Arbetare och viruset: Radikala lärdomar från Italien

Under pågående coronaviruskris måste vi börja ställa oss den avgörande frågan: vem betalar för nedstängningen? De senaste tre veckorna har givit de italienska arbetarna hårda lärdomar. Arbetare har verkligen fått bära huvuddelen av krisen. Detta gäller arbetare i alla sektorer och särskilt inom vården. Om arbetares säkerhet inte kan garanteras måste alla arbeten som inte är helt nödvändiga stängas ner. Arbetare bör inte tvingas välja mellan hälsa och levebröd. Trots det förlorar arbetare sina jobb och utsätter sina nära för en risk när de protesterar mot villkoren på arbetsplatserna vad gäller skydd och hälsa eller när de självorganiserar sig för att kompensera för bristande statligt stöd. I den här artikeln försöker vi dokumentera de främsta lärdomarna från de första veckorna av krisen i Italien med förhoppning om att detta kan vara värdefullt för arbetare i andra länder som går mot samma kris.

Att behålla arbetet

Arbetare måste försäkra sig om att de inte förlorar sin lön. Först och främst kräver detta att alla arbetare ska ha möjlighet att stanna hemma när de visar sjukdomssymptom eller känner sig osäkra. Att omedelbart införa fjorton dagars betald sjukersättning utan krav på läkarintyg är något som måste ske nu i full skala. I Italien har krisen utsatt de mest sårbara arbetarna för risken att förlora jobbet: prekära arbetare inom servicesektorn och restaurangbranschen har förlorat sina arbeten över en natt. Detta har förvärrat den fara som försämringarna av sjukförsäkringen för Europas arbetare efter finanskrisen innebar. Det finns helt enkelt inga skyddsnät för frilansare, kontraktsarbetare och timarbetare. Förordningen som regeringen utfärdade den 16 mars tilldelade en engångsersättning på 600 euro till frilansare som förlorat sin inkomst på grund av krisen. Detta räcker inte. Egenanställda arbetare har lyckats få uppskov från inkomstskatten, en åtgärd som även gäller stora och små företag. Italienska arbetare kräver uppskov för alla uppsägningar. Italienska sociala rörelser kräver införandet av basinkomst till alla timanställda och frilansare. Detta skulle innebära en omedelbar utvidgning av en allmän anställningsförsäkring för alla arbetare, som exempelvis i Kanada.

Krav på att arbeta hemifrån har varit enkla att implementera. Företag brukar ogilla det eftersom de antar att arbetare då kommer lata sig. Istället har det omfattande bruket av hemarbete under den här krisen visat att det inte stämmer, då företag har lyckats växla om till hemarbete på nätet utan större problem. Men hemarbete på nätet har sina mörka sidor. Det finns en klassaspekt, då fabriksarbetare och vårdarbetare inte kan arbeta hemifrån som kontorsarbetare och fackmän. Frilansare och kulturarbetare har vetat länge att digital teknik förlänger arbetsplatsen till hemmet och får oss att arbete dygnet runt. Italienska arbetare rapporter att arbetsköpare utnyttjar distansarbete till att kräva av arbetare att jobba nattpass eller på helger. En person som arbetar hemifrån kan ha andra omvårdnadsbehov att bry sig om, särskilt om man är ansvarig för barn som också är hemma från skolan på grund av skolnedstängningar eller för att deras omständigheter kräver att de vårdar äldre eller personer med funktionsvariation i behov av omsorg.

Att ta hand om varandra

Att stänga skolor genererar det uppenbara problemet att ta hand om barn hemma. I Italien har far- och morföräldrar mobiliserats för att kliva in då föräldrar varit tvungna att fortsätta arbeta. Detta ökade risken för exponering för viruset bland den mest utsatta demografin: landets äldre. I många andra fall måste föräldrar (mödrar i nästa alla fall) fatta ett svårt beslut: kan man ge upp sina deltidsarbeten eller lågavlönade timarbeten för att vårda sina barn? De funktionsvarierade, ickesjälvständiga gamla, immunnedsatta personer eller de som kräver rutinvård för tidigare sjukdomar behöver också mer stöd hemma. Arbetande familjer har krävt särskilda föräldraundantag och ökat stöd för de som anställer personliga vårdare. Arbetare kan inte bli ombedda att helt enkelt använda sin semester för att ta hand om sina familjer. Papperslösa arbetare och inkomstlösa grupper är helt oförmögna att välja.

