Chockdoktrinen Corona

Vilka idéer går segrande ur coronakrisen? Med den största kris i världen sedan andra världskriget kris kommer en omformad politik. Detta sker under varje kris. Frågan är bara vilka idéer som tar över.

Innan nyliberalismen som koncept tog över världen sa dess gudfader Milton Friedman att ”bara en kris, äkta eller föreställd, kan producera sann förändring”. Historien skulle ge honom rätt. Kriser på 70-talet förde Reagan och Thatcher till makten, politiker som smittats av nyliberala tankesmedjor. Även om inte alla Freidmans idéer har införts överallt och lika mycket har ekonomin generellt letts av politiker de senaste 40 åren vars budord är att avreglera, privatisera och globalisera. Men precis som kriser drog in denna ideologi från det som ansågs utgöra den extrema utkanten av den politiska diskussionen till att helt ta över och bli hegemoni, så finns det nu en kris som kan innebära slutet på dem. Nyliberalism såsom vi känt den kan vara död. Denna pandemi har vänt upp och ner på folks värderingar. Det finns ingen som tror på att den fria marknaden skulle kunna klara att ta hand om någon kritiskt massa sjuka människor. Tvärtom är, liksom under finanskrisen 2008, staten tillbaka på ett överväldigande sätt. Det är staten som nu får välja vilka industrier som kommer att överleva och vilka som kommer att gå under av detta. I en pandemi får sjukhuspersonal samma roll som soldater får vid krig, de upphöjs till nationalhjältar. Statsepidemiologer måste vara de sämst klädda överbefälhavare genom tiderna. ”Rör inte mitt sjukhus” kommer att vara det enda budskapet som kommer att gå hem hos väljarna när allt detta är över.

Man må gott fira nyliberalismens död en liten stund, det var en hård och kall ideologi. Fira inte för länge dock, eftersom vi vet inte vad som komma skall. Det som uppstått under dessa år med nyliberal hegemoni är att vänstern och liberaler gjort gemensam sak i att förorda öppna gränser, tolerans och feminism. För alla sorts minoriteter, flyktingar och kvinnor har denna filosofi varit en framgång. Vad händer med allt detta nu?

Andra delen av Milton Friedmans citat handlar om vikten att bygga en alternativ världsbild som man kan hålla ”levande tills det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga”. Kanske kan vänstern och miljörörelsen tillsammans forma denna alternativa världsbild, som kan skriva om politiken till att skapa ett samhälle som är mer rättvist och hållbart. Låt oss hoppas på det. Men den populistiska högern har i ett antal år utmålat sig själva som det omöjliga alternativet som till slut blir oundvikligt. Kanske har de rätt.

Det må vara galenskap att nationella svar på en global kris är det som stärks, men det finns en del som talar för detta. Nationalisterna har nämligen ett trumfkort i den här leken, de kan peka på att det faktiskt inte finns något globalt samarbete. När Serbiens president Aleksandar Vučić påstod att “Europeisk solidaritet existerar inte. Det var en saga skrivet på papper”, så hade han inte fel. Varje land slåss för sig själv. Trump ville köpa ett tyskt företag som jobbar på ett vaccin så att USA kunde få det först och patentera det. Israel skickar ut Mossad för att få tag i sjukhusutrustning varhelst de kan hitta den.

Har ni tänkt på alla dessa stängda gränser? Intressant nog hör de inte till WHO:s rekommendationer, ändå ser vi dem överallt. Regeringar måste ses ”göra någonting” och då blir nationalism ”det politiskt oundvikliga”, idén som händelsevis bara fanns där och som man tillgriper när det klämmer.

Så vad gör populisterna med detta läge? Stärks de eller försvagas de? Det är svårt att säga saker i allmänhet kring detta eftersom alla populister har agerat förvånansvärt olika. Vad vi kan säga med säkerhet är att människor tenderar att stödja sina regeringar i en tid av kris eller krig. Italiens socialdemokratiske premiärminister Giuseppe Conte har högre förtroendesiffror än någon annan premiärminister i Italiens efterkrigshistoria, Emmanuel Macron står för en liknande uppgång liksom Boris Johnson. I länder som Italien, Spanien, Frankrike och Sverige där antipopulister har makten verkar den populistiska oppositionen handfallen. Matteo Salvini blöder stöd och Sverigedemokraterna verkar handfallna, Marianne Le Pen och Vox lyser med sin frånvaro.

Nationalistiska högerpopulister i regeringsställning däremot börjar ta det där klivet mot absolut makt som länge har befarats. I Ungern har Viktor Orban har i och med de nya reglerna upprättat den första diktaturen i EU, där militären tar kontroll över nyckelindustrier och mannen själv får utlysa lagar utan att ta hänsyn till parlamentet. I Polen ändrar de vallagarna för att bättre tippa spelbordet till populisternas fördel för att på så sätt cementera deras makt. I Israel är Netanyahu farligt nära att upprätta en diktatur. Även om demokratin inte är riktigt så skadeskjuten som i Ungern är det faktum att säkerhetstjänsten numera får massövervaka både israeler och palestinier i Coronabekämpningens namn inget gott tecken. Modi verkar ha använt de hårdaste metoderna utanför Kina för att införa diktatoriska lagar, där miljontals satts på flykt från städerna, jagade av batongviftande poliser. Duterte tar chansen att mörda ännu fler av sitt lands medborgare med en ”skjut för att döda”-order mot de som bryter mot utegångsförbudet.

