”Alla tidigare omstruktureringskriser har inneburit att de statliga institutionernas roll i ekonomin förändrats”

I takt med nyheterna om Covid-19-epidemins spridning och olika drastiska åtgärder i smittskyddssyfte kommer också nyheterna om starka tecken på omfattande ekonomiska konsekvenser av pandemin. Brand ställde några frågor till David Zachariah om vad det är som är i görningen egentligen.

Att Covid-19 epidemin kommer att få omfattande ekonomiska konsekvenser verkar självklart. Men vilket skick befann sig den globala ekonomin egentligen i när den här epidemin bröt ut?

Jag tror det är fruktbart att dela upp en analys av den globala ekonomin på tre nivåer:

1) Nationellt organiserad produktion och distribution, genom vilken civila- och statliga institutioner kan återskapa sig själva. 

I kapitalistiska marknadsekonomier spelar privata investeringar en central roll för efterfrågan, sysselsättning och expansion av produktiv kapacitet. Lönsamheten på investerat kapital har i många industrialiserade länder dock inte motiverat kapitalägare att återinvestera profiter i en större skala. Det har inte heller täckts upp genom offentliga investeringar, eftersom den nyliberala organiseringen av statliga institutioner har fram tills nu blockerat sådana interventioner.

Resultatet har varit historiskt höga nivåer av arbetslöshet, ökad improduktiv konsumtion, och bristande statskapacitet att förmildra eller övervinna effekterna av katastrofer och pandemier.

2) Internationell logistik och transport, genom vilken människor och resurser koordineras bortom nationella gränser.

Sammanflätningen av produktionskedjor har lett till ökad ekonomisk specialisering i olika länder, vilket enligt konventionell ekonomisk teori ska leda till ökat materiellt välstånd. Det ökar dock också sårbarheten i nationellt organiserad produktion mot att någon länk i kedjorna skulle slås ut av en oförutsägbar händelse. Genom överspecialisering saknas inhemsk kapacitet att producera, till exempel, viktiga läkemedel, skyddutrustning eller livsmedel. Samtidigt har också den ökande transporttakten och antal kontaktpunkter gjort pandemier mycket mer sannolika eftersom den potentiella spridningstakten blir väldigt hög.

Sammantaget har det inneburit ett dilemma för statliga administratörer när pandemin började: tidig isolering av människor i centrala regioner för att förhindra en sannolikt skadlig och kostsam spridning på sikt, men samtidigt betala med en säkert kostsam nedgång i ekonomisk aktivitet.

3) Globala finansiella institutioner, genom vilka anspråk på reella resurser allokeras.

Sammanflätningen av banker och företag i komplexa finansiella nätverk har breddat källorna som företag kan finansiera investeringar från, men samtidigt möjliggjort för kapitalägare att i allt högre uträckning att söka efter profiter från finansiella tillgångar snarare än produktiva tillgångar. Finansiella tillgångar representerar bara anspråk och globalt är de i hög utsträckning uttryckta i amerikanska dollar. Deras värden är därför mycket mer instabila än produktiva tillgångar som kräver mänskliga resurser för att reproduceras, men ger avkastning i snabbare takt.

Sammantaget har den finansiella integreringen inneburit en global ordning där kapitalägares tidshorisont krympt och prioriteringar inom nationellt organiserade ekonomier har förändrats, medan kreditsystemet blivit mer instabilt och beroende av den amerikanska ekonomins tillstånd.

En sak är börsens reaktioner, som vi främst får rapporter om dag för dag. Men på en mer grundläggande nivå, på vilka sätt kan karantäner och andra restriktioner påverka ekonomin?

Det beror på restriktionernas implementering och tidsskala. Implementeringen av karantäner kan ske genom att förlita sig på en hög grad av solidaritet och tillit inom en befolkning eller att mobilisera en hög grad av repression, vilket innebär en större omfattning av restriktioner. Inget av alternativen kan genereras genom marknadsekonomins institutioner.

Omfattningen av restriktionerna påverkar genom att förstärka en ekonomisk nedgång: Produktionstakten dras ner när lönearbetare stannar hemma, samtidigt som en betydande andel av befolkningen spenderar mindre. Men varje aktörs utgift är en annan aktörs inkomst, så att totala utgifter och inkomster alltid balanserar. I ekonomier organiserade genom decentraliserade marknadsbeslut skapas då en nedåtgående spiral av minskande utgifter, inkomster och sysselsättning. När det sänker återbetalningstakten på lån sätter det också stor press på det privata banksystemet och dess kreditförsörjning.

