Språklig krigföring – eller hur cheferna kan attackera oss utan att vi tänker på det

Det ska först sägas att jag inte är helt hundra på hur spridd denna företeelse är, eller hur den ser ut anpassad efter den bransch den används inom. Se denna text som en generell text om ett fenomen och tänk över din egen situation: Känner jag igen mig i beskrivningarna? Finns det någonting liknande på min arbetsplats? Av förklarliga skäl har jag behövt anonymisera och skriva om de exempel som används i denna text, dels för att de ska vara förståeliga utan sin kontext och därmed vara mer tillgängliga för en bredare målgrupp – men också för att det inte ska gå att förstå vem som skrivit om vad och vem, och på så sätt undvika eventuella repressalier från företagen i fråga.

Under 2000-talet har värdegrundsarbete, kärnvärden och liknande ämnen florerat på chefsutbildningar inom det privata näringslivet, här var de först även om de börja sippra ut i den offentliga verksamheten. Värdegrundsarbete och kärnvärden är i sig ingenting dåligt: Det kan ses som ett verktyg för att belysa och diskutera problem på arbetsplatsen, av typen diskriminering, rasism, sexism, mobbing och så vidare. Tanken bakom ett starkt kärnvärde är att etablera en norm på arbetsplatserna som alla ska skriva under på, ”här gör vi si” ”här gör vi så” och en syn på människor man vill ska vara generell ”här behandlar vi alla lika” ”här är ingen rasist”. Själva grundtanken med värdegrundsarbete, när den tillkom på arbetsplatserna och i chefsutbildningarna, var att gå till botten med slitningar på arbetsplatser som skedde inom de mellanmänskliga relationerna, mötena, den kultur som råkade råda på just den och den arbetsplatsen.

Självklart kan man inte göra någonting bra, utan att krydda det med en stor dos dåliga saker. Allt annat vore ju ”out of character” för en chef. I de bästa av världar, som här ovan nämnt, så används kärnvärden och värdegrundsarbete som ett verktyg för att arbeta med en positiv arbetsmiljö. Men de kan lika gärna användas för att släta över problem på arbetsplatserna och skjuta ifrån sig ansvaret för de problem som finns på arbetsplatsen. Istället för att ta itu med kontorets ”sanningssägare” när han (för ofta är det ju just en Han) säger att kvinnor är på det här sättet, folk från mellanöstern är på ”det där” sättet och så vidare – så kan man se till att alla andra andas värdegrunder och på så sätt kväver den här enskilde sanningssägarens utrymme att hävda sig på. I teorin ska det ju fungera så. I praktiken är det lättare att prata generellt om hur man ska bete sig på en arbetsplats, vilka värderingar man har etc, för att slippa ta ansvar i en konkret situation. På min arbetsplats har vi en sån person, han är ”absolut inte rasist” men mellan raderna slinker en och annan kommentar fram, värderingsladdad om hur folk som bor i förorter – och är från andra länder – är och inte är. ”Det vet ju alla hur det är”. Det har gått så långt att vi undrar om människan inte är Sverigedemokrat egentligen. Våra närmaste chefer har inte velat prata om just det här fallet, för att man inte ska behöva punktmarkera enskilda individer och bedriva någon form av häxjakt, utan vi ska istället prata om hur vi vill vara och vad för värderingar vi har.

Alltså har man gjort ett bekvämt val i att inte behöva ställa sig på tvären mot kontorets rasist, men man har samtidigt gjort någonting och uppmärksammat på att den här tendensen existerar på arbetsplatsen. Vi hade en workshop i likabehandlingsarbete med alla de obligatoriska delarna: Leka lekar, lyssna på ett maskingevär till föreläsare som sprutade ur sig floskler som om det inte fanns en morgondag. Allt avslutades med post-it-lappar där vi skulle skriva vad man skulle göra om någon är rasistisk på arbetsplatsen. Vi hade ett gemensamt ansvar i att säga ifrån och tänka på våra egna värderingar och fördomar. Alltså hade ansvaret att skapa en trygg, sund och bra arbetsmiljö blivit ett ansvar för de anställda, medan cheferna inte har något ansvar. De har rätten att leda och fördela arbetet, men de har ingen skyldighet att upprätthålla en god arbetsmiljö – utan det ska vi själva göra, och det enda som det leder till är att det splittras upp ett ”vi” och ”dom” (eller vi och Han i det här fallet, även om Han rent statistiskt inte är ensam med de här åsikterna) medan cheferna, som faktiskt har det största arbetsmiljöansvaret, inte behöver lägga sig i något. Det är nästan så man kan tro att de vill ha det såhär.

