Vi minns Kjell – svensk i norska motståndsrörelsen

8 maj 1945 inträffade Segerdagen med den tyska kapitulationen och slutet på andra världskriget. I Norge markerade det slutet på nazisternas ockupation och en seger för alla de grupper som utgjorde den norska motståndsrörelsen.1 Bland dessa medlemmar fanns fåtal svenskar, däribland Kjell Svensson från Bollnäs.

Idag är det 75-årsjubileum, en dag som Kjell inte fick uppleva. Han dog i höstas 97 år gammal. Månaderna innan besökte vi honom för att höra om hans berättelser om tiden i motståndsrörelsen. Den här texten är en hyllning till Kjell, internationalismen och till traditionen av frivilliga svenskar i kamp mot fascism. Men också till antifascismen som politisk rörelse och direkt aktion som politisk metod.

Kjell var 19 år när han i slutet av april 1941 för att åka och slåss mot nazisterna i det ockuperade Norge. Han bestämde sig för att lifta till Oslo för att där försöka ansluta sig till norska motståndsrörelsen. Han berättade för sina föräldrar vad han bestämt sig för men resten av släkt, vänner och bekanta fick veta att han skulle resa iväg en tid för att utbilda sig.

Kjell visste inte vad som väntade men han ville och kände sig tvungen att bidra. Han anslöt sig initialt med tanken att han kunde hjälpa norrmän att komma över gränsen till Sverige. Hans syster arbetade nämligen som föreståndare på Blåhammarens fjällstation i de Jämtländska fjällen. Han hade varit där som yngre och kände till området. Det var också där han senare på ett av sina uppdrag som kurir skulle bli vittne till när tio norska flyktingar avrättades av nazisterna, en erfarenhet som förändrade honom:

När man såg hur de ryckte fram, ja, då brydde man sig inte om annat.

På frågan om varför han överhuvudtaget valde att ansluta sig svarade han pragmatiskt:

– Ja, tog vi dem inte i Norge skulle de ha kommit Sverige.

Kjell arbetade från 15 års ålder som skogsarbetare som, så många andra på den tiden, och fick erfarenheter som skulle komma till användning i motståndsrörelsen. Han blev en skicklig skytt, skidåkare och duktig på att röra sig i skog och mark. Dessutom hade han även körkort för både bil och buss och kunde sända meddelanden på morse då han var signalist.

Han kom trevande till Norge och försökte utan att dra uppmärksamhet till sig att förstå vilka som hade med motståndsrörelsen att göra och inte. Riskerna med att fråga runt var enorma. Kjell frågade till slut ändå en man han hade fått en magkänsla för om han var medlem i motståndsrörelsen. Mannen nekade men anställde honom för att köra en busslinje i lokaltrafiken. Förundrad över att inga passagerare steg på bussen började Kjell undra över vad han hade fått för jobb. Till slut fick han veta att mannen testat honom och efter det kom han i kontakt med motståndsrörelsen inne i Oslo.

Under sina nästan två år i motståndsrörelsen ingick Kjell i en av Oslo-grupperna och hade uppdrag över hela landet. Det handlade om allt från spioneri till kurirverksamhet och aktioner. Han utförde större delen av sina uppdrag tillsammans med en annan norsk motståndsman som fick smeknamnet Pjatten och som med tiden blev en god vän.

– Det är inte mycket man saknar med kriget, men kamratskapen, gubbarna, och Pjatten såklart, han var en fin grabb.

Verksamheten var uppbyggd i celler av mindre grupper så att de inte skulle kände till fler än nödvändigt och hade minimalt med information om nazisterna fick tag i dem. Kjell berättade att han efter alla dessa år inte visste vem hans närmaste kamrat egentligen var. Kjell lyste vanligtvis i ögonen varje gång han berättade om aktioner och uppdrag som han varit med om, förutom vid ett tillfälle. Det var med tårar i ögonen som han berättade om när han och Pjatten hade passerat en vägkontroll och visat sina pass i vanlig ordning. Efter ett par kilometer blev de omkörda av bil som stannade längre fram mitt i vägen och både han och Pjatten förstod direkt vad det handlade om. Kjell tog sin pistol och använde sin bildörr som skydd för kulorna och dödade de två nazisterna. Han sprang runt bilen och fann Pjatten skottskadad. Han togs till en närliggande läkare men han överlevde inte.

