Politisk kamp i pandemins tid

En lång väntetid på Apoteket, en lång kö innan man kommer in i en stormarknad. Sådana erfarenheter, som idag är allt vanligare, kan hjälpa oss att se hur spridningen av Coronaviruset förändrar vårt samhälle. För att vara ännu tydligare, den globala pandemin och de åtgärder som den italienska regeringen har satt in har bara förstärkt de tendenser som redan pågått ett tag. De senaste decennierna har dominerats av en rädslans politik och det har satt sin prägel. Effekten kan ses i den nuvarande rädslan för fysisk kontakt, eller i den misstänksamma blicken som ser till att ett ”säkerhetsavståndet” upprätthålls mellan människor. Utan tvekan stärker en sådan kontrollerande oro de makter som dominerar våra liv. Det är värt att komma ihåg att när regeringsåtgärder som dessa har vidtagits infogas de i arsenalen som är möjligt att politiskt ta till även i framtiden. Men även andra bilder också framträtt, bilder med djupt olika konnotationer. Människor på gatan ler mot varandra, musik spelas från balkongerna och en känsla av solidaritet omger inte bara läkare och sjuksköterskor, utan också de fabriksarbetare som strejkar för att kräva skydd mot den hälsorisk som nu ingår i deras arbetsförhållanden.

Inom sociala rörelser och vänsterns brokiga miljö verkar diskussionerna fokusera på den första aspekten, nämligen den inskärpta kontrollen i nödsituationer. Även utöver åsikter från kända filosofer, som förvandlat sig till experter på virologi och epidemiologi, verkar en slags skepsis råda om hur allvarlig fara COVID-19 är. Denna inställning är, anser jag, vilseledande. Istället bör en diskussion utgå från det faktum att spridningen av Coronavirus utgör ett hot både för miljontals människors liv och hälsa (främst äldre och andra personer i riskzonen), och även för sjukvårdssystemets överlevnad. Jag tror inte att det borde vara något tvivel om denna punkt. Om det ändå är så, utgör Coronavirus ett hot mot något väsentligt, mot ”det gemensamma”. Den pågående epidemin visar hur ömtåligt och prekärt det gemensamma är (liksom våra liv), tillsammans med behovet av ”omvårdnad” – något som särskilt lyfts fram inom de feministiska debatterna de senaste åren. Utan att glömma den ökade kontrollen över den nuvarande situationen, är det senare perspektivet lika viktigt och det som jag här kommer att utveckla för att tänka på vad som just nu sker i Italien, Europa och världen.

De ekonomiska effekterna av Coronavirus saknar motsvarighet. För första gången på decennier har en kris vars ursprung ligger i den ”reala ekonomin” våldsamt drabbat de globala finansmarknaderna, vilket resulterat i enastående förluster. När det gäller den globala kapitalismen verkar metaforen ”obstruktion” vara den som är mest passande för att illustrera den nuvarande situationen. Liksom i en spegel ger denna kris en spegelvänd bild av kapitalismen, vars kretsar för värdeförmering och ackumulation är beroende av den ständiga rörelsen av kapital, varor och människor. Försörjningskedjorna, de länkar som utgör det logistiska och infrastrukturella skelettet för den kapitalistiska globaliseringen, verkar idag vara väsentligt blockerade. Aktiemarknadspriserna – som under en längre tid har drivit på en förläning av logistikkedjorna och deras sammankopplade nät av handelskorridorer, specialzoner och hubbar – tvingas genomföra en sådan blockering.

Det är inte fel att då säga att den nuvarande pandemin har nått den punkt då det inte finns någon återvändo för den globala kapitalismens utveckling. Jag vill inte på något sätt måla upp fantasier om sammanbrott eller apokalypsen. Kapitalismen kommer säkert att fortsätta att existera efter Coronaviruset, men den kommer att vara djupt annorlunda än den version vi har sett under tidigare – även om den redan började uppvisa några tecken på en radikal förändring som härrörde ur finanskrisen 2007-2008. Jag tycker att det är härifrån vi måste utgå, med att hänvisa till den globala nivån, för att förstå vad som händer i Italien. Just nu är Italien ett ”laboratorium”, även om den är det på ett ganska annorlunda sätt än vad den varit det i det nära förflutna.

Med risken för förenkling kan man säga att det numera finns två väldefinierade alternativ som börjar ta form som svar på krisen. Å ena sidan finns det ”malthusianska” svaret – väsentligen inspirerat av socialdarwinism – där Johnson-Trump-Bolsonaro utgör en axel. Å andra sidan finns det ett alternativt svar som syftar till att återupprätta folkhälsosystemet som det grundläggande instrumentet för att hantera den nuvarande krisen – här finns mycket olika exempel från Kina, Sydkorea och Italien. I det första fallet ses tusentals dödsfall bland befolkningen som en form av naturligt urval; i det andra, av orsaker som till stor del är kontingenta, verkar frågan vara att ”samhället måste försvaras”, med varierande grad av auktoritär styre och social kontroll.