Vid ett annat tillfälle berättade en chef på högre nivå om ett framtida projekt som skulle innebära större personalförändringar (ett mindre laddat ordval för att ge människor sparken) som en oundviklig följd av att man skulle centralisera verksamheten och lägga ner kontor på andra orter. Det roliga i sammanhanget var att han berättade det på ett stormöte och sa inte ”Vi ska lägga ner flera lokala kontor och därmed säga upp er som jobbar på dessa, för ni blir överflödiga när ni inte har kontor att gå till eller arbetsuppgifter kopplade till kontoren att utföra” utan istället sa han ungefär:

”Vi har tagit ett strategiskt beslut att effektivisera och samordna den lokala verksamheten genom att omfördela resurserna till huvudkontoret och därmed skapa en samordnad och effektivare verksamhet”

När han sa orden så reagerade några på att han, från att ha pratat vanlig begriplig svenska, kläckte ur sig en mening på den värsta sortens byråkrat-lingo som man måste plocka isär ord för ord och analysera för att förstå vad han egentligen sa till oss. Det är ingenting man gör där och då, således fick vi nyheten om att flera lokalkontor ska läggas ner och gick vidare med våra liv. Det var inte förrän på fikarasten flera timmar senare som vi började prata om det han sa och då sjönk det in vad detta betydde i praktiken.

Om jag ska översätta det han skrev till enkel svenska, ord för ord, så blir det ungefär såhär:

”Vi har bestämt oss för att ta bort alla kontor förutom huvudkontoret (och ni som jobbar på lokalkontoren kommer att bli uppsagda).”

Det chefen hade ägnat sig åt här var en språklig krigföring.

Jag har inte sett det uttrycket på svenska, men snubblat över det i diverse texter som kritiserar managementteori på engelska (jag tror faktiskt att serien Dilbert berört ämnet) och det är ett ord som betyder att man genom hur man formulerar sig kan flytta fram sina positioner, genom att antingen spela på motståndarens okunskap inför ordet (som alla de här idioterna som använder synonymlexikon för att krångla till sitt vardagliga språk i exempelvis diskussioner på sociala medier) eller för att kunna säga något – utan att säga det rätt ut, och därmed inte behöva hantera kritik eller reflexmässiga reaktioner. I exemplet jag drog nyss, om chefen som sa, utan att säga det rätt ut, att hundratals människor ska få sparken för att de helt plötsligt velat lägga ner alla lokalkontor – låt oss leka med tanken att han hade sagt som min översättning löd, hur hade den omedelbara reaktionen blivit hos oss mottagare, för att inte tala om de på de aktuella nedläggningshotade kontoren? Ja, det hade förmodligen tagit hus i helvetet. Vad chefen gjorde här var att göra sitt drag under en pågående konflikt utan att motståndaren skulle hinna reagera.

För en inbäddad konflikt på alla arbetsplatser existerar, hur mycket värdegrundsarbete man än har. Man kommer helt enkelt aldrig ifrån det faktum att vi har olika intressen: vi som arbetar och de som leder & fördelar arbetet.

Det var helt enkelt en medveten fintning att prata byråkratiska. Ungefär som en person som slår upp ord i synonymlexikonet för att ha ett övertag i en diskussion. Om du inte förstår vad din motståndare säger, så tappar du fart i debatten. Chefen kan fortsätta samtalet, oemotsagd, medan vi sitter och måste dechiffrera vad han egentligen säger till oss.

Chefer, politiker och andra beslutsfattare använder språk för att få igenom sina viljor, utan att behöva blotta sin uppenbara agenda. När man använder positiva ord som ”samordna” ”effektivisera” och ”strategisk” så framstår det ju som att man tänkt igenom vad som är mest ekonomiskt och smart att göra för företaget, vilket gynnar oss alla. Men i det här fallet gynnar det ju bara cheferna: De kan säga upp mängder av folk, slippa kostnader för lokaler runtom i landet och det är ju inte som att pengarna som blir kvar av denna åtgärd hamnar på de övriga anställdas lönekonton – nä, aktieägarna förväntar sig ju utdelningar. Ett företag förväntas göra vinster och skapa tillväxt. På bekostnad av exakt allt.

Om vi backar tillbaka till värdegrundsarbetet igen: Genom att använda positivt laddade ord, såsom ”allas lika värde” ”utmana” ”tillsammans” och liknande, så skapar man en situation där de anställda kan känna att man arbetar för ett positivt syfte, det är väl jättebra med en chef som tänker på allas lika värde och att vi ska arbeta tillsammans? Precis som med mycket annat av det cheferna säger, så ska det alltid läsas i kontexten att chefen har sin agenda, och vi har våran. Vi är intresserade av bättre villkor, större inflytande över arbetet, tryggare anställningar och att vinsterna ska fördelas mer rättvist. Cheferna å sin sida, är intresserade av att inte behöva lägga pengar på personal, att alla ska prestera för det skapar vinster – som inte ska fördelas rättvist. Det är en gammal sanning att människan hatar att bli styrd och kontrollerad, men släpper detta så fort hen går till arbetet. Där accepterar man att någon annan bestämmer över en, och har hela ens ekonomiska försörjning i sin makt.