Kvinnor påverkas oproportionerligt mycket av krisen. Vårdarbetare, särskilt i de mest påverkade delarna av Italien tenderar att vara mest rasifierade kvinnor och migranter. Deras arbete försätter dem för större risker än övriga befolkningen generellt och de bär även omvårdnadsansvaret hemma. Vidare befinner sig omsorgsarbetare under extrem stress: barnskötare, hemsjukvårdare, husarbetare, tenderar att vara visstidsanställda och kan sakna tillgång till sjukersättning trots att de utsätts för större risker genom arbetet. Ett annat exempel på en högriskgrupp är socialarbetare som är särskilt överexponerade för viruset. Enligt sociala kooperativ i Lombardiet (den värst drabbade regionen), så är upp till 30% av socialarbetarna sjuka eller i karantän. Det påverkar inte enbart arbetarnas liv men också de sårbara brukare som den tjänar, som i sin tur ökar trycket på deras familjer eller lämnar dem utan omsorg alls. I längden sätter detta hela det sociala systemet under stress, mer och utöver de försvagningar av välfärdssystemet som åtstramningsåtgärder redan åstadkommit.

Riskhantering

Behovet av riskreducering för de som fortsätter arbeta är av största vikt. Det innebär att vidta åtgärder för social distans på arbetsplatser där det är möjligt. Där det inte går måste skydd såsom ansiktsmasker, desinfektionsmedel, handtvål och pappershanddukar göras allmänt tillgängliga för arbetarna. Men det är inte en genomförbar strategi på alla arbetsplatser. Till exempel tenderar städare att arbete för mindre firmor som utför tjänster till större organisationer, som den offentliga sektorn, företag och sjukhus. Dessutom har den ökade användningen av tvål och desinfektionsmedel tillsammans med brist på skyddsutrustning och de ökade antal timmar arbetarna jobbar med skadliga masker och stora mängder giftiga substanser försatt dessa arbetare för mycket större fara.

Arbetarmakt har visat sig vara avgörande för kampen i dessa situationer. Italien skakas nu av en våg med vilda strejker i fabriker, lager, stormarknader och hamnar. Arbetare i de industrier som inte har stängts ner, liksom inom tillverknings- och logistiksektorn, protesterar mot omöjligheten i att upprätthålla social distans på arbetsplatserna eller arbetsköpares hänsynslösa ointresse. Detta är särskilt avförande i sektorer som ökar sin omsättning vid en eventuell utökad nedstängning., liksom inom e-handel eller hemleveranstjänster. Italienska metallarbetare, organiserade i fack som USB och FIOM, står i frontlinjen för dessa kamper. I vissa fall har blockader och protester organiserats utanför facken då arbetare har bestämt att inte vänta på att förhandlingar ska bli av.

Till exempel har det varit spänt på Amazon enligt arbetarna. För dem har arbetstakten inte sjunkit eftersom isoleringen har ökat onlinekonsumtionen. Amazons centrallager är några av de trängsta arbetsplatserna i väst. Företagets lager anställer hundratals arbetare per skift och kräver kontinuerlig fysisk närvaro och närhet för att fungera. Ett upprop som startade i ett centrallager i New York har snabbt spridit sig till Italien. Samtidigt har facken ifrågasatt Amazons krav på att fortsätta fungera i full kapacitet. Det väcker frågor om vad som utgör en samhällsbärande verksamhet? I en video som fått viral spridning genom WhatsApp säger en budarbetare som bär handskar och ansiktsmask, ”Oroa er inte, ni kommer fortfarande få era djävla Hello Kitty-iPhoneskal”. Bör fabriker och e-handelslagar stänga ner eller åtminstone dramatisk dra ner sin verksamhet? Hittills har beslutet lämnats åt enskilda företag. Landets största Amazonlager finns i Piacenza, ett av Italiens epicentrum för coronaviruset. Den 17 mars lanserade facken en strejk under parollen ”Utan skydd, inget arbete” och förklarade företagets bristande förmåga att följa regeringens säkerhetsföreskrifter.