För att klargöra: jag stöder inte på något sätt de åtgärder som den italienska regeringen har vidtagit. Jag begränsar mig snarare till att säga att just nu, globalt, pågår en konflikt som kommer att få allvarliga konsekvenser inte bara för kapitalismens framtid utan också – vilket trots allt är samma sak – våra egna liv. Denna kamp påverkar länder som Storbritannien, USA och Brasilien, vars regeringar stöder ”malthusianska” lösningar, eftersom motståndet är fast förankrat socialt och politiskt. Men det påverkar också länder som Italien, där en sådan kamp kommer till uttryck i arbetarnas vägran att acceptera Confindustrias (Federationen för italienska arbetsgivare och italienska industriförbundet) beslut och offra sig för produktionens överhet. Mer generellt framstår hanteringen av Coronaviruset som ett avgörande konfliktområde. Endast en intensifiering av sociala kampar, nu och under de följande månaderna, kan skapa utrymmen för demokrati och ”vård” av det gemensamma. Detta gäller lika mycket Italien som USA.

Det finns ett antal scenarier som kan dyka upp inom en snar framtid, och det är värt att analysera de förhållanden som kan göra att de får fäste. Det grundläggande värdet av folkhälsosystemet, det vill säga den sociala rätten till sjukvård, är ett element som inte riktigt kan ifrågasättas. Detta innebär att det åtminstone för ett tag framöver kommer att vara svårt att föreslå ytterligare nedskärningar och det kan snarare vara möjligt att inleda en ny period av investeringar, särskilt under press från hälso- och sjukvårdspersonal. Förhoppningsvis råder detsamma med utbildning, även om det naturligtvis kommer att vara nödvändigt att konfrontera de förändringar som har skett under de senaste veckorna för att hindra dem att bli permanenta villkor (där användandet av onlineundervisning kan vara en startpunkt). Under varje kris faller bördan för vård- och omsorgsarbete främst på kvinnor, men även denna omständighet skapar utrymmen för nya kampar och förhandlingar. Arbetarnas strejker som nämns ovan pekar på möjligheten till en ny horisont för fackföreningsorganisering, till och med socialt, och kravet på en ”karantäninkomst”. Trots att de får betala ett oerhört högt pris har de senaste fängelseupproren i Italien gett en förnyad synlighet åt en värld som under de senaste åren hade blivit allt mer osynlig – de har ändå uppnått några betydande, om än begränsade, resultat. Detta händer också i interneringscentra för migranter, trots svårigheten, där Coronaviruset faktiskt ledde till stoppade utvisningar, även om migranterna fortsatte hållas inlåsta.

För att upprepa min poäng: vad vi har att göra med just nu är scenarier som erbjuder specifika fält av kamp och inte bara en utveckling av regeringens logik. Ur en metodologisk synvinkel verkar det för mig avgörande att börja därifrån. Dessutom har viruset visat (nationella) suveränitetens helt illusoriska karaktär och dess fetishism för gränser. Detta är ett bra tillfälle att åter öppna en diskussion om Europa. Naturligtvis har Europeiska unionen inte gjort mycket förrän nu, den har agerat motstridigt och ibland kontraproduktivt. Hur kan vi dock inte se att åtstramningsregimen äntligen faller sönder med sin dogma om en balanserad budget? Imponerande är också de ”objektiva” spänningarna som nu briserar mot Europeiska centralbanken så att den måste anta rollen som långivare, när inga andra vägar återstår. De är verkligen ”objektiva” tendenser genom att de är oberoende av en politisk intentionalitet, men definierar ändå villkoren för ett återtagande av kamp på den europeiska terrängen. Kanske ännu bättre, ramar de in omständigheterna för de kamper som kommer utvecklas i många delar av kontinenten på en europeiska nivå.

Sammanfattningsvis tror jag att det perspektiv som här läggs fram kan göra det möjligt för oss att titta på den pågående pandemin genom att uppmärksamma de utrymmen som uppstår för olika rörelser, sociala kampar och för vänstern själv. Som jag redan har hävdat underskattar jag inte hotet med kontroll, utvidgningen av statens makt och underblåsandet av en rädslans politik. Dessa aspekter är uppenbarligen en del av det aktuella scenariot. Hur ska de emellertid bemötas av motstånd? Min övertygelse är att man, för att vända den nuvarande känslan i det ”italienska laboratoriet”, måste börja från den ”omvårdnad” av det gemensamma som jag hänvisade till i början av denna text. Vidare är det nödvändigt att, inom den nuvarande situationen, gripa det befintliga tillfället med syftet att skapa en mer allmän politisk kamp i pandemins tid.

/ Sandro Mezzadra
Tagen från Euronomade