Värdegrundsarbete blir alltså bara ytterligare ett sätt att hålla de anställda sysselsatta från att prata konkreta problem på arbetsplatsen och utkräva ett ansvar från cheferna.  Ett sätt att avleda uppmärksamheten från de riktiga problemen.

De säger ju ”Vi har ju tagit fram kärnvärden som ska gälla alla” – när vi frågar varför den rasistiska kollegan tillåts härja. Vi kan ju säga till honom, men ansvaret att arbetsmiljön är god ligger – vare sig de vill eller ej, hos cheferna. Att säga att man har kärnvärden som alla ska följa är bara ett sätt att skjuta ifrån sig det direkta ansvaret över en arbetsmiljösituation. Och det finns ju ingen chef som skulle varna eller säga upp någon för att denne bryter mot kärnvärden. Utan resultatet blir att den här personen kan fortsätta härja, men vi andra har minsann bättre värderingar och härjar inte. På så sätt har cheferna lyckats runda ett problem genom att prata kring det, snarare än om det.

2006 vinner Moderaterna valet i en ny skepnad, i dokumentären ”Nya moderaterna” som gick på SVT 2017, så berättar förvånade sossar som blivit tagna på sängen över hur Moderaterna kapade arbetarrörelsens språkbruk, man lanserade sig som ett arbetarparti och sprang ifrån Socialdemokraterna. Moderaterna, med Per Schlingmann, dåvarande mediechef-strateg i spetsen, intervjuas om detta och berättar hur de använde nya värdeord för att beskriva samma sorts politik, och vilken makt språket har. Inför valet 2006, för den som minns det, så sipprade ju ett häfte ut som var tänkt att användas för moderater på kommunal nivå, med vilka ord man skulle använda. Man skulle inte prata om att sänka skatter, utan ”jämna skattetrycket” man skulle börja prata om ”utanförskap” och man skulle prata om att fler skulle arbeta, istället för att prata om att det ska vara svårare att få bidrag om du inte kan arbeta.

Moderaterna 2006 gjorde samma sak som flera år senare praktiserades på kontorslokaler runtom i landet. För att kunna få igenom opopulära beslut, men kunna säga att man gjort på rätt sätt: Man ställer upp i demokratiska val, man varslar ett år i förväg etc – men man slipper den öppna oundvikliga konflikten genom att smörja in det i trevligare ordval, än om man är rak på sak:

”Vi går till val på att straffa arbetarklassen, befria företagen och sänka skatterna. Vi säljer ut apoteken och förstör den lilla välfärd vi har kvar i det här landet. Nämnde jag att vi har Carl Bildt som tilltänkt utrikesminister?”

Och vad säger egentligen cheferna på jobbet?

”Vi struntar i om Pelle är rasist, det får ni tjafsa om bäst ni vill. Det är bra om ni gör det, för en enad arbetsstyrka är det värsta som finns, så ju mer skitsnack och splittringar vi kan behålla på arbetsplatsen desto bättre.”

Ja, nu är det här lite tillspetsade och grova exempel, men det är viktigt att ha i åtanke att ingenting chefer gör är uteslutande med vårt bästa i åtanke. De är ju inte chefer för oss för att de älskar människor och vill se oss utvecklas, då hade de kunnat vara lärare, psykologer eller socialsekreterare. Nej, de vill maximera tillväxten och måste hålla oss motiverade så vi kan skapa tillväxten åt dem. Dör någon är den ersättningsbar och så skickar man blommor till de anhöriga. Men hjulen ska ruilla på, varesig vi vill eller inte. Kan vi hålla oss sysselsatta med att snacka skit om kontorets rasistiska kollega, istället för att slåss för en bättre arbetsmiljö, så är ju ingen gladare än cheferna.

Vad är det konkreta rådet? Vad är den bästa motstrategin? Jo, det är att så fort du hör en chef byta språkbruk, från att prata som en vanlig människa, till att använda tillkrånglade, värdeladdade ord, prata om ”strategiska beslut”, ”effektiviseringar” ”samordning” och liknande – lyssna extra noga och dechiffrera ord för ord. Vad säger han egentligen? Vad är hans riktiga budskap som han döljer för oss? Sprid också vetskapen om att cheferna håller på såhär, för det är en strategi de använt sig av mot oss väldigt länge. Vi tjänar på att förstå deras språk och ska inte svara med samma mynt, vi ska prata rakt och enkelt om våra problem på jobbet. Lyfta fram vår agenda, vår problemformulering och våra krav. Vi behöver inte gömma dem bakom svåra ord, för vi har ju rätt. Eller hur?

/Knapster Sauze
Illustration: Tommy Sundvall

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.