Tidsskalan på restriktionerna är så pass stor att de mänskliga kostnaderna i form av arbetslöshet och minskade resurser blir enorma om inte kollektiva samhällsinstitutioner ingriper.

Vi bör då inte bli förvånade om liberaler resonerar kring hur stor andel av befolkningen de tycker är rimligt att offra på marknadens altare för att lätta på restriktionerna och undvika en kollaps av kapitalistiska marknadsekonomier. Ett sådant förhållningssätt har trots allt varit en del av deras intellektuella tradition sedan Malthus dagar.

Det förutsätter att det inte finns några rimliga alternativ till karantän eller kollaps.

Från en del håll på vänsterkanten har det länge ropats på att öka statsskulden för att finansiera välfärd. Finns det några problem eller begränsningar med lånefinansierade statliga investeringar som lösning på den kommande lågkonjunkturen? 

Om lånen görs i statens egen valuta har den inga finansiella begränsningar, vilket exempelvis inte gäller för de stater som står under den europeiska centralbankens villkor. Offentliga investeringar och konsumtion i enskilda sektorer kan mobilisera oanvänd arbetskraft och resurser genom stora delar av ekonomin. Det finns därför inte heller några betydande interna reella begränsningar i en framväxande lågkonjunktur.

Men begränsningar kan uppstå som inte kan tacklas genom enbart stödpaket eller investeringar i välfärd. Om den globala efterfrågan på exportföretagens varor kollapsar måste en väldigt stor del av bortfallet täckas upp internt. För en relativt liten och högspecialiserad ekonomi som Sverige kräver det på sikt en betydande minskning av importberoendet, eftersom man inte kan täcka stora bytesunderbalanser under längre tid.

Vad finns det för andra möjligheter för staten när det gäller att hantera en sån här kris?

För att minska effekterna av pandemier eller katastrofer av denna storleksordning krävs en statskapacitet för en snabb omställning där sjukvården kan skalas upp samtidigt som den ekonomiska reproduktionen säkras. Villkoren för det bestäms i bassektorerna, vilket är alla aktiviteter som ingår direkt eller indirekt i produktionen av lönearbetarnas kollektiva levnadsstandard: livsmedel, barnomsorg, järnvägstransport, svetsning, osv. Detta följer av den typ av analys som initierades av Marx i del tre av Kapitalets andra band.

För en effektiv kreditförsörjning till bassektorerna kan det bli nödvändigt att inrätta ett mer direkt offentligt kreditsystem. Om kapitalistiska företag inte kan leverera i dessa sektorer kommer staten behöva ta över organiseringen av till exempel medicinsk utrustning, läkemedel, sjukvårdsanläggningar och transport, som nu redan sker i vissa fall.

Om den ekonomiska krisen skulle bli långvarig och djup kan den generella levnadsstandarden endast säkras genom makroekonomisk koordinering och styrning av ett slag som inte implementerats sedan andra världskriget. Det skulle innebära att centrala beslut i ekonomin fattas utifrån politiskt formulerade behov istället för profitkriterier.

Radikala ekonomer och partier i väst må ha saknat ett intresse i dessa stora frågor, men utanför kapitalismens centra försökte exempelvis Viktor Glushkovs projekt för automatiserad beräkning och informationsbehandling och Stafford Beers projekt Cybersyn tackla dem på kreativa sätt. Idag använder distributionsföretag som Amazon betydlig mer avancerade teknologier för storskalig koordinering än vad dessa projekt hade tillgång till.

Alla tidigare omstruktureringskriser i kapitalistiska samhällen har inneburit att de statliga institutionernas roll i ekonomin förändrats. Statsadministratörer måste intervenera för att hålla igång den ekonomiska reproduktionen och när krisen är som mest intensiv förlorar enskilda kapitalägares investeringsveto mot strukturreformer mycket av sin tyngd. Samtidigt stärks förhandlingspositioner för lönearbetare i ekonomins bassektorer. En allmänt utbredd kris homogeniserar deras differentierade klassintressen, medan en storskalig aktivering av befolkningen ökar graden av tillit och bekräftar solidariska preferenser.

Ett politiskt utrymme öppnas då för en mer egalitär och demokratisk omstrukturering av ekonomin. I Sverige står de universella välfärdssystemens framtid i centrum. Men liksom i alla tidigare omstruktureringskriser kommer de bäst organiserade och mest adaptiva politiska krafterna bestämma riktningen.

David Zachariah undervisar till vardags och har skrivit flera artiklar inom politisk ekonomi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.