Kjell var hela tiden tydlig med att inte framhäva sig själv utan påminna om den kollektiva insats som alla medlemmar och medhjälpare till motståndsrörelsen bidragit med, han hade som alla andra bara dragit sitt strå till stacken. Kjell var mån om att inte utlämna andra personer i sina berättelser och var noga med vilka detaljer han delade med sig av. Ibland gav han oss ett ”mm” eller gestikulerade rörelse så att vi skulle förstå men inte ställa följdfrågor. Ett tydligt tecken på hans karaktär var när han berättade om när han lämnat motståndsarbetet och kommit över svenska gränsen. Det första han gjorde var att stoppa undan pistolen i en skreva i en stor sten han hittade. När han 30 år senare var på semester i närheten av samma plats med gick han tillbaka till samma plats och plockade fram pistolen och slängde den i en insjö.

– Klart jag slängde den, inga bevis.

Ett av de uppdrag som han var stoltast över var hans del i Tungvattenaktionen. Kjell fick uppdraget att leda två okända engelsmän på en två dagars lång tur till fjällkammen vid Rjukans tungvattenfabrik. Efter att de krupit fram till kanten började engelsmännen foto och filma för kartläggning och förberedelse av aktionen mot fabriken. Fabriken var avgörande för Hitlers kärnvapenprogram, och både engelsmännen och norrmännen kände till det. Produktionen upptogs efter tre månader varpå engelsmännen flygbombade anläggningen. Hitler beordrade att produktionen skulle flyttas med fartyg, motståndsrörelsen svarade med att sänka fartyget. Kjell anmälde sig frivillig till aktionen mot både fabriken och fartyget men fick svaret att han var för ung och behövdes till annat. Än idag var han märkbart lite irriterad över det men glad över att de som gjorde det lyckades.

Kjell berättade om alla de gångerna han kommit undan döden och andra strukit med, hur orättvist det var och att det samtidigt hörde till. Han berättade bland annat, och visade upp sitt brännmärke över axeln, om när han och fem motståndsmän blev tvungna att fly liggandes i en motorbåt med tyska kulor vinande runt om sig efter att de blivit avslöjande. Tre dog, två fick skador och Kjell klarade sig med ett par centimeter. Han berättade även om ett tillfälle när han blev jagad på skidor ett par kilometer över den svenska gränsen. Han lyckades skaka av sig nazisterna som inte var vana vid varken skidor, terräng eller klimat. När tyskarna insåg att de inte skulle hinna ikapp sköt de istället efter honom. Han träffades i ena fingret och tappade både stav och en handske men lyckades komma undan. Han visade oss sitt finger och påminde oss än en gång om att alla inte hade den turen. Men trots att upplevelserna från kriget förföljde honom livet ut ångrar han inte sina beslut eller handlingar:

– Jag hade gjort det igen, det är ingen tvekan om den saken.

Efter kriget utbildade han sig till elektriker och stadgade sig. Dessutom älskade han att spela musik, teckna och vara ute i skog och natur. I samband med att SVT sände serien om tungvattenaktionen uppmärksammades Kjell och blev intervjuad i lokaltidningen. Innan artikeln talade han inte om tiden i motståndsrörelsen annat än med sin fru, först då började han berätta mer öppet om sina erfarenheter.

Kjell blev uppmärksammad i lokaltidningen i och med att SVT sände den norska serien om tungvattenaktionen berättade han för fler som sina erfarenheter, där ibland sina vuxna barn. Kjell fick 97 år gammal två medaljer av den norska staten för hans delaktighet i motståndsrörelsen, något som han var stolt över.

Innan vi satte oss för en avskedsfika ville han gärna spela en låt för oss som han hade skrivit till sin fru. Han påpekade att fingrar inte riktigt hängde med längre och sa:

– Det här är livet, det är det här man egentligen velat göra.

Efter det satte vi oss och drack kaffe, åt sockerkaka och småpratade tills det var dags att resa hem.

Kjell var en ödmjuk och omtänksam man. Hans insatser för en värld fri från fascism gav nya generationer utrymme att flytta fram antifascismens positioner. Kjell lever inte längre, men bortglömd blir han aldrig.

Kjell Svensson

1922-04-03 – 2019-10-28

/Hasse och Lasse, aktiva antifascister i Stockholm

1Kortfattat kan man nämna att den norska motståndsrörelsen var uppdelat i en del som var trogen de allierade och engelsmännen och en som var trogen Sovjetunionen. Här är lästips i ämnet:
Asbjørn Sunde – Menn i Mørket,
Gunnar Sønsteby – Oslogänget: Norskt motstånd mot tysk ockupation, Gunnar Sønsteby – Rapport från NR 24

En kommentar på “Vi minns Kjell – svensk i norska motståndsrörelsen

  1. Fä dör,
    fränder dö,
    även själv skiljes du hädan,
    men ett vet jag,
    som aldrig dör,
    domen över död man.
    (Håvamål)

    Du er et eksempel til etterfølgelse, Kjell Svensson. Tusen takk!
    Hilsen nordmann

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.