Denna intervju är gjord av Lundi Matin med kravalldeltagare i Minneapolis och översatt till svenska.
Vi har dag efter dag läst dåliga nyheter från USA. Dödstalen från Corona var betydligt högreän i andra länder. En megaloman president uppviglade medborgare att injicera blekmedel i sitt blodomlopp. Protesterande miliser som krävde att affärerna skulle öppna och tog över stadshus (state houses). Ingen gjorde motstånd. Sedan kom gnistan – det gräsliga mordet på George Floyd. Är ni överraskade? Hur skulle ni förklara revolten?
Ja, på sätt och vis var upproret helt oväntat. Personligen var vi rädda att pandemin skulle leda oss in i en ny mörk era, efter alla revolutionära rörelser runtom i världen år 2019. Men just då vi förlorat allt hopp, visade USA världen att inget är över. Det finns många klara orsaker till att händelserna utspelat sig så här. För det första så är folk över hela landet mycket mer uppkopplade och hänger på nätet på grund av pandemin och karantänåtgärderna. Filmsnutten med mordet på George Floyd cirkulerade i mycket större skala och mycket fortare än vad motsvarande filmer vanligtvis gör, och det samma gäller för nyheterna om att protesterna var igång. Månader utan folksamlingar, utan mänsklig berörning, bidrog sannerligen också till upprorets oförutsägbara karaktär. Vi tror folk är helt utmattade, av pandemin men förstås framförallt av århundraden av ףohämmat institutionaliserat antisvart rasism och förtryck. Folk har protesterat för rättvisa i åratal och inte kommit någon vart. Det borde inte komma som någon överaskning att folk till slut slutade vädja om rättvisa och istället började kämpa emot.
Berätta hur ni känner, dagarna som gått och hur kollektiv intelligens byggs (eller inte byggs!). Vad säger folk om upproret? Hur ser de lokala variationerna ut i olika delstater? Hur knäppa saker har hänt?
Jag är inte säker på om folk utanför Minnesota förstår skalan på det som skett. Redan under den första dagen sträckte sig händelserna över 3 kilometer, mellan platsen där George Floyd mördades (38th Street & Chicago Avenue South) och poliststationen för det tredje distriktet i Minneapolis (Lake Street & Hiawatha Avenue). Flera olika folkmassor samlades mellan dessa två platser, ofta med noll polisnärvaro. Sammanstötningarna var koncentrerade kring polisstationen, men händelserna spårade ur även i det bredare området. Under den andra dagens slut hade kravaller och plundring redan spridits ut över flera mil i så gott som varje riktning. Eftersom polisen var oförmögen att avancera mycket längre än det omedelbara området framför deras station, vandrade folkskaror i flera olika riktningar, bröt sig in i affärer, gjorde graffiti och tände eldar. Vissa människor åkte till andra områden för att plundra affärer i små grupper.
På den tredje dagen började spontana folksamlingar plundra affärer mitt på dagen i Saint Paul (Minneapolis tvillingstad som ligger alldeles intill) och senare på natten medan polisen tvingades retirera från sin station, plundrade andra grupper runtom kring i staden. Sent den kvällen då förstärkningar från andra polismyndigheter och nationalgardet anlände, återtog de området kring det tredje polisdistriktet. Utan några speciellt starka uppmaningar, började folk nästa dag samlas kring det femte polisdistriktets station, som ligger mer än tre kilometer ifrån stationen för det tredje distriktet på Lake street. Återigen kunde folk röra sig fritt kring hela området och polisen tvingades främst försvara sin station.
Vi berättar allt detta främst för att illustrera hur det inte fanns några rumsliga gränser för det som hände, det utspelades överallt i de två städerna och även utanför dem. Det fanns en otrolig kollektiv intelligens som tvingade polisen att koncentrera sig på sina stationer, medan man samtidigt också spred sig över hela distriktet och vägrade bli instängda i ett visst område.
