eller den destruktiva resursutvinningens platser (den strategi vi började använda efter den misslyckade blockaden av COP15-mötet 2009; att istället ta oss till kolgruvor och stänga ner dem). Blockader som inte utförs bara av välorganiserade kadrer av radikaler (Som Ende Gelände, Hambachskogen och så vidare), utan av hundratusentals människor som inte nödvändigtvis identifierar sig som vänster eller ekoradikaler och som blockerar i eller väldigt nära städerna (där vår sociala ”bas” i det globala nord främst bor – så att människor kan ta sig till blockaderna efter frukost). Blockader som riktar in sig på infrastruktur och logistiska hubbar för att vålla maximal ekonomisk skada och på detta sätt inte utsätter deltagare för enorm ekonomisk, juridisk eller fysisk risk (För aktivisttrauma är något som sker på riktigt. Efter en dåligt utförd aktion blev jag själva torterad i tjeckiskt fängelse 2000, jag bär fortfarande med mig emotionella ärr från detta. Helvete, jag börjar till och med gråta medan jag skriver om det), vilket tvingar regeringen att snabbt stänga ner de delar av ekonomin som står för den största klimatskadliga verksamheten och klimatorättvisan.

HUR?

Efter ”vem:et” och ”vad:et” tar detta oss till den avslutande poängen: HUR ska vi göra det, det vill säga frågan om taktik. Vad gäller taktikfrågan så anser jag att den aktör inom de europeiska rörelserna som har gjort mest för att utveckla massblockadstaktikerna (även om modellen främst fungerat på landsbygden, inte i städer och historiskt sett inte testats med mer än max 10 000 personer) är: Ende Gelände!

Den grundläggande idén bakom Ende Geländes berömda femfingertaktik är att blockadgrupperna inte konfronterar polisen. De stannar inte om en vängrupp blir stoppad, inte ens en hel vängrupp stannar om en av dess medlemmar stoppas. Målet är att blockera, inte att slåss med polisen. För att undvika att hamna i dessa konfrontationer med polisen eller att bli gripen, splittras ett framryckande demonstrationståg (tänk dig en hand) upp i mindre grupper (”fingrar”), vilket tvingar poliserna att sprida ut sina linjer. Desto närmare vi kommer, desto mer sprider vi ut oss, vilket ytterligare tvingar polisavspärrningarna att sprida ut sig. Sedan är det bara att smita genom den glesa linjen och skratta åt polisens väldokumenterade (se video nedan) oförmåga att möta den här taktiker (åtminstone i öppen terräng), och bingo, så var det blockerat.

Så det här är ”vägen framåt” som jag föreslår för en rörelse som har potentialen (vilket samtidigt är en tung historisk börda) att tvinga den exploaterande, rasistiska och mördande skitstöveln EU, såsom EU betraktas utifrån, att sluta vara ett ondskefullt rövhål och bli klimaträttvist. Första steget är alltså: stäng ner skiten.

Så svaret på frågan ”hur ser vägen framåt ut för klimaträttvisa inom EU efter CAP-reform-debaclet?” är: vi måste TVINGA systemet att införa våra krav.

1. Vem: Fridays For Future mobiliserar Everyone For Future
2. Vad: massblockader av infrastrukturer på en låg konfrontativ nivå (typ Extinction Rebellion)
3. Hur: femfingertaktiken (Ende Gelände).

/ Tadzio Müller

En kommentar på “Vilken väg för klimatrörelsen?

  1. Mycket relevant inbjudan till klimataktivister. Självklart måste vi gå samman alla miljörörelser!!! Tiden är så knapp.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.