Något av en triumf – Rapport från Sergels Torg

På onsdagen 3 juni efter jobbet klev jag av vid T-centralen och sprang nervöst upp för trappan till plattan. Trodde inte att det skulle vara någon där. Men det var så fullt och förväntansfullt ute på Sergels torg att jag plötsligt bara fastnade i steget och stirrade. Jag har varit på många demonstrationer i den här stan och brukar känna rätt mycket folk. Här var det knappt en enda person jag sett förut.

Jag har aldrig sett en så ung och icke-vit demo i Stockholm. En ny rörelse som dagligen når nya nivåer av kampanda världen över visar sig också vara högst livlig även här. Den kompakta vreden är global. George Floyds öde har kommit att bli en universell symbol för kravet på jämlikhet. Black Lives Matter är det ultimatum mot den strukturella rasismen som ett globalt kapitalistiskt system hänger tätt ihop med. Den stora bredden som representerades på Plattan den 3 juni visar att rörelsen för jämlikhet kräver allas närvaro och att dess innehåll angår alla. För om rättvisa inte finns för George Floyd finns den inte för någon. Ingen rättvisa kan kallas rättvis om den enbart gäller några utvalda.

Ganska snart blev jag erbjuden ett munskydd av en tjej som hade en hel stor låda full. Merparten av demonstranterna bar munskydd. Jag försökte förstå hur jag kunde ha varit så skeptisk innan. Trots en rätt gedigen kontakt med alla möjliga nätverk var jag inte det minsta säker på att någon aktion värd namnet skulle bli av här. Det säger antagligen en del om den vänsterrörelse jag är del av, men mer om vilken situation vi befinner oss i skulle jag tro. Även om det var glädjande att den digitala manifestationen från dagen innan varit så omfattande, kunde jag och många med mig ändå inte låta bli att se försiktigheten som underlig. Med tanke på hur människor agerat i länder med betydligt mindre slapp inställning till Covid-19, framstod beslutet att begränsa manifestationerna till nätet just i detta land som något mycket motsägelsefullt.

Vad anses rimligt att upprätthålla under pandemin i Sverige, med ytterst få anpassningar? Shopping måste fortsätta snurra på högvarv, för den helgade ekonomin, det har vi lärt oss. Arbetare kan i vissa fall sjukskriva sig från sina jobb, men enbart om de har tydliga kontrakt och bara om de uppvisar symtom – på ett virus som bevisligen smittas även av symtomfria. Rekommendationerna har varit förvirrande som bäst och det har gjort att den stora arbetarrörelsen, de stora strejkerna mot arbetsplatser som avkrävt anställda att utsätta sig själva och andra för smittrisk, i Sverige uteblivit helt och hållet. Det har inte gått att mobilisera på arbetsplatser eller övertyga arbetskamrater med anledning av viruset, just för att den rådande uppfattningen varit att oron är överdriven.

Inga chefer accepterar att anställda stannar hemma enbart av hänsyn till alla vars immunförsvar inte klarar viruset, eftersom det i Sverige inte anses särskilt allvarligt att vistas i det offentliga. Runt kl. 17 varje vardag rullar tunnelbanorna smockfulla genom stan. Götgatan säljer glass och kläder hela vägen ner till tullen. NK och Åhléns säljer parfym och hårgelé alldeles som om ingenting särskilt pågår i världen. Trots den verkligheten är det ändå oerhört poppis att skuldbelägga demonstranterna i Stockholm och Malmö som särskilt ansvariga för virusspridning, som hänsynslösa mot viruskänsliga. Den kritiken är i många fall precis lika rasistisk som den påstår sig inte vara, i andra fall kanske precis lika allvarligt illavarslande: de som irriterar sig förstår inte nödvändigheten i protesterna.

Efter att protesterna blixtsnabbt spred sig från Minneapolis till andra amerikanska städer och sedan ut i resten av världen är det nu, bara en dryg vecka senare, tydligt att en helt ny diskussion kring polisväsende har blivit norm. I mitten av maj hade nog inte en människa trott att krav på att begränsa polisbudgeten med många miljoner på vissa platser skulle gå från snack till verklighet. Polisens roll, att skydda privat egendom till varje pris (polisen i USA mördar runt 1000 personer om året) blir i spåret av protesterna en allmängiltig diskussion.

Det känns knappast verkligt att den enorma folkliga kampanjen för Bernie Sanders och socialism i USA faktiskt nådde sin kulmen bara några få månader sen. Så mycket har hänt sen dess att det snarare känns som årtionden sen. Men antipatin mot det kapitalistiska systemet som vuxit sig så stor i det landet kan inte fintas bort från upploppens nuvarande kraft. Ska man vara lite mer måttlig, undvika överdrivna tillbakablickar till det fjärran februari, kan man istället betrakta upptakten från en mer närliggande historia, med massarbetslöshet utan historiskt motstycke.