Om ni vill veta vad det knäppaste vi såg var, så var det då någon körde en stulen postbil i full fart in i barrikaderna framför det tredje distriktets tomma polisstation och sedan tände eld på bilen. Sedan såg några av oss folk lämna banker med ett helt bankvalv och säckar fulla med pengar. Har också hört historier om tonåringar som åkte från diamantaffär till diamantaffär kring Union Square i San Fransisco på fredag kväll, med polisen hack i häl men aldrig förmögen att få fast dem. Folk flyger ju från runtom i världen för att shoppa där. Det vi vittnar är den största omdistribueringen av välstånd i modern amerikansk historia. Vi tycker det är ganska underbart.
Avrättningen av George Floyd har varit en nationell ochtill och med global händelse, då folk runt världen följer med situationen i USA. Det är inte överraksande att demonstrationer sker i olika delar av USA, men det verkar som om folk kör samma intensitet och beslutamhet även i andra städer än Minneapolis. Varför? Är det en storstadsrörelse eller finns det även en landsortsrörelse?
Det är helt otroligt att folk i så många andra städer ansluter sig till upproret och att det tar sig ett så militant uttryck överallt. Det är inte begränsat till storstäder, Minneapolis är ju inte i sig en speciellt stor stad jämfört med städer så som New York och Chicago. Och det är inte endast större stöder som anslutit sig till upproret, vi har även hört om kravaller som brutit ut i mindre städer. Så mycket sker lokalt att det varit svårt för oss i Minneapolis att följa med allt som händer på andra ställen.
Det är svårt för mig att säga varför händelserna varit så intensiva även i andra städer. För att alla överallt är sjukt trötta på polisvåld? För att alla vill vara med i en folkmassa igen? För att alla kollar på sina telefoner och kan se hur lätt vi tvingat polisen att retirera? Det finns säkert en marxistisk analys som skulle peka på arbetslöshetssiffrorna som pandemin orsakat och den prekära osäkerhet som följt ur det. Det är säkert ett element också.
Det är svårt att säga om rörelsen kommer att nå landsbygden. Det finns viktiga exempel på aktioner i små städer så som Fayetteville, North Carolina, där ett hus som tidigare använts för auktionering av slavar brändes ner. Städer står i lågor därför att folk speciellt efter pandemin vet hur fientliga de är mot människor. Det är svårt att säga hur kontrarevolutionen kommer att omforma staden. Polisen har misslyckats med att påtvinga sina utegångsförbud, som var standard under pandemin. Å andra sidan har polisen i Minneapolis redan sagt att de kommer att använda ”kontaktspårning” som användes under pandemin för att övervaka och förtrycka demonstranter och i största allmänhet kan vi vänta oss att detta kommer att följas av en oerhörd våg av repression.
Har folk inspiration från något annat sammanhang? Hong Kong, de gula västarna eller något annat? Pågår det en cirkulation av berättelser och erfarenheter?
Upproret i Hong Kong verkar ha gjort ett starkt intryck på upproret här, men även den allmänna erfarenheten av globala oroligheter under de senaste årena. Folk har cirkulerat tips på hur man släcker tårgas som först användes i Hong Kong, folk anammar parollen om att ”vara vatten” som strategi för att undvika att bli koncentrerade på en plats och laserstrålar används för att förblinda polisen och tvinga helikoptrar till reträtt.
Tvillingstäderna (Minneapolis-Saint Paul) har sett mindre uppror mot polismord tidigare också. 2015 i norra Minneapolis och 2016 i Saint Paul. Taktiker som först utforskades under dessa stunder, kanske främst hur man fängslade polisen i deras egen polisstation 2015, har blivit självklar kunskap. De här erfarenheterna tillsammans med den allmänna taktiska intelligens som spridits kring världen 2019 hjälper till att definiera upprorets strategiska medvetenhet.