Kanske är detta skillnaden. Att de ledare från höger och vänster som lyckas distansera sig från nyliberalismen kommer att ha framgång. Från Macrons hyllning av allmän sjukvård till Johnsons nedtagning av Thatcher med ”there is such a thing as society”, visar ledare i allmänhet att de behöver förändra sin ton. Risken är att högerledare som vågar vifta ett slutgiltigt farväl till nyliberalismen kommer att slå sig in på en mer hårdför typ av auktoritär, men kollektiv, bana.

Den nya chockdoktrinen kommer inte slå igen sjukhus, men den kan avskaffa demokratiska rättigheter.

De två som framstår som oförmögna att vända situationen till sin fördel är Donald Trump och Jair Bolsonaro. Deras självcentrerade excentricitet gör att de verkar tagna på sängen av all den publicitet som viruset får, en historia som de tror är skapad för att all press för en gångs skull inte handlar om dem. Bolsonaro går aktivt omkring och skakar hand med folk och säger till dem att de inte har något att frukta med den ”lilla influensan” och att folk genast borde gå tillbaka till jobbet. Han verkar vara den sista coronaförnekaren. Trump har å sin sida, precis som andra ledare just nu, fått ett något utökat stöd (dock mycket mindre än Comte och Macron), men hans oförmåga att tala sanning eller hålla sig till ämnen som inte har att göra med hans egna person gör att det i längden är möjligt att han tappar stöd. Han påstod först att utbrottet i USA skulle försvinna ”som av ett mirakel” och har sedan pratat om mediciner som han trodde kunde hjälpa utan vetenskapligt stöd. Folk med Covid-19 tog medicinen och några av dem dog. Men även om Trump inte vet vad han ska göra med situationen och hans mentala hälsa verkar vara i värre skick än någonsin så arbetar storföretagens lobbyister vidare.

I ”Chockdoktrinen” beskriver Naomi Klein hur mäktiga aktörer tar hand om kriser genom att införa en rad nya regler för att ändra spelplanen till förmån till dem själva. Hennes exempel handlar om både 11 september och orkanen Katrina. Under Katrina passade regeringen på att skriva regler som gjorde det lättare att för hyresvärdar att slänga ut hyresgäster och medan antiterrorlagstiftning skrevs gjordes till lag för att underlätta massövervakning av samhället. Den sortens chockdoktrin som sattes i rullning efter orkan Katrina med massprivatiseringar skulle inte bli populära.

Trots denna brasklapp är chockdoktrinen i full gång i USA, pådriven av lobbyisterna kring Republikanerna. De har gjort bilstandarden sämre så att bilindustrin får släppa ut allt mer koldioxid, de har förbjudit miljöprotester i en rad stater medan plastpåseföretagen försöker bli av med förbuden mot plastpåsar så att de kan förpesta haven ännu mera. Framförallt har de lyckats få in namnen på flygbolag, skifferoljebolag och banker som håller fossilindustrin under armarna på listan av potentiella mottagare av de 2 000 miljarder dollar som de kommer att använda som stimulanspaket för ekonomin. Som Naomi Klein tweetade: ”Dont. Bailout. Companies. That. Are. Cooking. The. Planet.”

Samtidigt som chockdoktrinen pågår finns det andra mer hoppfulla möjligheter som öppnar sig. Om vi kan undvika dras in för långt i nationalismens nav blir vissa närmast utopiska föreställningar möjliga. Slavoj Zizek talar om att det kan bli nödvändigt med ett globalt hälsosystem som universellt täcker alla människor på jorden på samma sätt som det finns i alla västerländska länder förutom USA (där stödet för allmän sjukvård ökat i popularitet med 9 procent i och med corona). Omöjligt? Det finns en rationell tanke här. Ingen är säker förrän vi alla är säkra. Kommer corona till Gaza hotas Israel och kommer corona till Moria i Grekland hotas grekerna. På ett slags fundamentalt sätt måste civilisationen bli mer inklusiv om vi någonsin ska åter kunna resa eller få igång fler sektorer i samhället. Efter Spanska sjukan började västländerna införa allmän sjukvård i stort sett varje land, att corona leder till samma sak globalt är inte helt taget ur luften. Det är inte bara sjukvården, det handlar lika mycket om socialförsäkring. Det värsta exemplet är Indien, där social distansering och ekonomisk kris helt enkelt kan betyda svält för miljoner.

Även i västvärlden ser vi grupper för vilka social distansering inte är möjlig, från flyktingar och hemlösa till de som arbetar inom gigekonomin. Så länge det inte är möjligt för dem är vi alla osäkra. Medborgarlön ter sig allt mer som en tänkbar lösning. Har folk en säkrad inkomst tar de mindre risker. En annan möjlig vinnare är orörda skogar. Kanske ökar nu medvetenheten om hur vi inte kan skövla hur mycket skog som helst utan att själva skadas. För klimatkrisen krävs att chockdoktrinens spindoktorer inte får fatt i krispaketen. Oljebolagen lever farligt när världen står still. Kan man överkomma lobbyisterna har regeringar chansen att lämna dem utanför krispaket, vilken kan hugga in dolken på fossilindustrin en gång för alla. Att ge krispengar enbart till de som tvingas göra en grön omställning på riktigt är en möjlighet.

Medborgarlön, global allmän sjukvård för alla och grön omställning. Låter som något som är värt att kämpas för. Men nationalisterna och chockdoktrinen måste besegras. Kan det göras? Inte om inte folk kämpar för det. Det som står på spel är dock inget mindre än vår framtid.

/ Tobias Gisle