Bara i USA är det också över 40 miljoner nya arbetslösa som kanske för första gången känner att det inte finns något alternativ (dvs gå till jobbet istället för att reagera som vi borde mot den strukturella rasismen). Kanske är det inte enbart på grund av att gymnasierna är stängda i Sverige som manifestationen här var så ung, men det vore konstigt att ignorera sambanden mellan dessa uppror – dess skala – och den globala pandemins effekter. Det vakuum som uppstått skänker också nödvändigt utrymme att agera. I vänsterrörelsen pratar vi jämt om att nå ut brett och att uppmana på rätt sätt, men den här nu globala rörelsen har inte väntat på uppmaningar från seglivade aktivister eller flitig affischering, eller ens ett Facebook-event. Den globala samhörigheten tycks ha stärkts av det gemensamma förhållande som pandemin inneburit. En enda gnista idag tycks antända mycket snabbare och orsaka många fler bränder än för bara några månader sedan.

Polisen lät meddela efter ungefär en timme att manifestationen måste upplösas. Med tanke på den enorma närvaron är det ju över huvud taget inte sannolikt att motiveringen (Corona) kunde stämma. Räknades smittspridningen som en risk efter ca 60 minuter tillsammans på plattan? Nej. Det var en solklar fasad och ursäkt för att få svinga batonger mot alla som stannade kvar. Efter den officiella upplösningen hängde i stort sett alla kvar. Ilskan var för stor och gemenskapen för påtaglig, det var omöjligt att låta tillfället begränsas till en ögonblicksbild.

Men snart började stora skaror röra sig utåt, med den gemensamma avsikten att ta gatorna i anspråk. Ett tåg verkade dra mot Kungsträdgården. Ett annat upp Drottninggatan. Det tåget rörde sig sedan förbi Hötorget och vid korsningen Sveavägen-Kungsgatan blev den på något sätt styrd mot en mindre gata. Den spontana reaktionen var att det kändes dumt att missa chansen att fortsätta längs Kungsgatan ner till Stureplan. Fast oavsett varför det inte blev så, utan istället drevs i cirklar runt diverse gator i city, var effekten av att bryta den vanliga demonstrationsrutinen något av en triumf. Det bröt känslan av en utstakad och ändlig parad och skapade istället en massiv närvaro – helt oavsett var. Det var så mycket folk att trafiken spontanstannade. Men många bilar tutade uppmuntrande.

Till sist svängde en fet skara västerut från Norrlandsgatan och tog Kungsgatan i anspråk trots allt. Ruset stegrade och slagorden blev mer högljudda ju närmre tåget rörde sig mot Odengatan. När vi nått Vasaparken såg det ut att bli folkfest på platsen men efter en sista sväng upp på Karlavägen ingrep polisen av oklar anledning och började attackera. Där tog det slut. Videobilder började strömma in från andra delar av stan som visade ännu mer polisvåld. Den enorma ironin i att så många människor enas för att sätta stopp för just detta polisvåld tycks ha gått polisen förbi. Eller så skiter de i ironi när de är så provocerade.

Det är lika ironiskt att kritiken som tornat upp mot den här rörelsen i Sverige, som utmålar sig för att vara så observant på skillnader mellan Sverige och USA, är den mest hemmablinda. Krönikörer står på kö för att få fnysa högst, med låtsasargumentet att rasism inte är ett omfattande problem i Sverige. Den argumentationen är kanske för befängd för att förtjäna någon uppmärksamhet. Polisen i Sverige upprättar rasistiska register och stalkar ungdomar med invandrarbakgrund. Och ovanpå detta fenomen hägrar den rasistiska trollformeln här som överallt annars. Med hjälp av den odlas misstänksamhet arbetande människor emellan, som skingrar det gemensamma angreppet mot kapitalistklassen som annars skulle vara möjlig. Den rasistiska trollformeln motiverar lägre löner, sämre levnadsstandard och via varje ny privatisering också sämre sjukvård och utbildning genom rena marknadsprinciper.

Det som gör att massanslutningen på Plattan häromdagen känns så oerhört viktig, trots rådande virusläge, är att ungdomarna som vägrar hålla tyst om dessa djupa problem heller inte tänker vänta på att debatten ska avgöra riktningen framöver. Med upplopp skapas en press som har en helt annan förändringspotential.

Stefansson Cousins

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.