Jag skulle säga att på en taktisk nivå är intelligensen som byggs nu något av en syntes mellan ”var vatten” och en massa bilar, vapen och anlagda bränder. Den omfattande och decentraliserade plundringen överallt i både Minneapolis och Saint Paul, i stor del utförd av folk i bilar, tvingade polisen att sprida sina krafter i varje riktning. Så folk plundrade och försörde affärer som Target och Walgreens och fortsatte sedan till nästa plats. Polisen svarade med att placera poliser utanför de plundrade affärerna så som Taco Bell eller Target och skydda dem från att brännas ner, och detta betydde att det inte fanns nog med poliser för att vakta det tredje distriktets polisstation (som brändes ner). Taktiken är mycket enkel: plundra varje affär och bränn ner dem. Snutarna använde så mycket tid på att jaga eldar att de inte hann med demonstranterna. Så snutarna stod på taket av polisstationen och kunde endast försvara sig själva med tårgas. När tårgasen tog slut, tvingades de fly från byggnaden i fruktan om en attack. Demonstranter plundrade sedan byggnaden och tände eld på den.
Folkmassorna i Minneapolis bestod främst av unga människor, även om det fanns mycket stöd från äldre personer också. Det har faktiskt varit intressant att se hur kravallerna fungerat utan strikt enighet, hur många stod sida vid sida även om de inte höll med varandra om allt.
Vem organiserar demonstrationerna som utspelar sig just nu i de viktigaste amerikanska städerna? Hur sker demonstrationerna? Kommer de ur tidigare aktivistnätverk eller är de främst spontana?
I Minneapolis har det inte skett nästan några som helst organiserade protester. Den första dagen organiserades av en koalition av vänstergrupperingar, men de ledde inte händelserna överhuvudtaget. Många personer i vänsterdemonstrationerna försökte ange folk som gjorde något subversivt i marscherna, så jag tror de flesta inte kände sig trygga i dessa ”fredliga protester”. Utöver dessa små protester, visste folk helt enkelt att de kunde gå till det tredje distriktets polisstation och hitta en folksamling, det var helt spontant och inte en protest som hade kallats eller organiserats. Jag kan tänka mig att demonstrationerna i de flesta städer organiserats av aktivistgrupper till vänster, men att oroligheterna kvickt överskrider deras initiativförmåga. Vänstern kommer att försöka kannibalisera på denna insurrektion och förvandla den till en ny reformkampanj, men det är tydligt att detta inte kommer fungera speciellt bra.
Kan ni berätta om atmosfären kring dessa demonstrationer och kravaller, både gällande deras komposition och deras emotionella tonläge? Här i Frankrike har vi hört att kravallerna till sina deltagare har en bred etnisk mångfald, vilket har tillåtit polisen och många politiker att skylla på vita ”inflitratörer”. Vi hörde att folk drivs av sorg och vrede, är dessa de enda eller främsta känslorna som har fört folk ut på gatorna?
Upproret är väldigt präglat av mångfald. Det samlar människor med olika etnicitet och hudfärg, vilket reflekterar det grannskap i södra Minneapolis som står i händelsernas centrum. Idéen om att vita infiltratörer skulle vara ansvariga för våldet är ett gammalt trick, en rasistisk ploj, och har inte varit speciellt effektivt. Det var först efter de fyra första dagarna som regeringen började säga att våldet var påbörjat av vitmaktsinfiltratörer och som paranoja började spridas bland folkskarorna.
Emotionellt, ja det är sorg och vrede på en aldrig tidigare skådad nivå som är de drivande orsakerna för upproret. Men då polisen tvingas ut och folk plundrar öppet eller bygger barrikader, då är det också en mycket glädjefylld och festlig atmosfär. Jag tror inte detta är en motsägelse – folk är arga på de som förtrycker dem, men känner också kanske för första gången kraften av att agera tillsammans med tusentals andra.
Vi kommer aldrig att glömma människorna vi träffade kring den stora brasan som det tredje polisdistriktets station hade förvandlats till på torsdag natt i Minneapolis. Alla log och delade plundrade varor, dansade och chillade, då inte en snut fanns i sikte. Om du någonsin läst romanen Dhalgren av Samuel Delaney så kan du föreställa dig situationen. Hela kvarter hade bränts medan folk plockar bland ruinerna av plundrade byggnader, vapen och laserpennor som avfyras mot himlen, möten med nya människor, dans, det är en speciell amerikansk typ av kärlek.