Självorganisering

Arbetare har inte väntat på att staten ska erkänna deras behov eller för facken att vinna förhandlingar. Både en individuell vägran att utföra skyddslöst arbete och kollektiv självorganisering har växt fram till en nivå som landet inte har sett på decennier. Det inkluderar jobbskolk, en taktisk användning av sjukskrivning, nya former av organisering och sociala interventioner på en gräsrotsnivå. Allt detta har snabbt ökat i skala, särskilt som reaktion till ett antal regleringsåtgärder anpassade till att hjälpa företag snarare än människor. Flera fack och arbetare har rapporterat ett ökat antal arbetare som övergett arbete då människor gör allt de kan för att undvika exponering i osäkra miljöer. På Amazonlager i Italien och andra europeiska länder använder sig arbetare av sjukskrivningar för att undvika att undvika att vara på en osäker arbetsplats.

Dessa former av enskilt motstånd är inte den enda formen av självorganiserat gensvar. I Piacenza där viruset har spridit sig som mest har det radikala basfacket SiCobas snabbt lanserat ett koordinerat initiativ där staten är oförmögen att bidra med hälsa och säkerhet för arbetare i särskilt kritiska områden. SiCobas organiserar den stora majoriteten av lagerarbetare i den omfattande lokala logistiksektorn. Denna organisation köper, lagrar och distribuerar skyddsutrustning, såsom ansiktsmasker, till Röda Korsets volontärer och arbetare i privata vårdinrättningar som kämpar med materialbrist.

Från sociala center erbjuds omsorgsarbete på gräsrotsnivå, såsom hjälp med barnvakt, undervisning, mathandling och leverans. Andra har öppnat hjälplinjer för att erbjuda juridiskt stöd till arbetare som förlorat sitt arbete eller tvingas konfrontera arbetsmiljöfrågor på arbete. Ett antal gräsrotsorganisationer har vuxit fram i Milano och andra utsatta städer för att hjälpa gamla, folk med nedsatt immunsystem eller personer i karantän för att klara nedstängningen genom att erbjuda grundläggande omvårdnad i hemmet, leverans av varor och läkemedel.

Framtiden är oskriven

Vi vet inte vad den här krisen kommer att ge för resultat. Coronainfektionerna ökar fortfarande i Italien och många andra länder är i början av den fas Italien upplevde för bara tre veckor sedan. Tajming och organisation verkar vara avgörande för om arbetare i andra länder vill undvika att utsättas för samma dramatiska problem som Italien upplevt. Den här oroliga situationen har gett arbetare en chans att omförhandla maktförhållandena. Det gäller alla frågor, från arbetsplatsdemokati till löner, välfärd och självklart hälso- och säkerhetsföreskrifter. Arbetare har formulerat universella lösningar baserade på en radikal omfördelning av tid, resurser, pengar och makt. Det är motsatsen till den temporära, ensidiga och ofta orättvisa åtgärder som staten lappat ihop krisen med. Rätten till en säker arbetsplats, som är nyckeln till det nuvarande undantagstillståndet borde bli ett permanent tillstånd för allt arbete. Framtiden är ett oskrivet blad, men många italienska arbetare hoppas att några av de radikala kreativa lösningar de tvingats experimentera fram ska bli kvar.

/ Beatrice Busi, Alessandro Delfanti och Erika Biddle, 17 mars 2020

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.