Även om det är svårt att generalisera utöver det omedelbara sammanhanget, vad skulle ni säga rörelsen är riktad emot just nu? Rasism? Polisvåld? Donald Trump?
Detta är Nat Turner i nutid. I Amerika kommer revolutionen aldrig att börja på grund av nedskärningar, för fri hälsovård, för ”kommunism”. Det vi vittnar på gatorna i Minneapolis och runtom landet är en beväpnad insurrektion mot de slavägande och rika klasserna. Då du går genom områden där hela kvarter står i brand, hör du folk upprepa ord så som ”500 år, 500 år” (med hänvisning till början på den transatlantiska slavhandeln). Det är en revolt mot rasifieringens apparater. Horisonten är mycket bredare än bara reform och ”rättvisa”, vilket verkligen är värt att betona och något som skiljer händelserna nu från tidigare Black Lives Matter-rörelser. Förstås säger många att de vill ha polisen dömd för mord, vilket är ok för det är ett nästan omöjligt krav i sig. Men alla på gatorna upprepar samma refräng: ”Bränn ner allt. Spräng allt”. Ingenting väntar sig något från de statliga institutionerna. När folk gör motstånd här så minns de 500 år av folkmord och slaveri, men också 500 år av moststånd.
För att gå vidare beträffade krav, är det rimligt att överväga ett politiskt svar på dessa händelser? Efter sex år av BLM och två Obamamandat har situationen knappt förändrats. Och det kommande presidentvalet erbjuder uppenbarligen nya hopp om förändring. Vad finns det hopp för enligt demonstranterna? Öppnar rörelsen nya horisonter eller drivs den av hämndlystnad?
Just nu kommer media att säga att cykeln är fokuserad på hämnd, vilket den definitivt är. Men det finns flera lovande exempel på positiva horisonter som börjar siktas. Först och främst bygger människor Mutual aid-tält överallt på gatorna och omfördelar plundrat vatten och snacks till folk, och det finns alltid mängder av plundrad mjölk som människor kan använda för att skölja tårgas ur ögonen. Första hjälpen-personer finns överallt och hjälper kontinuerligt skadade. Detta är utsridda fenomen men media kommer naturligtvis aldrig visa detta.
Några fler korta exempel på positiva horisonter: förra natten öppnades skolor för människor som hamnade i polisens fällor. I Minneapolis tog några över ett hotell och flyttade 150 bostadslösa människor till hotellet.
Detta är även den första gången i modern amerikansk historia en polisstation blivit övertagen, förstörd, plundrad och nerbränd. Därmed har vi nu en verklig, konkret möjlighet att försöka tvinga polisavdelningar att ge sig, och detta är någonting helt nytt. Staketet till det Vita Huset stormades samma natt, vilket även förefaller vara oväntat. Vi vet inte vad som följer av detta, det är svårt att säga.
Revolutioner under 1900-talet som var inspirerade av den ryska revolutionen föreställde sig alltid ett övertagande av regeringen som skulle efterföljas av att ett nytt samhälle skulle etableras. Jag måste säga att vi helt enkelt inte har någon bild av vilket samhälle som skulle ersätta det samtida, om något alls. Det är bara inte så makten funkar idag. Som våra franska kusiner skrev efter att Trump blev vald: ”Kanske bevittnar vi en gradvis men oändlig fragmentering av det nationella territoriet – ett slut på Amerikas Förenta Stater – där multiplikationen av miliser kommer nödvändiggöra multiplikationen av kommuner.” Vem vet, vi kan vara de nya amerikanerna. Vi skulle kunna bränna det hela och ta vid där andra slutade, i kamp mot koloniala invasioner och slaveri.
Vad har Black Lives Matters roll varit sedan grundandet och vilken roll har den i rörelsen? Härifrån är det svårt att förstå om det är en slogan, ett nätverk, eller en fullfjädrad politisk organisation. Borde vi uppfatta rörelsen och dess innovationer (hittills främst inom förstörelsekonsten) som en kritik av BLM:s tillkortakommanden eller som en fortsättning på BLM?
Black Lives Matter är i grund och botten alla tre sakerna och den sistnämnada (organisationen) gynnas av sammanblandningen med den första (sloganen). Organisationen talar för sig själv och alla hör dem tala för en hel rörelse. I Twin Cities finns ingen Black Lives Matter-avdelning längre, vilket gör detta lite enklare.
Som vi skrev tidigare förefaller det som om människor i hög grad upphört med att kräva rättvisa av staten och istället har föredragit att bekämpa polisen direkt. Black Lives Matter, som organisation, har alltid försökt kanalisera denna vrede och beslutsamhet till upprop för reformer och rättvisa – som att väcka åtal mot den enskilda polisen till exempel. Endast en minoritet kräver sådana handlingar för tillfället, vilket kan kallas ett svar på det tidigare Black Lives Matters misslyckande. Men kanske är det detta misslyckande som tillåter ”black lives matter” som slogan att nå sin fulla kraft.
Som vi pratat om är rörelsen starkt präglad av mångfald, frånde som är respektabla nog att vara TV-eller sportstjärnor till plundrande ungdomar. Finns det meningsskiljaktigheter? Om ja, rör de former för aktioner? Finns det redan ledare och organisationer som försöker kanalisera den kollektiva vreden?
Klart det finns meningsskiljaktigheter, men det är det som ger rörelsen dess kraft. Hong Kongborna har sin slogan ”Alla på sitt sätt lyfter vi rörelsen tillsammans”, vilket betonar hur människor kan tycka olika men ändå vara en koherent kraft. Vi tror att detta är den reflex som ännu måste utvecklas i rörelsen: uppfattningen att vi inte måste hålla med om allt eller nå konsensus för att ha en revolutionär rörelse. Jag tror att människor kommer att lära sig, men det kommer inte att vara vackert. Det finns mycket tillit att bygga. Detta land är baserat på förtryck av svarta, och det är väldigt hög tid att vita börja ta seriösa risker för att skydda våra svarta bröder och systrar. Detta innebär att göra mycket mer än bara protestera. Vi måste bygga verkliga infrastruktrer som tillåter människor att genomleva slutet på den här världen, för det vi ser på gatorna av Minneapolis är helt klart början på en helt ny värld.
Kan ni säga att det är en sorts nihilism står på spel eller inte? Människor kände sig övergivna, ensamma, med en mortalitetsgrad som är mycket högre för icke-vita grupper beträffande coronaviruset (som med allt annat), finns det en sorts nihilim som underligger denna förstörelse? Speciellt hos yngre generationerna?
”Nihilism” är ett svårt ord. Kanske är nihilism deras metod, men alla som sett dessa människor vet att de bär frihet i sina hjärtan. Vi skulle snarare välja något som ”hopplöshet” eller säga att de är en del av ”no future”-generationen. Utan tvekan förefaller det nästan omöjligt att föreställa sig revolution i Förenta staterna, men å andra sidan skulle vi inte kalla människor som bränner allt för nihilister. De är vårt enda hopp om att förflytta oss framåt; utan de unga männen och kvinnorna som skjuter tillbaka på polisen skulle ingen av oss kunna se vad som är möjligt. Utan de som startar bränder och plundrar skulle vi inte vara någonstans. Givetvis måste vi se till att rörelsen inte utvecklas till en symmetrisk konflikt med staten men jag tror de flesta vet det. Människor har bekämpat dessa fascistiska svin i 500 år, det finns djup kunskap om motstånd i Amerika, och jag ror att vi i stunder som denna verkligen ser hur smarta och resursrika amerikaner verkligen är.
Ingen trodde vi kunde stoppa den här skiten, men vi är alltför många och polisen kan inte stoppa oss. Trump kan inte stoppa det, vänstern kan inte stoppa det. All smärta, all trauma, all sorg är där ute. Vi har tvingat ned detta land på sina knän. Revolutionens vyer är verkliga, Vita huset kan brinna. Detta är bara början.
Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.
→ Prenumerera nu